Dagens Nietzsche, om individen och valfriheten.

Vi lever i en tidsålder som hyllar individen. Kanske är det den största kollektiva lögnen. För hur ser det ut idag? Lever vi i ett samhälle där individer kan gå sin egen väg, där man får leva sitt liv efter eget huvud? Visst talas det ofta om individens frihet och överallt lockas vi att välja. Skrapar man dock lite på ytan märker man att det inte finns utrymme för individualitet i det samhälle vi bygger för oss. Vad som växer fram är en individualiserad kollektivitet. Dagens människor är ensamma, tillsammans och lever sina individuella liv parallellt. Normen snävas ständigt in och blir samtidigt allt mer tvingande. Alla ska välja. Och det vi har att välja på är ett allt bredare sortiment av snarlika varor, producerade av allt färre företag. Så ser det ut som det gör i företagens styrelser också.

Valfrihet är anbefallt, överallt utom ifråga om utbildning. Vilken skola man ska få sin utbildning i väljer man. Men vad man läser och vilka kunskaper man får med sig ut i livet är inte upp till individen. Utbudet är smalt och det blir allt smalare ju trögare det går i ekonomin. Mer av samma medicin ska lösa problemen som allt mer framstår som orsakade av just den medicin som ordinerats. Väljer man fel får man stå sitt kast och väljer man rätt tvingas man in i en allt smalare norm.

Individens fria val är i allt väsentligt en chimär, en kollektiv bluff, som vi utsätter varandra för. Vi vill, men vågar inte välja, och framförallt vill vi inte stå för våra val. Därför finns ingen valfrihet i praktiken. När alla vill välja men ingen vill riskera något genom att välja, när alla vill ha en förlustgaranti, tvingas utbudet man väljer från likriktas. Det är enkel matematik. Samhället skapas i handling, av alla vi som lever och verkar här och nu. Samhället är en konsekvens av det samlade resultatet av våra tankar och handlingar. Därför sprider sig känslan av hopplöshet att mer. Unga mår idag sämre än någonsin. Den skenbara valfriheten kan vara en orsak, för när allt fler tvingas bli allt mer lika, samtidigt som detta faktum måste förnekas är det självklart att man mår dåligt. Läser i dagens tidning om detta.

Personer i åldrarna 15–24 år fattar hela tiden beslut som i det aktuella sammanhanget känns livsavgörande. Vi svävar i ett slags limbo mellan ungdoms- och vuxenlivet, där vi ska staka ut vår egen väg. Vi ska välja vilka vi vill bli. Risken att välja fel eller att inte veta alls gör oss stressade och oroliga.

Om vi ändå lyckats välja utbildning eller yrkesbana bland alla möjligheter så har vi ändå oddsen emot oss. Vi är fast i ett kroniskt tillstånd där unga har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Enligt Svenskt Näringsliv förvärras ungdomsarbetslösheten efter varje lågkonjunktur. När kontakter och yrkeserfarenhet blir allt viktigare för att få ett första jobb lämnas unga ute i kylan.

Det är ett högst spel vi spelar. Och de enda vi lurar är oss själva. Konsekvensen som handlingarna leder till är en dubbelriktad förnekelse där politikerna allt mer fixerar sig vid sin bild av verkligheten, sin karta över hur det borde vara (men inte är) och där allmänheten sitter fast i valen och kvalen med en evig känsla av att ha valt fel. Samhället har gått i baklås i en fåfäng jakt efter en omöjlig dröm.

Vänder mig till Nietzsche och finner viss tröst, för han insåg redan vid slutet av förr-förra sekelskiftet att äkta valfrihet inte bara handlar om att våga släppa taget på allvar, utan framförallt om vilken miljö man finns och verkar i. Nietzsche visar att vår dröm om valfrihet paradoxalt nog leder till mindre utrymme för individer och individualitet. Nietzsche insåg att enda vägen till äkta valfrihet går via en stark stat, som kan erbjuda individen trygghet och skydd nog att våga bejaka sig själv och sin unika individualitet.

529.

Vad som ger glans åt människor och folk.- Hur många sant individuella handlingar förblir inte outförda av det skälet att man innan man gör dem inser eller misstänker att de kommer att bli missförstådda! - det är just dessa handlingar som överhuvudtaget har något värde, det må vara på gott eller ont. Ju större aktning en tid eller ett folk således hyser för individen, och ju mer man låter honom komma till sin rätt och göra sig gällande, desto fler handlingar av detta slag kommer att våga sig ut i ljuset - och så utbreder sig till slut ett skimmer av ärlighet, av äkthet på gott och på ont över hela tidsåldrar och folk, vilket får dem att fortsätta lysa i årtusenden efter att de väl försvunnit, likt grekerna och vissa stjärnor.

Det är inte valfrihet som gör ett samhälle blomstrande, det är en kollektiv tro på och aktning för individen. Bara där kan och vågar enskilda lita på sig själva och sin förmåga. Det samhälle som vi skapar för oss är ett samhälle där vi kollektivt lurar oss själva att det går att få kakan samtidigt som vi äter den. Ett kallt och hårt samhälle där likriktning kallas mångfald och enkelritning betyder valfrihet. 1984 känns allt mindre avlägset. Anna Odell ger oss den sanna bilden av vår tid. Hon håller i sin film återträffen upp en spegel där den kollektiva synen på individualitet visar sitt rätta ansikte och där priset som individer som går sin egen väg får betala framställs på ett sätt som är omöjligt att värja sig ifrån. Vi är inte fria att välja, vi väljer vår ofrihet. Ju mer frihet individen får, desto mindre blir valfriheten. Om, säger om, det inte finns en stark stat som kan garantera skydd för den som vill och vågar leva sitt liv.

Om ett år är det val igen. Hur många meningslösa och skenbara val hinner vi avverka innan dess? Hur många individer hinner gå under eller tvingas in i fållan? Hur länge ska vi hålla på och lura oss själva?