Betygen och klimatet, två sidor av samma sak

Lärande är en komplex process, eller ett slags dynamisk interaktion mellan en lång rad olika komponenter och aspekter. Skolan är själva platsen för lärandet, miljön där eleverna får hjälp och inspiration att lära. Ansvaret för lärandet och en hel massa andra förutsättningar för lärande ligger dock utanför skolans räckvidd. Ändå är det skolan som får klä skott för uteblivna resultat och som får administrera åtgärderna som pressas på organisationen utan att nya medel och mer tid tillförs eller förståelse för den hopplösa situationen visas. Konsekvent glömmer politiker och andra medvetet eller omedvetet att skolan är en integrerad del av samhället. Om eleverna inte vill eller kan lära, inte orkar eller inte förstår varför de ska lära eller till vad kunskaperna kan användas spelar det ingen roll hur bra skolan och lärarna som finns där är. För att lärandet i den svenska skolan skall kunna förbättras måste man inse att vi får den skola vi förtjänar och att det aldrig är någon enskilds fel ifall det uppstår problem. Skolans problem är en spegling av hela samhället, inte ett isolerat fenomen. Skolan och den högre utbildningen är en nationell angelägenhet. Ansvaret för skolan vilar tungt på en lång rad aktörer och grupper: Barnen, Föräldrarna, Politiker, Företagen och Organisationerna där kunskaperna och kompetenserna skall användas, och Lärarna, Rektorerna och Skolan. Alla sammantaget har ett ansvar för att det ser ut som det gör.

Om lärare inte bara skall skapa förutsättningar för lärande och förmedla kunskaper, utan dessutom (och med allt mindre tid till sitt förfogande) uppfostra eleverna, individanpassa utbildningsgången, kvalitetssäkra processen, betygssätta resultatet och hålla kontakten med föräldrarna kommer problemet inte att lösas. Läggs hela ansvaret för att återföra Sverige till en topposition i kunskapsmätningarna på lärarna kommer allt färre att vilja bli lärare och de som väljer att satsa på det yrket blir allt mindre motiverade. Det är hög tid att vi inser fakta, att vi förstår att det är en fruktansvärt otacksam uppgift att ställas till svars för något som man bara till en mycket liten del faktiskt kan och har resurser för att påverka. Ingen tvekan av att den absoluta majoriteten av landets lärare vill och gör precis allt vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt, men utan stöd och förståelse för den hopplösa situationen är uppdraget omöjligt. 

Ansvaret för skolans problem och resultat är allas, annars blir det ingens. Och där är vi idag. Vi har skapat en skola som förvarar barn som i bästa fall inte förstör deras möjligheter till ett gott liv. Skolans mål är att vara likvärdig, inte att ge alla samma chans. Därför visar det sig att skolan mer är en plats för förvaring, än lärande. När alla skolor får samma resurser få i praktiken de skolor som redan har mer och de som kräver mycket får mindre. Därför ökar likvärdigheten i praktiken ojämlikheten och vidgar de redan stora klyftorna i samhället. Skolan sliter, tillsammans med alla andra samverkande tendenser och strävanden till likvärdighet, samhället i bitar. Vi gör oss själva en otjänst när vi skriker efter likvärdighet. Läser om detta i SvD där Maria Sundén Jelmini ger perspektiv på de nya betygen från 6e klass och menar att bra betyg är en fråga om tur, inte om individuell studieflit och lust att lära.

SvD publicerade under hösten en serie om hemmasittare, barn som till slut halkat så långt efter i skolarbetet att de till slut inte längre bemödar sig med att gå till skolan.

Skulle jag själv räkna ihop hur många föräldrar som kontaktat mig och bett oss skriva om att deras barn inte får det stöd i skolan som de behöver för att nå målen, skulle det nog landa på ett trettiotal. Skulle jag räkna de nätverk som vissa av dem representerar handlar det om flera hundra. Bara i och runt Stockholm.

Sedan finns det alla de föräldrar som inte kan eller förmår tjata och kämpa och gnälla för att deras barn ska få den hjälp de behöver. Hur många av de här barnen som i framtiden kommer att platsa i en artikelserie om hemmasittare kan man bara spekulera i.

För- och nackdelar med tidiga betyg har debatterats i oändlighet. Nu har de blivit verklighet i årskurs sex, Moderaterna vill se betyg redan i årskurs 3. Syftet med dessa tidiga betyg är vad Skolverket kallar formativt, ”betygen ska bidra till att forma lärarens undervisning och elevernas fortsatta lärande”.

Med dessa tidiga betyg finns alltså alla möjligheter att i tid upptäcka de elever som behöver hjälp. Bara inte kommunens och skolans ekonomi eller ambitioner står i vägen.

Det var ju det. Bara inte andra samhällsintressen kommer i vägen finns inga problem med den likvärdig skola, men det är ju det som sker, hela tiden. Vi lovas sänkt skatt OCH världens bästa skola. Vi serveras en kaka som kan ätas och ha kvar. Det går inte och där finns svaret på frågan om vad som är problemet. Svaret på frågan om hur Sverige skall få världens bästa skola finns på en lång rad olika platser. Därför är en viktig del av skolans problem att den betraktas som en isolerad och avgränsad enhet i samhället. Skolan är en delaspekt av samhället. Problemen i skolan är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Lösningen, liksom problemet, finns i det kulturella sammanhang som skolan delar med allt och alla andra. Svaret stavas, INTEGRATION. Fler måste förstå att jag är beroende av dig och att vi är beroende av varandra. En kultur blir aldrig starkare än kraften hos dem som håller den samman. Och när allt färre orkar och allt fler faller ifrån. När fler får sämre chanser och när de som har flyr fältet och slipper undan ansvar. Då går det som det går.

Allt är dock inte nattsvart. Det finns hopp. Läser om den omvandling som hela världen står inför. Först ser det mörkt och hotfullt ut, menar Stefan Laestadius.

Tillväxten, som vi vant oss att se den, är ett minne blott. Det gäller om vi tar itu med klimatproblemen omedelbart. Men det gäller också om vi stoppar huvudet i sanden för att försöka undvika det kortsiktigt svårhanterliga. Som det internationella energiorganet IEA såväl som FN:s klimatpanel (IPCC) nyligen slagit fast rör vi oss med stormfart mot en situation där naturens reaktioner blir allt mer kostsamma och konfliktskapande.

Tillväxt – som vi hittills upplevt den – är således inte en lösning på problemet; tillväxten är problemet. Lösningen heter omvandling. Vi står inför en nödvändig strukturomvandling av industri och livsstilar. Ingenting säger att denna strukturomvandling måste skapa färre jobb eller sämre livskvalitet. Personligen tror jag att jobben kan bli fler (och arbetslösheten lägre) utan att bli sämre och jag tror att levnadsstandarden kan bli högre – om än baserat på mindre fossila bränslen och på färre kilon att släpa hem efter shoppingronderna. Men då måste det politiska systemet ”leverera” förutsättningarna i form av nya skatter och nya regler.

Det politiska systemet som idag ändå inte har några visioner eller någon riktning är en del av problemen, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Men det är också där som hoppet finns och kan spira.

Sverige, ja hela Norden, har enorma möjligheter att sätta i gång en storskalig omvandling där våra skogar, vattenfall, kustremsor och vindpinade ytor skulle kunna bli grunden för kretsloppsvänlig energiproduktion och för en lönsam exportindustri till en europeisk kontinent; också den i omvandling. Den nordiska industrin har också kompetenser på många av de områden som kommer att bli heta i det postfossila industrisamhället: vind- och vattenkraft, kraftöverföring, biomassehantering, informationsteknologi, allmänt ingenjörskunnande…

För att få fart på omvandlingsprocessen, för att övertyga de medborgare som känner sig hotade och för att skapa incitament för de företag som ligger i startgroparna för att lansera kretsloppsvänliga systemlösningar krävs att det politiska etablissemanget överger sitt mantra, dvs ropen på tillväxt, och fokuserar på omvandling. Det kommer att kräva mycket omtänkande och tvinga fram en ny politisk retorik: föreställ er ett partiledartal – eller en budgetproposition – utan ordet ”tillväxt”.

För all del: vi behöver inte ge upp föreställningen om tillväxt. Som ekonomipristagaren Kenneth Arrow och IPCC:s grundare Bert Bolin med flera skrev för snart 20 år sedan i tidskriften Science (se fotnot): ekonomisk tillväxt är i grunden, och på lång sikt, endast möjlig inom ramen för vad biosfären tillåter. För närvarande är vi snabbt på väg utanför de ramar som planeten sätter – då är det kursändring som ovillkorligen gäller, det vill säga strukturomvandling.

Kultur är komplext, lika komplext som klimatet och alla de direkta och indirekta samband som leder till att biosfären håller på att förödas. Kultur har både immateriella aspekter (tänk: ekonomi, juridik, visioner, språk samt föreställningar om vad som är möjligt och önskvart) och materiella aspekter (tänk: kroppar, lokaler, verktyg och så vidare). Kultur försiggår uppstår i samspel mellan alla dessa aspekter. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns en hel massa behov som måste tillfredställas, både hos enskilda aktörer, hos grupper och sammanslutningar av aktörer och i naturen. Ett komplext problem, i sanning. Därför behövs det kunskap, inte bara för att klara miljöproblemen utan också för att förstå vilka förutsättningar som finns, för oss som lever här idag och för våra barn och barnbarn. Betyg behövs inte, men förståelse för det svåra uppdrag som lärare inget hellre vill få ägna sig åt, inte bara för sin egen skull, utan för allas.

Det går inte att både tvinga ner lärarna på knä, och samtidigt förvänta sig att de ska bära samhället på sina axlar. Bara med gemensamma ansträngningar och förståelse för varandras olika förutsättningar och behöv kan en bra skola och hållbar värld byggas, underifrån.