New Public Management är problemet, inte lösningen!

Robotar på TV igår, ett allt tydligare fokus på formen i den högre utbildningen och en accelererande ekonomistyrning. System och maskiner tar med vårt goda minne hand om allt mer av det som människor gjort tillsammans förut. Det går snabbt nu, förändringens vindar antar orkanstyrka. Omloppshastigheten i förändringen av samhället och kulturen ökar. Det känns som kontrollen över processerna ligger bortom människan, utanför oss. Som om vi måste anpassa oss. Och den som anpassar sig snabbast har mest att vinna. För utvecklingen är tvingande. Det är bilden vi matas med. Det är bilden vi matar oss själva med. Kanske för att slippa tänka på en annan värld, en mer mänsklig värld där det finns tid för eftertanke, där man får misslyckas och där man tar hand om och lyssnar på varandra. Har svårt att se att någon skulle kunna vara motståndare till eller kritiker av en sådan värld. Föreställer mig att alla vill ha åtminstone en variant av den världen. Föreställer mig att ytterst få tycker det verkar vettigt att hålla på som vi gör, oavsett hur tvingande utvecklingen än upplevs.

Jag vägrar tro att jag skulle vara ensam om att känna oro inför den värld som växer fram. Nej, jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som vill se en annan utveckling. Vi är många som insett det ohållbara i det nollsummespel som jakten på snabba cash och ekonomiska pseudovinster som dagens system lockar med. För den som kränger lågprisvaror med tvivelaktiga metoder spelar inget annat än vinsten någon roll. Om kunden blir besviken är inte försäljarens ansvar, det är upp till dig att se om ditt hus och vara vaksam. Kvalitet kostar pengar och när det går att tjäna pengar utan att erbjuda kvalitet, då är det självklart enklare att välja pengarna. För det är ju dem som räknas. I den sköna nya värld vi bygger för oss själva, där vi jagar efter ett mål som hela tiden ligger kust vid horisonten. Ett mål som vi aldrig närmar oss, men som hela tiden ligger där, just utanför räckhåll. Om bara ... Ett litet tag till ... Uppfinningsrikedomen är enorm när vi hittar på argument för att lura oss själva. För pengarna är så lockande. För dem kan vi köpa oss allt vi vill. Därför glömmer vi att ju fler som vill desto mer pengar kommer att tvingas fram på marknaden. Vi lånar av framtida intäkter och eftersom framtiden, så som vi föreställer oss den är oändlig finns ingen gräns för hur mycket pengar det går att producera.

Jag är inte ensam om att oroa mig över den växande dumheten, den galopperande ignoransen. Jag är varken ensam om att se problemen eller inse att det finns en lösning på dem. Det visar Carl-Gustav André på Brännpunkt. Han var tidigare universitetskansler och han uttrycker samma oro och pekar på samma problem som Mats Alvesson gjorde förra veckan. Vi är många som ser problemen och farorna och som ropar på hjälp. Vi håller på att krossa oss själva under tyngden av våra egna orimliga krav. Vem är det vi försöker lura? Vilket samhälle vill vi ha egentligen och för vem bygger vi det samhället? Om det borde vi samtala mer, mycket mer. André skriver,

Man måste vara aktsam om universitets- och högskolemiljön. Sedan mer än ett decennium har de flesta lärosäten strategiska planer. I dem framhålls att utbildningen ska hålla ”högsta kvalitet” och därmed hög internationell standard. Det är en återklang av utbildningsdepartementets krav på att högre utbildning i Sverige ska ”hålla världsklass”. Kontrollen ligger hos lärosätena och Universitetskanslersämbetet med tydligt kvalitetsfrämjande syfte. Om man nu inte når de uppställda målen måste man fråga sig vad det beror på. Brister i kvalitet kan ha olika orsaker. En är avsaknaden av ett övergripande nationellt perspektiv. En annan är att den ekonomiska basen är för svag. Andra kan finnas hos lärare och studenter. Mot den bakgrunden kan man föreslå åtgärder som upplevs meningsfulla och stimulerar till energiska insatser.

Kunskap, kvalitet och en skola som lägger grunden för inte bara individens framtid utan ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är vad vi säger oss vilja ha och det är detta vi menar är högskolans uppgift. Och jag håller med, men om det verkligen är detta vi vill måste vi ställa oss frågan om det vi gör idag pekar i den riktningen och leder till det resultatet. Vi är som sagt många som är tveksamma.

Kvalitetsmål når man inte genom att dra ner på verksamhet eller lägga ner utbildning, även om det i en del fall är nödvändigt. I stället måste man generellt fråga hur man skapar förutsättningar för hög kvalitet. Ett uppenbart hinder är att den lärarledda undervisningstiden i inte så få fall understiger sex veckotimmar. Hur når man högsta kvalitet på de villkoren? Men det är den bistra och frustrerande verklighet som många ambitiösa lärare lever under. Här vilar ansvaret för förbättring på både statsmakter och lärosäten.

Hur mycket man än vill vara en bra lärare så ger det hårt pressade och ständigt effektivitetsökningssökande systemet man verkar i en inte chansen att bli en bra lärare. Kunskap och kritiskt tänkande är förmågor som kräver tid och eftertanke, det är ömtåliga egenskaper som bara kan växa i en miljö av tillit. Det är oundgängliga förmågor som inte går att piska fram. Prestera, prestera, prestera, säger den som är besatt av jakten på pengar, men kunskap är en valuta av ett helt annat slag. Vetande kan bara lockas fram och måste vårdas för att växa och frodas. Vägen till kunskap är individuell och kan inte standardiseras, därför måste läraren få tid och möjlighet att se varje student. Och det går inte är systemet tvingar en att hantera 300 studenter. Ekonomiskt fungerar det, men inte intellektuellt. Högskolan ska producera kunskap och är en investering, det är ingen ekonomisk produktionsenhet som ska tjäna pengar.

Statsmakterna måste på allvar ta upp frågan om de ekonomiska förutsättningarna är tillräckliga för att skapa utbildning i ”världsklass”. Det kräver dels en översyn över det nuvarande systemet för resurstilldelning, dels en ny beräkning av de verkliga kostnaderna för utbildningarna som underlag för schablontilldelningen till utbildningsområdena. Den senaste verkliga beräkningen av detta slag som man stöder sig på i dag gjordes kring 1960! Tiden är onekligen mogen för en ny aktualiserad beräkning!

Detta var en nyhet för mig. Har inte riktigt hämtat mig än från insikten, men den förklarar allt som är problem med skolan idag. Samhället må förändras och mycket kan gå snabbare, men människan växer både kroppsligt och intellektuellt i exakt samma hastighet idag som 1960. Vill vi ha den kvalitet man hade då måste vi lärare få samma förutsättningar som lärarna fick då. Och eftersom skillnaden i antal timmar som jag har till mitt förfogande per student idag, i jämförelse med hur det såg ut när jag började undervisa på heltid 2003, är stor kan jag nästan inte föreställa mig hur det skulle se ut om vi fick samma förutsättningar som lärarna hade på 1960 talet. jag skulle vara enormt nöjd om jag kunde backa bandet 10 år.

Lärosätena måste å sin sida tillhandahålla underlag för statsmakternas ställningstagande. De måste presentera realistiska studie- och kursplaner inom representativa ämnen och utbildningar som är relaterade till motsvarande utbildningar vid välrenommerade internationella lärosäten och ställer höga krav på både lärare och studenter. På så sätt ska de garantera att utbildningen kan nå högsta kvalitet ifråga om innehåll och uppläggning och samtidigt ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning och problemlösning.

Ärlighet varar längst. Det är dags att kalla saker vid sina rätta namn och att lägga alla korten på bordet. Hög tid för lärarna att sluta ta på sig en personlig skuld och eget ansvar för problem som är strukturella. Ansvaret för att skapa de bästa förutsättningarna för Sveriges högre utbildning ligger på Björklund. Han kan inte få om han inte ger. Försöker han sig på att sälja in en sådan ekvation visar han bara hur okunnig han är. Och genom att lyssna på honom lurar vi ingen än oss själva. Högre utbildning är en kaka man inte kan äta och samtidigt ha kvar. Vill man smaka får man betala. Det finns ingen annan utväg.

Lärosätena måste också själva införa ett nytt system för fördelningen av utbildningsanslaget till olika verksamheter på lokal nivå. I dagens läge får utbildningen det som blir över sedan stödfunktionerna garanterats sina behov. Universitets- och högskolestyrelserna måste ta ett övergripande beslut om den önskade ambitionsnivån för lärosätets verksamheter genom en sammanvägning av de olika verksamheternas behov inklusive kärnverksamheten-utbildningens. Det är knappast orimligt att utbildningens behov ges högsta prioritet. Nuvarande situation är oacceptabel.

Kunskapen och studenten i centrum, det är ju det man säger.

Grundutbildningen och dess resurstilldelning kräver en strategisk planering på både central och lokal nivå. Det behövs konkreta åtgärder som främjar och stimulerar. Då finns det stora möjligheter att övervinna de brister som Mats Alvesson lyfte fram och att förhoppningsvis nå högsta kvalitet till gagn för lärare, studenter och samhälle. Men det brådskar. Det ligger fara i dröjsmål.

Strategisk planering och mer tid för reflektion samt insikt om att högre utbildning är en ömtålig verksamhet som kräver andra medel än tillverkningsindustrins. New Public Management är problemet, inte lösningen. Förstår vi det finns det hopp, inte bara för den högre utbildningen men för allt och alla.