Musiken är och fungerar inte som språk, och på samma sätt är och fungerar inte språk som musik. Det finns inget som om, för det skulle innebära att det fanns ett original, och att det fanns en kopia. Vill man förstå Deleuze filosofi måste man göra sig av med den tanken. Det finns inget original, bara förändring. Upprepad förändring. Kopior av kopior, av kopior. I oändlighet. Tillblivelse, tillblivelse, tillblivelse. Varje variation måste förstås på sina egna premisser, men variationen är den samma. Därför går det att tala om det i relation till musik, och till språk eller kultur. Variationen och förändringen är det centrala.
Once again, the objection will be raised that music is not a language, that the components of sound are not pertinent features of language, that there is no correspondence between the two. We are not suggesting any correspondence. We keep asking that the issue be left open, that any presupposed distinction be rejected.Tänk bort allt som har med korrespondens att göra, allt som har med kausalitet att göra. Tänk bort det som är som. Det finns inga original, ingen hierarki. Bara tillblivelse och emergens. Frågan måste vara öppen. Inget som har med kultur och språk att göra är definitivt och kan därför aldrig avgöras, en gång för alla. Förändring handlar det om. Tillblivelse. Och det vi får oss till livs i texten är verktyg för att förstå förändring. Verktyg att tänka med och samtala om, för att öka förståelsen för vilka förutsättningar som finns att förhålla sig till. Verktyg, inte sanningar får vi av Deleuze och Guattari.
This especially applies to the language-speech distinction, which is used to relegate all kinds of variables at work within expression and enunciation to a position outside language. The Voice-Music relation proposed by Jean-Jacques Rousseau, on the other hand, could have taken not only phonetics and prosody but all of linguistics in a different direction.Forskning sägs följa sanningen, som finns nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka. Fast det stämmer inte, för det spelar roll vem som upptäcker, vem som godkänner och vad som godkänns. Sanningen påverkas av vem som uttalar den, kunskap beror på vem som har makten. Vissa tankar accepteras och andra gör det inte. Visst finns sanningen där och påverkar den med, i mellanrummet. Vetenskap handlar om improvisation kring ett givet tema, sanningen. Vetenskap upptäcker inte sanning, utan improviserar kring och tänjer mer eller mindre på gränserna för vetandet. Därför är musik ett bra verktyg att tänka med, för att förstå lingvistik med hjälp av. Och vetenskapen om språk hade som sagt sett annorlunda ut ifall andra män och kvinnor befolkat arenan och kämpat om makt och inflytande där, för sina tankar. I alla fall om vi litar på Deleuze och Guattri, vilket inte är självklart. Inget är självklart, det är viktigt att aldrig glömma. Det spelar som sagt roll vilka tankar vi tar för givna och vilka sanningar vi gör till våra. Det som hålls för sant påverkar tillblivelsens riktning, förändringens innehåll, tillblivelsens konsekvenser.
The voice in music has always been a privileged axis of experimentation, playing simultaneously on language and sound. Music has linked the voice to instruments in various ways; but as long as the voice is song, its main role is to "hold" sound, it functions as a constant circumscribed on a note and accompanied by the instrument.Det finns en relation mellan språk och musik, men ingen korrelation. Det är viktigt. Musiken och orden som sjungs länkas samman av rösten. Rösten håller tonen. Därför kan man förstå det ena genom att studera det andra. Sanningen når vi inte för den finns alltid i mellanrummet. Sanningen kan bara nås indirekt. Och då kan det vara bra att studera något annat, för att förstå det man egentligen vill förstå. Ibland är det bättre att koncentrera sig på något annat. För hjärnan arbetar ändå. Tanken står aldrig stilla. Vetandet är en rörelse, en tillblivelse, förändring. Liksom musiken är det bara i och genom rörelse kunskapen existerar, i utbytet och kommunikationen, mellan. Tystnaden bär ingen kunskap, men i tystnaden kan kunskapsbitar falla på plats. För vetandet står som sagt aldrig stilla.
Only when the voice is tied to timbre does it reveal a tessitura that renders it heterogeneous to itself and gives it a power of continuous variation: it is then no longer accompanied, but truly "machined," it belongs to a musical machine that prolongs or superposes on a single plane parts that are spoken, sung, achieved by special effects, instrumental, or perhaps electronically generated.Världen är full av maskiner, som arbetar och som genererar konsekvenser. Musiken är en sådan maskin, liksom språket. Abstrakta maskiner handlar det om, delar av en helhet, i samverkan. Det spelar roll vem som finns där och agerar tillsammans. Deleuze och Guattari undersöker maskinernas olika delar, vad som gör vad, var och vilka konsekvenser samverkan ger upphov till. Konsekvenser är det som räknas, det som betyder något. Resultatet av handling, interaktion och tillblivelse. Bara för att det finns en maskin betyder inte att den går att studera eller att den i sig har något värde. Det som betyder något är utfallet, konsekvenserna. Så läser och förstår jag Deleuze och Guattari. Därför handlar texten om musik, indirekt om språk. Det finns som sagt en relation, men ingen korrelation.
This is the sound plane of a generalized "glissando" implying the constitution of a statistical space in which each variable has, not an average value, but a probability of frequency that places it in continuous variation with the other variables. Luciano Berio's Visage (Face) and Dieter Schnebel's Glossolalie (Speaking in tongues) are typical examples of this. And despite what Berio himself says, it is less a matter of using pseudoconstants to produce a simulacrum of language or a metaphor for the voice than of attaining that secret neuter language without constants and entirely in indirect discourse where the synthesizer and the instrument speak no less than the voice, and the voice plays no less than the instrument.Vill man undersöka språket kan det finnas en poäng att studera gränserna för det, istället för det som är mainstream. Normen är bara ett genomsnittsvärde av delarnas inbördes fördelning. Och ibland säger extremerna, marginalfenomenen, mer om helheten än det som är i mitten. Ju längre bort från centrum man rör sig desto större skillnader och mer information om helheten. Royal science strävar efter att ta kontroll och intresserar sig därför för det som är i centrum. Men det är från periferin förändringen kommer, det är där flyktlinjerna uppstår. Därför är det dit minor science söker sig. Nomadologin följer med och bygger upp förståelse för förändring. Royal science kontrollerar och stänger in, bygger murar och katalogiserar. Två olika sätt att se på kunskap. Två olika sätt att förhålla sig till världen, och vetande. Båda behövs, men är bra till olika saker.
It should not be thought that music has forgotten how to sing in a now mechanical and atomized world; rather, an immense coefficient of variation is affecting and carrying away all of the phatic, aphatic, linguistic, poetic, instrumental, or musical parts of a single sound assemblage—"a simple scream suffusing all degrees" (Thomas Mann). There are many procedures for placing the voice in variation, not only Sprechgesang (speech-song), which constantly leaves pitch behind by descent or ascent, but also circular breathing techniques and zones of resonance in which several voices seem to issue from the same mouth. Secret languages are very significant in this connection, in learned as well as popular music. Certain ethnomusicologists have found extraordinary cases (in Dahomey, for example) where a first, diatonic, vocal part is superseded by a chromatic descent into a secret language that slips from one sound to the next in a continuous fashion, modulating a sound continuum into smaller and smaller intervals until it becomes a "parlando" all of the intervals of which blur together—and then the diatonic part is itself transposed according to the chromatic levels of a terraced architecture, the song sometimes interrupted by a parlando, by a simple conversation lacking definite pitch.Allt det som vanligtvis lämnas utanför studier av språk ägnar Deleuze och Guattari intresse, för att ingen kan veta på förhand vad som spelar roll. Liksom Michael Foucault sökte empiri till sina undersökningar på historiens sophög, letar Deleuze och Guattari uppslag till sina verk i samtidens kulturella periferi. De tänjer på gränserna för att förstå vad som finns i centrum. Undersöker språket indirekt. Följer med i rörelsen, förändringen och undersöker delarnas inbördes relationer och funktioner. De söker inte sanningen, utan förståelse för förändring.
It is perhaps characteristic of secret languages, slangs, jargons, professional languages, nursery rhymes, merchants' cries to stand out less for their lexical inventions or rhetorical figures than for the way in which they effect continuous variations of the common elements of language. They are chromatic languages, close to a musical notation. A secret language does not merely have a hidden cipher or code still operating by constants and forming a subsystem; it places the public language's system of variables in a state of variation.Allt det som lingvistiken ratat eller betraktat som ointressanta parenteser intresserar sig Deleuze och Guattari för. Deras vetenskap handlar inte om att kontrollera eller säga något säkert, utan om att förstå. Förändring och variationer. Därför söker de sig dit varifrån förändringen kommer. Därför studerar de saker och kan identifiera samband och relationer som andra vetenskaper försummar, för att deras kunskapsmål ser annorlunda ut.
Som sagt, det spelar roll vem som studerar och vad som studeras. Kunskap är inget som upptäcks. Vetande skapas i och genom interaktion mellan människor, och mellan människor och världen. Vetande är vad kunskapens abstrakta maskin producerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar