Det enda rätta är att tänka fritt!

Igår meddelades vilka de lyckliga vinnarna är, i Vetenskapsrådets årliga dragning. Vetet har än en gång skiljts från agnarna och forskningens framtidslöften, de högst rankade 10 procenten av forskarna i Sverige, kan arbeta med sina projekt utan att störas av undervisning och annat. Fast det är en sanning med modifikation. För innan någon får del av pengarna måste det förhandlas med lärosätets ekonomiavdelning som kräver närmare 50 procent av kakan för att täcka sina så kallade over-head-kostnader. Men när den striden är över finns det tid att forska. Tills det är dags att börja läsa in sig på nya områden, inför nästa ansökningsomgång. Och helst bör man samla in material också, så att man säkert vet vad man ska komma fram till, så att man kan visa det i ansökan. För bara då man man komma ifråga för nya medel. Bara den som vet får forska. Nej, jag är inte bitter. Jag sökte inga pengar och har inte fått avslag. Jag är glad för mina kollegor som har fått pengar. Glad för deras skull. Men jag är samtidigt bedrövad över att vi har ett system som skapar så många förlorare och som tvingar forskare att lägga en stor del av sin arbetstid på att skriva ansökningar, som sedan avslås i nio fall av tio.

Jag är oroad över vart Högskolesverige är på väg. Och jag är inte ensam.Vi är många som upprörs och som ser, förstår och vill förändring. Tyvärr gäller inte vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet, argumenten som bygger på det viftas bort av makten som utgår från följande devis.

”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.” Sju mil norr om Stockholm har man under den senaste månaden diskuterat den förkättrade devisen ovanför ingången till universitetets aula.

Det är Jan Lindegren, Professor i historia och dekanus vid historisk-filosofiska fakulteten, Uppsala universitet, som skriver i SvD idag. Som sätter ord på det som är fel i akademin idag, eller det som är fel i och med forsknings- och utbildningspolitiken. Vill stryka under det han säger och bidra med mina tankar. Vill vara med och verka för ett annat samhälle, en annan akademi. Drar här min lans för kunskapen och det kritiska tänkandet. Han är uppenbart arg, men han är det med rätta. Och jag beundrar hans mod, för han kritiserar ansvariga även om han är mitt uppe i karriären och fortfarande är aktiv som forskare och ledare. Han säger sitt hjärtas mening. Beundrar det och vill visa mitt stöd. Jag är också arg och frustrerad.

Vad som förbigåtts med tystnad är att orden nu inte bara kan uppfattas som en historisk pinsamhet, utan att devisen faktiskt är en korrekt om än något optimistisk beskrivning av kunskapsproduktionens villkor vid ett modernt svenskt universitet.

Forskning handlar idag inte om att tänka fritt och högt, utan om att tänka rätt. Bara den som tänker rätt och som vet vad man ska komma fram till får medel att forska för. Även om det i många fall inte handlar om forskning, inte för det man får pengar för i alla fall. Innan man sökt, under arbetet med ansökan, kanske. Men inte när man får medel. Då tvingas man in i en stängd tunnel, in på en målsäkrad bana som garanterat inte bjuder på några överraskningar. Och så vill forsknings- och utbildningsansvariga att även Universiteten och Högskolorna ska agera. Man ska tänka rätt, inte fritt. Den som inte gör som det är tillsagt, som reglerna förskriver, straffas.

Under de senaste två decennierna har det blivit allt mer tydligt att det är regeringen som anser sig veta vad som är att tänka rätt. Samtidigt har den och flera av föregångarna insett att akademiker i alldeles för stor utsträckning har en annan åsikt. Mängder av dem håller fast vid att det är mycket viktigare att man får tänka fritt. Genom en rad olika så kallade reformer har man gjort sitt bästa för att åtgärda denna uppenbara felsyn.

Kunskap är inte makt, det är makt som är kunskap. Makten avgör vad som är bra och nyttig kunskap, och forskare som inte levererar det som beställts, enligt upphandlingskontraktet utsätts för repressalier, fostras till lydnad. För det är makten som har pengarna, som bestämmer. Även över vad som är god och sann, riktig och rätt, forskning. Det är inte en klok väg, det är en förödande väg. För kunskapen, men inte för makten. Varför gör man detta, för det handlar så klart inte om ondska. Klart att utbildningsministern vill väl, allt annat vore en skandal och det finns inga belägg för något annat. Björklund är en av de mest engagerade utbildningsministrar Sverige begåvats med. Och det är just detta som är problemet, han vill väl men lyssnar på fel rådgivare. Han öppnar upp akademin för näringslivet, som har sin agenda och sina mål med forskningen och undervisningen. Det är problemet. Ekonomistyrningen som importerats från näringslivet.

I princip har dessa åtgärder haft samma underliggande logik, nämligen att göra universitet och högskolor till företagsliknande organisationer inom ramen för ett intellektuellt haveri kallat ”kunskapstriangeln”. Universiteten ska bli producenter av nyttigheter som tämligen omedelbart ska komma marknaden till del och som därigenom snabbt bidrar till tillväxt.

Ungefär samma snömos genomsyrar praktiskt taget alla länders syn på vad universitet och högskolor borde vara och de åtgärder som vidtagits i Sverige skiljer sig inte radikalt från andra länder. Snarare är det så att utvecklingen här släpar efter.

Det kan med andra ord bli värre. Och ju längre vi väntar med att sätta kunskapen och sökandet efter värdefullt vetande i centrum för skola och utbildning, desto dyrare blir det att ställa allt tillrätta sedan. Först när båset är tomt saknar man kossan. Först när kunskapen utarmats och det kritiska tänkandet inte längre är kritiskt, först då blir det uppenbart hur ohållbart den väg är som Sverige slagit in på är. Om man säger att undervisning ska vara forskningsförankrad, då måste den vara det. Och vill man att forskare ska undervisa måste forskningen få vara fri. Jag håller med Lindegren om det, men till skillnad från honom ser jag inte kunskapstriangeln som något självklart och otvetydigt ont. Det är inte snömos, det finns något där. Något värdefullt, med samhällsbyggande potential. Problemet är inte att forskning/utbildning och arbetsliv möts, tvärt om. Jag är med om att utveckla former för kunskapsutbyte mellan näringslivet och det omgivande samhället och akademin. Högskolan Väst har uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat Lärande. Tyvärr är det en tanke som under nuvarande regim allt för lätt kidnappas av näringslivet som här ser en möjlighet att få sina forskningsbehov tillgodosedda, gratis. Det är ett allvarligt problem. Ett problem som inte beaktas, och då blir tanken med kunskapstriangeln snömos. Det blir en läpparnas bekännelse. Ord utan mening. Tomhetens triumf heter e bok av Mats Alvesson. Är det vad vi ser här? Här där det borde finnas en plantskola för kunskap, kritiskt tänkande och frihet.

Ett led i omvandlingssträvandena har bisarrt nog varit att påstå att man ger universiteten ökad frihet och ökat självbestämmande. Det är en boll som mängder med forskare och lärare närmast ofelbart springer efter. Men innebörden har visat sig vara en helt annan. Autonomi och självbestämmande betyder ökad detaljreglering och mer direktstyrning från regering och andra myndigheter.

Ett underliggande tema i det mesta av förändringarna är en grundmurad föreställning att högskolans verksamhet måste styras hårdare och övervakas mer. Det har gjorts genom att pekpinnarna från departementet blir allt mer tydliga och att övervakningen i form av utvärderingar och liknande verksamhet från andra centrala organ också har hårdnat.

Målstyrning och kvalitetssäkring är svaret, men ingen verkar veta frågan. Det är vardagen på högskolan idag. Allt fokus och allt mer av resurserna läggs på kvalitetssäkring, för att inte drabbas av och i UKÄs utvärderingar. Lyckas man drar alla en lättandens skull och den som får betyget excellent hyllas som en hjälte. Får man anmärkningar går organisationen in i kris och allt fokus, all tid och alla resurser riktas mot formen för att inte bli av med rättigheterna. Insatserna är många gånger bra och att arbeta med samt stärka kvaliteten är jag för. Det är inspirerande och nödvändigt. Det jag vänder mig mot är varför man gör det. Man gör det inte för kunskapens skull, utan för att leva upp till UKÄs krav. Och det är allt annat än kritiskt, fritt och utvecklande. Vart är vi på väg? Varför är det inte fler som reagerar?

För att detta ska fungera måste man åstadkomma förändringar i den interna maktfördelningen inom universiteten. En väg har varit att minska på universitetsstyrelsernas sakkunskap. Genom att hänvisa till allmänintresse har man på så sätt kraftfullt reducerat det akademiska inflytandet. Att ej ha annat än rudimentära insikter i det man ska styra över kan ha sina poänger ibland – exempelvis är det utmärkande för regeringen – men det fungerar inte i detta fall.

Jag satt under en en period i styrelsen för HV och det jag slogs av var hur lite inflytande jag som lärare och forskare hade över besluten som togs. Hänsynen som tog och diskussionerna som fördes handlade nästan aldrig om kunskap, utan om produktionsmål och ekonomi. Och makten låg i de externa representanternas hand. Inte hos forskarna. Klart det påverkar utvecklingen och förändringens riktning. Klart det påverkar innehållet, kvaliteten på undervisningen och forskningen.

Telia Soneras debacle i Uzbekistan har förklarats med att styrelsen hade otillräcklig kompetens. När det gäller en universitetsstyrelse är det uppenbarligen istället just det som eftersträvas. Resultatet av detta blir naturligtvis att styrelsen för det akademiska inkråmet blir utlämnad till den verkställande tjänstemannen för det som hittills har kallats för rektor, men som på sina håll redan har bytt namn till vd.

Utan tvekan fanns det kompetens i den styrelse jag satt i, men den akademiska kompetensen var i minoritet och den utnyttjades heller inte. Min forskar- och lärarkompetens var mer ett problem än en tillgång i och för styrelsearbetet. Det gjorde mig besviken, för jag trodde att jag skulle få vara med och bygga något, vara med och värna kunskapen och forskningen. Högskolans innehåll. Tyvärr talade vi mest om formen. Och om ekonomin. Ständigt denna ekonomi. Hur ska vi på bästa sätt skära ner verksamheten och spara de 50 miljoner som utbildningsministern tar från vår budget från och med 2015, det var vad som upptog tid på mötet. Samtidigt som Björklund i medierna talar om satsningar på kunskap och behovet av utbildning och forskning. Styrelsens roll var att verkställa, inte utveckla.

Det nya och tillfälligtvis (?) avbrutna försöket att hitta på något som kallas för högskolestiftelser motiveras med att man påstår att statliga universitet inte kan delta i internationella forskningsprojekt och andra internationella samarbeten på lika villkor som icke-statliga organisationer. ”De som är emot högskolestiftelser har fel”, är kontentan i den rätt tänkande Jan Björklunds hållning.

Det viktiga är inte att tänka fritt, utan att tänka rätt. Som sagt. Och det som är rätt avgörs uppifrån, av makten. Som vet bäst. Om jag inte var djupt inblandad i det hela och om jag inte brydde mig om kunskapen och innehållet i landets högre utbildning skulle jag kunna skratta åt eländet. Men jag kan inte det, lika lite som Lindgren kan det. Jag blir bara arg, över dubbelmoralen och det kluvna budskapet. Känner mig lite som Nordamerikas indianer som trängs allt mer undan och som ständigt tvingas omförhandla ingångna avtal. Av det kunskapskontrakt jag skrev på när jag började läsa på högskolan, på höstterminen 1991 finns nästan inget kvar. Det gör mig ledsen och orolig. Och det känns inte bättre av att den politik som förs byggs på lös grund eller rena felaktigheter.

Rent nys. Statliga universitet har möjlighet att delta i internationella samarbeten. Statliga universitet kan bedriva uppdragsutbildning. Statliga universitet kan ta emot donationer och så vidare. Traditionellt har svenska forskare vid statliga universitet haft utomordentligt goda möjligheter att samarbeta med vem som helst. Bättre faktiskt än flertalet kolleger över hela världen oavsett hur deras respektive universitet är organiserade.

Vad man inte kan göra vid statliga universitet är att själva utforma sin verksamhet på ett sätt som befrämjar det överordnade målet ”att all forskning och utbildning skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (HL kap 1 §2). Det kan emellertid inte heller icke-statliga universitet och inte heller den sortens högskolestiftelser som man vill inrätta göra. För dem alla gäller stark och ökande direktstyrning från departement och myndigheter.

Inte ens lagen följs. Sådan är makten, den ser allt som inte stödjer den som ett hot. Är forskarna inte med, då måste de vara mot och ska bekämpas. Friheten på landets Högskolor och Universitet måste bekämpas, för Sveriges skull. Säger man, man vem är Sverige och vad menar man med Sverige? Av politikens konsekvenser att döma är Sverige synonymt med några få multinationella företag och ekonomin. Allt annat betraktas som tärande eller hinder på vägen i utvecklingen mot den nya sköna värld som makten stakat ut. Deras karta gäller, oavsett hur verkligheten svarar upp mot kraven som ställs. Det ser mörkt ut för kunskapen, men det är som tur är inte nattsvart. Det finns hopp och det behöver inte vara svårt.

Det finns naturligtvis ett alternativ. Man kan med enkla medel stärka universitetens och högskolornas möjlighet att ta till vara de anställdas förmåga att utveckla kreativitet, kritiskt tänkande och skapandekraft till samhällets bästa. Bejaka att samhället inte bara behöver rättänkare utan även fritänkare. Av den förra sorten finns det redan övermåttan många och man behöver inte fler. Tvärtom. Skär istället ned på antalet planerare och detaljreglerare i utbildningsdepartementet och vid andra centrala myndigheter. Det ger omedelbara effekter.

Samhället behöver balans mellan kontinuitet och innovation. Samhället måste ta vara på alla som vill det väl. Vi måste ta hand om varandra och inte se oss som motståndare. Ekonomin och näringslivet är verktyg och medel för arbete och hållbarhet, hälsa och utbildning. Samhället är alla vi tillsammans. Kunskapen är det som garanterar hållbarhet och att kloka beslut tas, beslut som leder till långsiktigt hållbara konsekvenser.

På Universitet är det rätt att tänka fritt!