Bloggpost 1500

Detta är egentligen den 1501 bloggposten, men igår var läget akut kändes det som. Betygsfrågan och förflackningen av kunskapen kändes som viktigare att bemöta och reflektera kring än det faktum att det sedan starten publicerats 1500 bloggposter på Flyktlinjer.  Bloggen ser jag ju som ett verktyg för kommunikation kring kunskap och kritiskt tänkande. Märkligt vore det då om jag lät mina egna funderingar kring mitt eget skrivande gå före en så pass viktig artikel som den i SvD igår, där en allvarlig spricka i det fundament som hela utbildningssektorn vilar på avslöjades. Det är ju brisen på precis den typen av insiktsfulla reportage och avslöjanden om driver mig att blogga, bland mycket annat. Jag skriver och går till jobbet på högskolan av just det skälet, att jag brinner för kunskapen. Därför kommer detta inlägg en dag efter.

1499 bloggposter kvar till 2000 alltså. Men det är inget mål. Jag räknar inte poster, jag skriver för att jag har något viktigt att säga. För att mana till eftertanke. För att visa på vägar fram. För att tänka och kommunicera. För att dra mitt strå till stacken, för att bidra med det jag kan i byggandet av ett hållbart samhälle. Här och annars undersöker jag förutsättningar för förändring, förutsättningar för hållbarhetsarbete. Är i Luleå för att tala om just det, vägar till ett hållbart samhälle. Ska tala om Arbetsintegrerat Lärande, men det är samma sak. Det är en väg, ett verktyg, för främjande av hållbarhet och byggandet av ett bättre samhälle. Jag bloggar inte för uppmärksamhet, utan för att främja delaktighet. För att sprida kunskaper och för att bygga upp en bank av tankar att återvända till. För att tänka och utvecklas. 2000 bloggposter är inget mål, men det känns lockande. Fast det är vägen dit som räknas och om uppslagen sinar lägger jag av.

Tar tacksamt emot uppslag och utmaningar. Har stor respekt för det motstånd som finns att kommentera och interagera. Känner själv av det. Har lättare att skriva än läsa. Det finns så mycket där ute, på nätet. Hela tiden kommer det nya tips och då jag läser långsamt blir jag lätt stressad. Och är man stressad tar det energi och möjligheten att faktiskt läsa minskar. En ond cirkel, jag vet. Kämpar ständigt med lösandet. Skrivandet kommer lättare. Pressar mig. Sätter upp mål och utmaningar. Tackar jag till seminarier och andra uppdrag som tvingar mig att läsa. Jag vill läsa. Tror på läsandet som kunskapsförmedling. Älskar böcker och saknar min papperstidning de morgnar den inte kommer eller jag inte hinner läsa. Ständigt denna stress och distraktioner. Glad och tacksam för att jag kan vila i skrivandet. Bloggandet ger fortfarande mer än det tar. Därför fortsätter jag.

Mycket har hänt sedan jag skrev bloggpost 1400. Då var jag uppgiven, för kalendern fylldes oroande snabbt, även om jag trodde att det skulle bli en lugn höst. För jag jobbade ju en massa under våren och förra hösten. Och hotet om uppsägning var ju undanröjt. Trodde hösten skulle ge tillfälle till eftertanke och nyorientering. Hade nästan givit upp hoppet och stod till halsen begravd i arbete, pressad till bristningsgränsen. Levde timme för timme och fick bara ro på natten. Okej jag överdriver, men det kändes så. Och där hände något. Ett mail. En öppning. En fråga. Jag och mina kunskaper, min erfarenhet, var efterfrågad visade det sig. Företagsekonomerna ville engagera mig. Vill göra mig till professor, eller i alla fall ge mig en ärlig chans att försöka. Plötsligt förbyttes ovissheten i visshet. Livet fick en riktning. Allt förändrades i ett slag. Tacksam för det. Under våren hotades jag av arbetslöshet. Idag tror jag på framtiden igen.

Uppdraget i Luleå handlar som sagt om arbetsintegrerat lärande, om kunskapsteori och förutsättningar för förändring i riktning ökad hållbarhet. Ser det som ett slags nystart. Lägger upp riktlinjerna och testar förutsättningarna för det jag kommer att jobba med framöver. Har aldrig haft någon tydlig plan med mina studier. Fram till och med disputationen hade jag koll och hängde med, men sedan har jag kört på känsla. Och det kommer jag att fortsätta göra, för det är det enda jag kan. För varje år som går stärks jag dessutom i tron på att det fungerar. Kanske bär det ända fram till en professorstitel, men det är inte mitt mål. Blir jag professor är det en konsekvens av hårt arbete med det jag tror på, för jag kommer aldrig att kompromissa för att nå en titel. Om det jag gör inte röner uppskattning lovar jag, som alltid att lyssna, men om jag inte övertygas med goda argument om att jag har fel kommer jag att fortsätta köra min linje.

Känns allt viktigare ju längre tiden går, att ta vara på livet och bygga där det fungerar. Att ha roligt och bara göra det man gillar och mår bra av, på längre sikt. Hållbarhet handlar om det. Vill vara konsekvent, i allt. Hållbarhet handlar om att ta vara på det som är. Om att leva här och nu, men med sikte på framtiden. Det är så jag ser på bloggandet också, som något som ger tillfredställelse för stunden men som ändå lever kvar och som finns kvar och påverkar även i framtiden.

Jag ser på statistiken att det är så det fungerar. Ser vilka poster som det klickas på och när det klickas på dem. Det är också en typ av interaktion. För mig är det ett sätt att undersöka kultur, att blogga är att forska. För när jag skriver ser jag hur det sprider sig och vad som får spridning, liksom när det uppmärksammas. Ju fler olika texter som produceras och släpps ut på nätet desto mer kunskap och fler nya uppslag för mig att blogga om. Kunskapen växer och fördjupas hela tiden. Ändå vet jag inte vad kultur är, men jag vet och förstår bättre hur den blir och hur den förändras. Bildning, brukar man säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Känner allt mer att det verkligen är så, att det stämmer. För kultur handlar om bildning, inte om information och fakta. Kultur handlar om förståelse, för det som är mänskligt, för samverkan och utbyte, för interaktion, tillblivelse, rörelse och förändring. Kultur är inte, kultur blir. Och kulturvetenskap handlar således inte om att bygga monument eller om att försvara en bestämd kunskapsmassa. Kulturvetenskap handlar, tänker jag, mer om att tillägna sig förmågan att bygga, bygga om och bygga nytt, nytt, nytt. Tänker på kulturvetaren som någon som bygger sandslott nere i strandlinjen. Där finns inget utrymme för sentimentalitet när det man byggt sköljs bort av vågorna. Där blir förmågan att bygga viktigare än förmågan att förvalta det som byggts. Kulturvetaren är bra på att bygga, men lika bra på att släppa taget om det som byggts.

Utanför fönstret är det vitt. Det regnar lite idag, men det är helt klart vinter. Luleå är en fin stad. Och jag är laddad. Det ska bli kul att få tala om det arbetsintegrerade lärandet. Talar idag om det på ett delvis nytt sätt. Gillar att modifiera och förändra, att hela tiden integrera nya kunskaper i det gamla. På det sättet förädlas kunskaperna och blir därigenom mer användbara. Och viktigast av allt, jag får fortsätta lära, lära om och utvecklas. Det var därför jag började studera, det är därför jag fortfarande är kvar i den akademiska världen. Och det är därför jag bloggar. För att komma vidare i mitt tänkande.