Rapport, inifrån akademins tysta omställning

Lever i ett slags vakuum. Befinner mig i fritt fall. Sedan den dagen, då för över 20 år sedan, när jag trädde in i akademin, har jag närt en obruten tro på kunskapen. Viljan att veta, driften att förstå och att önskan att förmedla kunskaper har varit den ledstång i livet som lett mig genom turbulenser och konflikter. Kunskapssökandet har räddat mig när olycklig kärlek hållit på att krossa mig. Jag har andats och levt kunskap i hela mitt vuxna liv. Tacksamheten över att få hålla på med det jag gör har varit enorm. Och en av livets höjdpunkter var när jag höll min docentföreläsning här för snart två år sedan. Inte trodde jag att min förmåga skulle bära så långt, då för 20 år sedan. Fanns inte på kartan. Stoltheten och glädjen jag kände går inte att sätta ord på. Inte en enda sekund av allt jag fått vara med om under den akademiska resan ångrar jag. Även om det ibland blåst hårda vindar. Idag mår jag dock inget vidare. Idag är jag upptagen av andra frågor, andra känslor. Tron på kunskapens värde har fått sig en törn. Ledstången i livet finns inte längre där längre. Jag tumlar runt i kaos.

Förra veckan fick jag det i och för sig väntade, men ändå chockerande beskedet: Du är föremål för övertalighet, riskerar uppsägning. Du är inte önskad, vi behöver inte dina kunskaper, kompetenser, eller ditt engagemang; så sa man visserligen inte. Men det är så det känns. Min arbetsgivare har ålagts av regeringen att spara, och cirka 50 personer måste sägas upp. Vi är drygt 500 anställda. Det är en akademisk arbetsplats där landets högsta utbildningar ges, där det forskas och där kunskapen sägs vara i centrum. Chocken kommer sig av att jag trodde att jag skulle klara mig, att jag skulle tillhöra de önskade. Jag menar, det är ändå en akademisk arbetsplats. Kunskapens högborg.

För två år sedan utnämndes jag till Docent, och mitt problem har aldrig varit att fylla min tjänst med undervisning och andra uppdrag. Problemet har varit att jag tvingats säga nej till saker. Under det senaste året har jag jobbat mer än heltid, dels för att hitta ny avsättning för kunskaperna och mina intressen (eftersom utbildningsprogrammet jag jobbar på lagts ner, eftersom kulturvetenskap inte lockar tillräckligt med studenter), dels för att ställa upp. Jag har varit lojal med min arbetsgivare. Har förstått och underkastat mig umbäranden i den hårda tid av omställning som alla landets högskolor och universitet just nu genomgår, som en konsekvens av Sveriges utbildningspolitik. Jag har dessutom tagit på mig uppgifter jag inte fått betalt för, av intresse, för att det känts viktigt, för att ställa upp. För att jag varit tacksam över att få jobba med det jag älskar. För att kunskap och vetenskap varit mitt liv. Och för att jag brunnit för arbetsplatsen och den region vi verkar i. För att jag trodde att jag, mina kunskaper och mitt engagemang varit önskvärt. Vilket man också sagt till mig, mer än en gång, genom åren.

Du är inte önskvärd. Vi behöver inte dig och dina tjänster. Det är beskedet jag fått. Och det är vad jag brottats med att försöka ta in i en veckas tid nu. Ingen har än så länge sagt något annat. Det är vad jag har att gå efter och måste hantera. Orsaken till övertaligheten är att jag arbetar på en institution där strukturen är sådan att när ämnet och utbildningen läggs ner, då finns inga uppgifter för mig där, på institutionen. Men jag utför mer än hälften av arbetet på andra institutioner på högskolan, som är min och övrigas arbetsgivare. Där finns kurser som efterfrågar mina kunskaper och kompetenser. Tjänsten är fylld till bristningsgränden. Jag är emellertid organisatoriskt inlåst på institutionen. Och när den skall spara pengar finns inget alternativ än att låta kulturvetarna gå. Processen är inledd. Jag är en bricka i ett ekonomiskt/organisatoriskt spel. Känner mig ensam. Övergiven. Besviken. Sviken. Du är inte önskvärd. Oavsett vilket skälet till uppsägningen är, är det känslan jag bär på. Vi behöver inte dig.

Jag trodde i min enfald att akademin satte kunskapen i första rummet. Jag trodde att kunskapen var uppdraget. Märker här och nu, av min reaktion på beskedet, att jag hela tiden, under omställningen och turbulensen, trott att min Docenttitel skulle betyda något, att den skulle vara värd något inom akademin. Att jag skulle vara fredad på något sätt. Jag menar, varför skulle arbetsgivaren annars betala en massa pengar för att jag skulle kunna meritera mig? Varför räknar man annars titlar när högskolorna och universiteten rankas? Det är obegripligt. Inser att jag nog inte riktigt fatta än, inte kunnat ta in budskapet. Du är inte önskvärd, av ekonomiska och organisatoriska skäl?! Är det akademins huvuduppdrag idag, att spara pengar, att se till att budgeten är i balans, i första hand? Tydligen. Uppenbarligen betyder titlar, kunskaper, engagemang, uppoffringsvilja och lojalitet, ingenting. Kunskap och kompetens, akademisk erfarenhet, det väger tydligen lätt som en fjäder i förhållande till ekonomi och organisationsstruktur. Förstår inte, och tror inte jag vill förstå heller.

En sak som komplicerar det hela är att det inte går att rikta ilskan och besvikelsen mot någon enskild. Det finns ingen individ att skylla på, ingen är ytterst ansvarig. Det som händer är en konsekvens av ett politiskt spel. En följd av ekonomiseringen av samhället. Jag Björklund är den tankarna går till, men det vore att tillskriva honom mer betydelse än han förtjänar. Han är också en bricka i spelet. Ekonomins makt är stor, och dess verkan genomgripande. Då väger kunskapen lätt.

Ett annat problem, för mig personligen, är att just dessa konsekvenser är något jag intresserat mig för. Det som händer i akademin har jag oroats av och skrivit om många gånger. Utarmningen av innehållet, till förmån för formerna. Kunskapens degradering, till förmån för ekonomin. Det är inte så här man bygger världens bästa skola. Den Atlantångare som Björlund säger sig vara på god väg att vända, det är inget flaggskepp, det är Titanic. Vi håller på att sjukna. Kanske ska jag därför vara tacksam för att jag får lämna skeppet innan det gått till botten helt och hållet? Kanske ska jag vara glad. Men jag är inte det. Jag är ledsen, besviken. Jag tror fortfarande på kunskapen. Och jag vill vara med och laga skutan. Vill sprida kunskaperna jag fått och som skattebetalarna investerat miljoner i genom åren. Vill inte vara en bricka i ett ekonomiskt spel. Jag vill forska, undervisa och fortsätta lära mig.

Tron på kunskapen finns kvar. Det är den som håller mig uppe, som tar mig från en dag till nästa. Tron på akademin har dock fått sig en allvarlig törn, och förtroendet för Forsknings- och utbildningsministern är utraderat. Omställningen presenteras som en satsning, men jag vet av egen erfarenhet att den handlar mer om ekonomi än om kunskap. Eller är det bara jag som har satsat på fel kunskaper? Så kan det så klart vara. Men ett samhälle som inte anser sig behöva kunskaper om kultur och makt, det är ett samhälle med hybris. Ett samhälle som betraktar analytisk förmåga och kritiskt tänkande, samt bildning, som överflödig lyx, det är ett samhälle i expressfart mot undergången. Ett samhälle som ser isberget, men inte fattar att det måste väja för det. Jag har gjort vad jag kunnat, mer än så går inte. Samhället är alla vi tillsammans.

Jag skriver detta för att jag är orolig, för akademins framtid. För egen del vilar jag i hoppet om och tron på att kunskapen skall segra. Det går tungt nu, men jag har ridit ut värre stormar än detta tidigare.

Kulturvetenskapen, och otacksamheten

Kultur som vetenskap, det är vad jag sysslar med. Just i dessa dagar har jag svårt att tänka mig något mer otacksamt att syssla med. Och om det bara var för mitt eget höga nöjes skull, för att göra personlig karriär eller för att få behålla jobbet, som jag forskade om och försökte förstå och sprida kunskap om kultur, då hade jag övergivit uppgiften för länge sedan. Men jag gör detta för att jag är övertygad om att kunskaperna behövs i samhället, för att göra det hållbart och för att öka integrationen och tryggheten. Bara så kan en bas för allt annat skapas och underhållas. Kulturvetenskap är viktigt.

Förstår att alla inte tycker så, just för att jag forskar om och ägnar i princip all min vakna tid åt att fördjupa förståelsen för denna gäckande, komplexa och paradoxala storhet, kultur. Just därför förstår jag att jag och andra kulturvetare behandlas som vi gör, från förakt till lätt överseende. Förstår att kultur uppfattas som något lättsamt och vetenskapligt ointressant, av många. För det är inte lätt att förstå, det är det första den som verkligen vill förstå måste inse och förhålla sig till. Kultur kan inte sammanfattas, och den är inget i sig själv. Ändå påverkar den snart sagt allt som rör mänskligt liv. Kulturen är det som håller allt annat samman. Människan är helt enkelt en kulturvarelse, och det kan människan förneka, men inget göra åt. Däri ligger paradoxen, problemet och kulturvetenskapens utmaning.

Bara för att man förstår betyder inte att man inte påverkas av hur man betraktas av omvärlden, av arbetsgivaren och av vår forsknings- och utbildningsminister. Otack är världens lön, är ett gammalt uttryck. Ett ordspråk. Kultur, i koncentrat. Uttryck sätter ord på känslor. Och just i dessa dagar är kulturvetenskapen hotad, allvarligt hotad. Dels av sjunkande efterfrågan bland studenter på kunskapen, kanske åtminstone delvis beroende på Svenskt Näringslivs kampanjer mot ämnet. Dels av Jan Björklunds inställning till ämnet, som han inte verkar vilja förstå, fixerad vid ett Nobelpris som han är. Och något Nobelpris i kultur finns inte. Kulturvetarna bjuds inte in. Föraktas ibland. Detta gör att ämnet dessutom, som om det inte vore illa nog, bryts sönder inifrån, av interna stridigheter när alla tvingas se om sitt eget hus.

Vem tjänar på att det blivit så här? Vilka intressen spelas i händerna av att kunskap och förståelse för kulturell logik och dynamik försvinner från samhällskroppen, genom att kulturvetarna blir färre, och när kunskapen utarmas av att allt färre vet och förstår allt mindre om kulturen de lever i och är med om att skapa och upprätthålla genom att leva sina liv i vardagen? Kulturvetenskapens adelsmärke är kritiskt tänkande och analytisk förmåga, maktanalys och förmåga att hantera komplexitet. Det är klart att makten inte gynnas av att sådana kunskaper och kompetenser finns och växer bland befolkningen. Och bankerna är inte betjänta av att kunderna ifrågasätter deras (onödigt) komplexa och snåriga "produkter", vars viktigaste syfte är att generera ekonomisk vinst till banken. De som bestämmer vill alltid ha lydiga undersåtar, i samhället och i företagsvärlden. Men om lydnaden blir allt för stor och kritik inte förs fram, då ligger den obehagligheter i pipe-line.

Lydnad och avsaknad av kritik leder inte till hållbarhet, det är kungsvägen till diktatur. Och mot detta är kulturvetenskapen ett slags vaccin. Man skulle alltså kunna säga att den ledare som inte uppskattar, eller som i Björklunds och Svenskt Näringslivs fall, föraktar, kulturvetenskap, det är ledare som har andra mål med makten än att tjäna folket. Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi ha sådana ledare, och är det ett sådant samhälle vi ska bygga? Är det hållbart? Vi kan välja att inte svara på frågorna, välja att fortsätta som om inget hänt, på den inslagna vägen. Konsekvenserna av våra val kommer vi dock inte undan, dem får vi leva med vare sig vi vill eller ej. Samhället och kulturen blir inte som vi vill och önskar, de blir till genom våra handlingar, våra kollektiva handlingar. Och detta kan vi lära oss förstå om vi som samhälle satsar på kulturvetenskap. Det är vad jag kämpar för, och kommer att kämpa för så länge jag lever.

Läser en hoppingivande text på vägen till jobbet, Under Strecket, om Paul Ricaure. Som är en viktig inspirationskälla och en tänkare väl värd att lyssna på. En filosof som förstått vad ett samhälle är och vad kollektivt liv handlar om och går ut på.

Ricœurs tal om den ”kapabla” människan, homo capax, innebär således inte någon naiv plädering för vare sig obegränsat handlingsutrymme eller inflatoriskt ansvar. I stället söker han tillvarata den mer komplexa förståelse av våra besluts räckvidd och handlingars inflätande i andra människors handlingar för att göra rättvisa åt hur det mänskliga handlandet konstitueras genom korrelationen av avsikter, orsaker och tillfälligheter.

Människan är kapabel till oerhört mycket. Även till förnekelse av kunskaper hen behöver för sin överlevnad, och till förakt för budbärarna som förmedlar kunskaperna. Det måste man förstå om man ska kunna komma tillrätta med problemen i samhället. Hur man jobbar med frågan är underordnat, men den måste jobbas med. Bara så kan samhället bli hållbart och överleva på sikt.

Just idag är jag inte så himla stark. Jag kämpar för min överlevnad i den akademiska världen. Det gör ont och river upp sår. Ändå måste det gå. Att skriva är en tröst, för så länge det finns ord och läsare finns det hopp. Jag tror på människan, och på kunskapen. På livet.

Statistik, som vetenskap och som politik. Två helt olika saker.

Blev uppringd härförleden, av en som inte ville sälja på mig något. Hen ville att jag skulle delta i en marknadsundersökning, och jag föll till föga. Det kändes viktigt, och jag som vigt mitt liv åt vetenskapen ville hjälpa till. För utan underlag förlorar kunskapen i värde. Det skulle ta cirka tio minuter. Ångrar att jag deltog, för det var en plågsam upplevelse, och så här i efterhand, när vidden av problemen som uppdagades under intervjun sjunker in, blir jag mörkrädd. Vi bygger ett samhälle där siffror och statistik är grunden för alla beslut, och så utförs arbetet så pass fattligt.

Detta är inte en statistikkritisk eller mattematikfientlig text, jag har privilegiet att arbeta med många duktiga statistiker som visat mig finessen med och styrkan i statistiska analyser. Vetenskapliga statistiska analyser vill säga, men det är analyser av material som samlats in med den noggrannhet. Det jag utsattes för var något helt annat. Dels var frågorna irriterande snåriga och graderingarna ändrades från fråga till fråga, ibland var en femma positivt, ibland negativt. Och personen som frågade ut mig var mer intresserad att få in en siffra i enkäten än att den stämde överens med min uppfattning, eller försök till tolkning av uppfattningen kanske man ska säga. Min bedömning är att de svar jag gav till största delen måste anses vetenskapligt värdelösa. Det är här jag blir mörkrädd, när jag inser att det är denna typ av underlag som ligger till grund för snart sagt alla beslut som tas i samhället.

Man brukar säga att det går att ljuga med statistik, men det är heller inte detta som gör mig upprörd. Ljuger man gör man det medvetet, och det finner jag ingen anledning att misstänka i fallet med telefonundersökningen. Den genomfördes nog med de bästa intentioner. Men eftersom man inte lagt ner mer jobb på utformandet av frågorna, och eftersom man lät en underbetald tele-marketing-anställd (det var den känslan jag fick, att den som ställde frågorna följde ett protokoll, och mest satt och tänkte på annat) sköta insamlandet av data, kan resultatet inte bli annat än, i bästa fall, undermåligt.

När underlagen för beslut inte håller måttet är det illa nog, men när besluten i sig inte ens i utförandefasen är tänka som underlag, utan som påtryckningsmedel för att beslut som tagits på förhand ska se evidenta ut, då är det alarmerande. Det är ett tänkande som riskerar att underminera basen för allt. Och det är en rörelse som sprider sig snabbt i samhället. Har man bara en undersökning som visar att det är som man säger, har man bara siffror som stödjer ens åsikt, då är man i hamn, då kan ingen komma åt en. Sådana beslut, och beslut på dessa grunder, tas dagligen i samhället. Politiken bygger på dem, till exempel här i dagarna, när SJ ändrade sin definition av försening. Man häpnar och vill inte tro att det är sant, men idag anses 15 minuters försening inte vara en försening. Därmed kan statistiken friseras, och att kan SÄGAS vara frid och fröjd. Lägg därtill märkliga kundundersökningar och man kan ge sken av att alla är nöjda och glada och i tågtrafiken finns inga problem. Ingen som regelbundet åker kollektivt kan rimligen hålla med om en sådan bild. Och det är illa nog, och ett företag värnar så klart sitt rykte. Riktigt illa och allvarligt blir det när detta sätt att agera är politiskt sanktionerat.


Läser Gustav Fridolins och Stina Bergströms debattartikel på Brännpunkt idag. Den är naturligtvis också ett politiskt dokument, och jag kan självklart inte gå i god för dess vetenskaplighet, men den är ändå talande för hur man resonerar i samhället idag, och hur man ser på statistik, siffror och vetenskap. Och hur illa det är ställt med förmågan till kritiskt tänkande i samhället. Fridolin och Bergström skriver,

Nu verkar det som att förseningarna kostar på även vad gäller politisk prestige. Ansvarig minister, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd hävdar att hela 97 procent av persontågen kommer i tid. Och, dessutom, att punktligheten har förbättrats. Det är en bild som vi inte känner igen oss i – varken som tågresenärer eller oppositionspolitiker. Bakom Elmsäter-Svärds uttalande finns tyvärr inte en förbättrad verklighet utan framförallt trixande med siffror.

Istället för att ha rustat upp järnvägen, har de ansvariga nämligen ändrat måttet på en försening. Ja, du läste rätt. Gränsen för vad som ska anses vara ett försenat tåg var tidigare fem minuter, men har nu ökats till hela femton minuter. Ett tåg som är fjorton minuter och 59 sekunder sent, var således fram till nyligen ett försenat tåg, även i de siffror ministern tittar på. Men alltså inte nu längre. Inte heller räknas ett inställt tåg som försenat. Det räknas inte alls, trots att inställda tåg ofta ger de största förseningarna. Så plötsligt kan ministern säga att punktligheten ökat från 87 procent till hela 97 procent.

Vilken nytta gör detta för resenären? Kommer tågen i bättre tid, för att måttet blivit slappare? Självklart inte. För dig som kommer sent till jobbet, spelar det ingen roll att ministern nu anser att vi har ”förbättrad punktlighet”. Lika lite som det förändrar det faktum att du missar din anslutning, om ditt tåg rullar in medan din anslutning börjar rulla ut från stationen.

Jag skrev i helgen om en tankemodell som allt mer vinner insteg i samhällsdebatten och som allt mer färgar av sig i politiken och samhället. Det handlar om att man utgår från modeller och bilder av verkligheten, mer än vardagsverkligheten som folket, alla vi som finns och verkar i Sverige idag, lever i och med. Kartan ges helt enkelt, konsekvent, tolkningsföreträde framför verkligheten. Här visar detta tänka upp sig, och ansvariga politiker verkar inte ens bry sig om att det uppenbara i lögnen. Kanske för att man vet att siffrorna har en närmast magisk kraft, och att undersökningens bild av verkligheten kommer att segra över allmänhetens erfarenheter och upplevelser.

Dels är detta ett uttryck för ett gigantiskt kunskapsförakt, dels är det både en illustration och en konsekvens av klyftan mellan politikernas värld och folkets. Kritiken avfärdas med följande ord.

”Vi har valt att ansluta oss till hur övriga europeiska länder redovisar detta” är förklaringen vi i Miljöpartiet fått från regeringens ansvariga myndighet, Trafikverket. Förutom att det inte heller gör att våra tåg kommer fram i tid, så visar det sig att påståendet kan ifrågasättas även utifrån faktamässiga grunder.

Vi lät Riksdagens Utredningstjänst undersöka hur tågförseningar räknas i tolv andra Europeiska länder. Svaret är tydligt. Endast i ett av dessa tolv länder, Italien, är gränsen så hög som femton minuter. Övriga elva av tolv länder i utredningens jämförelse har strängare gränser. Och merparten av länderna har gränsen fem minuter, alltså samma gräns som Sverige också hade fram tills nyligen.

En lögn alltså. Och det visar vilken etik och moral som råder i landets högsta ledning. Den är både ohederlig och dubbel. Därför blir jag inte det minsta förvånad när jag får höra av en kollega som arbetar på Kungliga Tekniska Högskolan, att Jag Björklund i sitt högtidstal där säger att resten av högskolesverige är skit (min tolkning), i jämförelse, att det är ingenjörerna han värnar. Om inte det är ett uttalande som ligger farligt nära ministerstyre, då vet jag inte vad jag ska tro. Och det är ju inte bara det uttalandet, det ryktet som pekar i den riktningen. Forsknings- och Utbildningsministerns val av verktyg för att utvärdera kvaliteten i landets högre utbildning är inte vetenskaplig, och detta får Sverige kritik för från tunga internationella instanser. Björklund håller ändå fast vid sin modell, som skall bekräfta det han bestämt sig för, den karta han ritat på egen hand. Och detta är den minister som ansvarar för Sveriges utbildningar och forskningen. När Björklund avvisar vetenskaplig kunskap som underlag för kritik av hans politik, då är det inget annat än en katastrof för landets framtid. Vad ska vi med en skola och forskare till när deras kunskaper och erfarenheter bara godtas om de bekräftar politikens "sanningar" och kartor över samhället och verkligheten? Åter till debattörerna, och tågförseningarna.

För oss som vill att politiken satsar det som krävs för att tågen ska börja komma i tid framstår förändring inte bara som ett skämt. Den motverkar dessutom bättre tågtrafik. När de ansvariga sopar försenade tåg under mattan blir det direkt svårare för resenärer och väljare att kräva förbättring.

När man ger kartan företräde framför verkligheten då underminerar man basen för hela samhället, för det vilar inte på siffror, det är resultatet av vanliga medborgares levda liv. Och det är vad jag studerar. Tyvärr bekräftar den kunskapen som min forskning och mina granskningar av samhället inte politikernas bild. Mina kunskaper kan inte användas som stöd för rådande karta. Därför motarbetas jag och mina kulturvetenskapliga kollegor. Bildning lyfts fram i högtidstal, men i forskarvardagen ute på landets högskolor och universitet tvingas vi ner på knä av ekonomiska neddragningar som motiveras med undermåliga siffror. Inte för att vi har fel, utan för att vår vetenskapliga bild inte stämmer överens med Björklunds politiska karta.

När vetenskaplig kunskap inte är värt något, då befinner sig samhället i fritt fall. Och det är där vi är idag, inte bara här i Sverige, utan i hela västvärlden, överallt där ekonomin ges företräde framför kunskapen och den vetenskapliga analysen. Några belägg och indikationer på att siffror ges företräde finns: här, här och här. Något är fundamentalt i Sverige. Problemet är att ekonomin styr kunskapens värde.

Mörkrädd!

Försvaret, ett varnande exempel

Försvaret har problem, samma problem som inom vården och utbildningssektorn. Det är bara det att förutsättningarna ser lite annorlunda ut där. Och det både kan och bör vi lära oss av. Låt mig förklara, för detta är viktigt, för samhället som helhet och för framtiden.

SvD kan i dag avslöja huvuddragen i det ekonomiska underlag som Försvarsmakten lämnar till regeringen i slutet av veckan. Myndighetens arbete genomförs i nära dialog med försvarsdepartementet och justeringar kan ännu ske i sista stund. 

Men flera SvD-källor med insyn i processen från skilda håll uppger att så mycket som cirka 40 miljarder kronor saknas. Försvarsmaktens slutsats är att regering och riksdag i nästa försvarsbeslut 2015 antingen måste sänka kraven på vad försvaret ska klara av - eller höja anslagen.

Detta är den hårda verkligheten. Antingen ska vi ha ett försvar, eller också inte. Och ska vi ha ett försvar måste vi bestämma oss för vad det får kosta, och sedan får militären förvalta uppdraget på bästa sätt. Ett alternativt sätt att tänka är att först bestämma sig för omfattningen av försvarets uppdrag, och sedan låta dem utöva sin verksamhet på löpande räkning. Kan inte se att det skulle finnas några andra alternativ, eller har jag fel? Antingen klarar försvaret uppdraget, eller också inte. Eftersom försvaret ser ut som det gör och har det uppdrag man har finns ingen möjlighet att tänja på personalen, eller anklaga de ansvariga för att inte göra tillräckligt. Regeringen sitter i en rävsax här, och synen på vad som är möjligt att göra och var problemet ligger om målen inte uppfylls kommer man inte att kunna ducka för. Så här det läget ut.

Att ekonomin åren 2015-2025 är i kraftig obalans har tre huvudorsaker:

1. Materiel saknas. Regeringen har under flera år skjutit upp planerade beställningar av ny materiel vilket skapat ett stort materielberg. Läget förvärras genom att regeringens beslut att köpa amerikanska Black Hawk-helikoptrar och Super-Jas utan att dessa finansierats fullt ut. Samtidigt ska nyanställda yrkessoldater få sin utrustning och utslitna system måste till slut ersättas.

Det uppdämda materielbehovet uppgår till cirka fem miljarder per år, totalt 50 miljarder på tio år. Men även om riksdagen skulle anslå 50 miljarder kr så har både Försvarets Materielverk och Försvarsmakten minskat sin personal så kraftigt att de inte skulle klara att köpa in och införa så mycket ny materiel. Därför prutar Försvarsmakten denna stora obalans till cirka 30 miljarder kr.

2. Det nya yrkesförsvaret. Övergången till ett nytt personalsystem beräknas kosta i genomsnitt cirka 1,2 miljarder kr per år än beräknat. Det blir alltså 12 miljarder kr som saknas under en tioårsperiod.

3. Rationaliseringar. Inom finansdepartementet är uppfattningen att försvaret inte behöver mer pengar, utan det går i stället att spara miljardbelopp genom effektiviseringar. I princip håller Försvarsmakten med, men efter alla bantningar som gjorts så ger nya rationaliseringar endast några hundra miljoner kronor per år.

Det finns en gräns för hur mycket man kan spara på att rationalisera och effektivisera. Den gränsen står i direkt relation till de medel som anslås för verksamheten. Och som det verkar har försvaret nått den gränsen. Nu finns inget mer att göra. Det faktum att två försvarsministrar har avgått talar sitt tydliga språk. Den som är satt att hantera ett omöjligt uppdrag kommer också, förr eller senare, till en gräns. Alternativt är det en psykopat som sitter i ledningen, och det gör så klart inte saken mindre allvarlig. Det finns studier som visar att dagens chefsideal och krav på ansvariga och ledningar passar som hand i handske för någon med psykopatdrag. Bara den som saknar känslor kan klara uppdraget, utan att knäckas mentalt. Det är allvarligt i sig, men är en annan fråga.

Här är utgångspunkten för resonemanget att försvaret är en skattefinansierad verksamhet. Liksom vården och skolan. De ekonomiska förutsättningarna är dem samma inom alla tre verksamheterna. Men arbetet inom vården och skola/utbildning är helt annorlunda. Vi som är verksamma inom dessa samhällsinstitutioner kan inte peka på någon främmande makt som hotar att förgöra oss om vi inte får en rimlig ekonomisk tilldelning för att klara uppdraget. Vi arbetar med mer diffusa och svårmätbara mål, och har mycket svårare att möta kraven på effektiviseringar och rationaliseringar.

Hur effektiviserar man en elevs eller students lärprocess, och hur snabbar man på läkningen av allvarligt sjuka patienter? Även om det går att visa att kunskapsnivån i Sverige sjunker och patienter dör eller far illa i värden, så faller ansvaret inte lika tydligt på dem som fördelar medel. Om mina studenter har svårt att klara målen, finns jag där som en buffert eller krockkudde som utjämnar effekten av den iskalla ekonomiska realiteten. Jag kan alltid jobba lite till, anstränga mig något mer. Men studentantalet ökar och tiden som finns till förfogande skall fyllas med allt fler uppgifter. Det är så rationaliseringar och effektiviseringar fungerar. Lärare klarar av att svara på frågor från 40 studenter, men det är inte självklart att dygnets timmar räcker till för att besvara frågor och lindra ångest för 300 studenter. Ändå är det så det ser ut på många håll i högskolesverige. Visst går det att effektivisera och rationalisera, men det går inte om man samtidigt höljer kraven. Det finns en gräns, och vi är mycket nära den. Precis som försvaret. Det är bara det att skolan och vården inte kan utöva samma typ av utpressning som ÖB kan.

Tänker på när jag vårdades för hjärtproblem, för i dagarna exakt två år sedan. Tänker på hur effektiv vården var, och hur rationellt verksamhetens sköttes. Men vården av mig tog den tid den tog, och hur personalen gjorde en heroisk insats för att möta kraven utan att det gick ut över mig som patient. Jag tvingades se på hur de slet. Och min säng hade inte hunnit svalna, efter att jag blivit utskriven, innan en ny patient upptog platsen. Och under veckan då jag låg på Östra var det ständigt patienter som låg i korridoren. På det sättet har man det än värre i vården, för den kommer bara en minoritet av befolkningen i kontakt med, och ingen räknar med att man ska bli sjuk, det bara händer. Akuten är ingen rolig plats att uppehålla sig på, och jag är tacksam att jag var där för hjärtat (vilket säger något om läget, för jag brottades med dödsångest, bokstavligen talat), eftersom det är en sjukdom man inte kan ta annat än på största allvar. Jag fick skyndsam hjälp, så fort det konstaterats att läget var allvarligt. Det tog två timmar innan provsvaren kom, och under den tiden tvingades jag uppleva en misär jag sällan skådat, och en personal som utförde en heroisk insats. Hur bemöts nyutexaminerade sjuksköterskor, som vill ha en skälig lön, från ansvariga politiker? Och vad händer om ingen vill jobba i vården, hur tar vi då hand om varandra när vi blir sjuka? Privata sjukförsäkringar kan bara den betala som tjänar bra. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Det är ett sådant samhälle vi håller på att skapa, och ett sådant samhälle vi får om vi fortsätter på den inslagna vägen.

När jag började studera för över 20 år sedan såg samhället helt annorlunda ut. Sveriges högre utbildning har förändrats i grunden. Rationaliseringar och effektiviseringar har genomförts. När jag började handleda uppsatser på kandidatnivå, till exempel, fick jag 25 timmar till mitt förfogande. Nu här under vårterminen handleder jag samma typ av uppsats, men får 12 timmar. Snacka om effektivisering. Kvaliteten i mitt arbete får inte bli lidande. Då är det bara att göra mattematiken. Jag är den som skall leva upp till regeringens löften om höljda resultat i skolan.

Jag hade kunnat leva med detta, hade kunnat slå knut på min själv ännu mer för att inte studenterna ska bli lidande. För jag älskar mitt arbete, brinner för kunskap och bildning. Jag får oerhört mycket tillbaka i och av mötet med studenterna, och det går inte att mäta i pengar. Att vara lärare/forskare är mitt liv.

Jag är docent, och har meriterat mig på uppdrag och bekostnad av min arbetsgivare. Och jag har ställt upp på alla krav och lojalt funnit mig effektiviseringar och rationaliseringar som gjort att min fritid idag är obefintlig. Jag har gjort det med glädje, för att jag brinner för mitt arbete och för den region jag verkar i: Trollhättan som har enorma problem. Jag känner ett stort ansvar och gör vad jag kan för att hålla modet uppe så att inte studenterna eller skattebetalarna och medborgarna i regionen skall bli lidande och för att betala tillbaka till samhället så mycket jag bara kan.

I fredags fick jag dock beskedet att jag kan komma att varslas. Och skälet till det är inte att jag missköt mig eller något sådant. Skälet är att högskolan är organiserad på ett sådant sätt att detta är enda sättet att klara ekonomin på den institution där mitt ämne och den utbildning jag arbetat på finns. Utbildningen var man tvungen att lägga ner, för det går inte att bedriva kurser med "bara" 30 studenter idag, även om kvaliteten är god och studenterna får jobb efter utbildningen. Vi är tre docenter som riskerar att avskedas, även om vi alla har uppgifter på annat håll på högskolan, och man skriker efter kompetenta handledare. Orsaken är strikt ekonomisk och organisatorisk.

Kunskapen i centrum, bildning. Fina ord som passar att plockas fram i högtidstal. Vardagen ser helt annorlunda ut, och resultaten i den svenska skolan rasar. Om det får fortsätta kommer ingen att vilja invadera Sverige, och så kan vi lägga ner försvaret helt och hållet, och skolan med kanske. Finns mycket pengar att tjäna där, och effektiviseringar att göra ...

Synen på de fattiga är synen på oss själva

Fattigdom är en fråga som borde diskuteras mycket mer, och på många fler sätt än vad fallet är idag. Det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar inte ens i första hand om ekonomi. Det handlar först och främst om människosyn. Bara den som har pengar kan få för sig att pengar är viktigare än allt annat, och då blir synen på fattiga därefter. Synen på andra utgår alltid från den egna positionen, och dess förutsättningar. Människor är generellt sett dåliga på se bortom sin egen horisont, utanför den berömda boxen, i nya banor. Vi är oss själva närmast helt enkelt. Det kan man välja att bortse från, eller så kan man utgå från insikten i arbetet med att bygga ett samhälle. Hur man gör och vad man väljer får konsekvenser, överallt, alltid.

Idag byggs ett land där man konsekvent väljer att se till former, yta och kalkyler. Det som är komplext, svårgripbart eller som inte stämmer överens med bilden av hur det borde vara bortträngs eller underkommuniceras. Kartan som jag skrev om igår ges företräde framför levt liv och människors vardag. Sverige och många andra länder riskerar att bli ett luftslott, en Potemkinkuliss, en tom och död struktur. Ekonomins primat regerar snart sagt allt tänkande och handlande. Investeringar sköts av riskkapitalägare med giriga avkastningskrav, och tillväxten är helig. Pengar skall generera pengar, då är allt frid och fröjd. Det är ett dåligt mått på välstånd, för det som ser ut att gå bra hotar i själva verket att undergräva förutsättningarna för hållbarhet och vaksamheten på problemen minskar.

När basen för samhället undergrävs riskerar alla att drabbas av fattigdom. Från toppen ner till botten är det bara ett fingerknäpp, som Lundell sjöng för länge sedan. Han tillhör den generation som går i pension nu, och det är en generation som kan se tillbaka på ett liv med i princip konstant uppgång, på alla plan. Inget talar för att nästa generation kommer att kunna toppa det, och sedan blir förutsättningarna sämre och sämre ju yngre grupper av befolkningen vi studerar. Det är toppen av välfärdsberget som vi ser, och det är utförslutet på andra sidan vi rör oss mot. Frågan är inte om det blir sämre, utan hur fort det går, och hur djupt vi kommer att sjunka. Det finns inga garantier, och ju mindre robust samhället är desto svårare blir det att få kraft och uthållighet i åtgärderna.

När förmågan till kritiskt tänkande utarmas, och det gör den i skrämmande takt idag. Utbildningar med sådant innehåll, kurser med fokus på teori och kritiskt tänkande, tvingas ned på knä när söktrycket minskar, delvis på grund av Svenskt Näringslivs kampanjer och lobbyarbete, som sprider bilden av humanister som strulputtar som hotar Sveriges framtid. Sanningen är den att humaniora och kulturvetenskap dels ger jobb, dels utvecklar kompetenser som arbetslivet efterfrågar, när man väl får upp ögonen för dem. Svensk utbildningspolitik utgår dock, mot bättre vetande, från principen att ekonomi och budgetar i balans är samma sak som kvalitet. Och det bara många sökande, då är det bra, för det genererar pengar till kurserna, och högskolorna. Allt pekat i en riktning, mot form och bort från innehåll.

Vi bygger en värld och ett samhälle där det anses vara en bra affär att sälja företag som drar in miljarder till stadskassan varje åt. Och där reglerna för upphandling gynnar ekonomin framför alla andra värden. Konkurrens driver kvalitet, det är tanken, teorin. Så ser kartan ut. Men den stämmer inte med verkligheten. För det ger upphov till osäkerhet. Otrygghet gör att fokus på mig och mitt ökar, och nedmonteringen av det allmänna, av välfärden och allt som gör att man vågar satsa och tro på framtiden, leder till att grunden för allt urholkas än mer.

Vi förvägrar oss själva det vi behöver och riskerar att stänga en massa dörrar som leder in i önskvärda, hållbara framtider. Innovationer, till exempel, kräver god analytiskt förmåga samt kompetens att tänka kritiskt. Det går inte att beställa fram, det går bara att förbereda för och hoppas på. Mångfald i ordets vidaste bemärkelse är en förutsättning för hållbarhet, och utgör en grogrund för innovationer. Och arbete för att främja och hantera mångfald kräver analytisk förmåga. Det finns inga genvägar. Högre utbildning är en investering, på lång sikt, inte ett sätt att tjäna pengar. Utbildning bekostas av skattemedel, och när man gör som man gör på Malmö högskola, lägger ner genusutbildningar då visar man både vilken syn man har på vad som är viktigt, och hur man ser på människor. Genusvetenskap handlar om maktanalys, och redskapen som studenterna får kan användas för att arbeta med alla typer av diskriminering. Och därmed börjar cirkeln slutas. Åter till synen på fattiga.

Allt hänger ihop, det är en kulturvetenskaplig slutsats med massivt stöd i empiri. Och både fattigdomen i sig och synen på dem som är fattiga regleras av samma mekanismer. Det som ser ut att vara en objektiv uppfattning av och syn på mindre bemedlade är i själva verket de rådande synen på alla, på människor i gemen. Det som sägs om fattiga, sägs och tänks om oss alla. Och när ekonomin är överordnad blir det den som styr, även tänkandet och mellanmänskliga relationer. Då är steget inte långt till uppfattningen att de fattiga kan och får hålla till godo med vad som bjuds. Just nu kommer således förslag på att det hästkött som ingen vill befatta sig med skall ges till de fattiga.

Så görs ett ekonomiskt fiasko till en god gärning. Och det är grunden som vår nya sköna värld vilar på.

Om kartan och verkligheten

Läser i dagens SvD en essä av Gerda Antti, som sätter ord på det som håller på att hända idag. Som klokt analyserar ett samhälle i vardande, där logik, ekonomi och budgetar i balans kommit att bli det högsta goda och det enda målet. En värld där kartan håller verklighetens folk på mattan, där politikers och makthavares önskningar om hur det borde vara blir till sanningen om hur det är. En värld där den som klagar eller pekar på problem anses problematisk och möts med kritik.

Jag är forskare, inte politiker. Ser världen genom mina analytiska verktyg, och har kravet på mig att bara uttala mig om sådant jag vet. För politiker gäller helt andra regler, och när min bild av samhället inte stämmer överens med rådande politik, då har politikerna tolkningsföreträde, och eftersom de inte har kravet på sig att tala sanning, eftersom de kan välja perspektiv, kommer mina ord att tappa momentum i den ständigt pågående debatten, som dikteras av mediernas ekonomiska logik där all publicitet är bra, för det genererar reklamintäkter. Diskursen är sådan, gör detta med oss alla. Det finns ingen liten lobbygrupp som dikterar villkoren. Alla, utan undantag är slavar och lyder under maktens logik. Även politikerna, och de som lyckats i samhället och blivit rika. Vi är alla effekter av rådande diskurs.

Det är kulturvetaren som talar, det är resultatet av en vetenskaplig analys av läget som presenteras. Det är inte en åsikt som vädras, det är ett försök att förstå. Och om fler försöker förstå hur allt verkligen hänger ihop och fungerar, då kan det mödosamma arbetet med att förändra världen börja. Men först då, och för att nå dit måste en annan skola, en annan akademi, ett annat sätt att se på vetenskap anammas. Och det gör mig orolig, för tecknen i skyn är inte vackra, pekar inte i den riktningen, utan i den motsatta. Den nya sköna värld som materialiseras framför ögonen på oss och som är resultatet av allas handlingar, i vardagen. Konsekvensen av vardagligt, levt liv. Den är en hård och kall, intrumentell värld. En värld där, med Anttis ord, handen blivit hjärnans slav. Hon skriver ...

Peta på en politiker som sover och du får genast höra orden vård, skola, omsorg innan ögat helt sluts igen.

Känns bilden igen? Klart den gör. Akademins motsvarighet till politikens mantra är: Bildning, kritiskt tänkande och klokskap. Det är orden som rektorer och ansvariga för högre utbildning svänger sig med i offentlighetens ljus, ord som plockas fram och dammas av i högtidstal, när kartan skall visas för allmänheten. Bilden av utbildning är vacker, men verkligheten är en annan. Ålagda av stadsmakterna och forsknings- och utbildningsministern att leva upp till det heliga budet om en budget i balans är de bakbundna och tvingas till nedskärningar som skjuter grunden för de fina orden i sank. Ögonen riktas mot kartan, och kritiken dribblas bort. Kartan gäller, allt annat betraktas av makten som särintressen.    

Tre fina ord som blir helt meningslösa om de inte åtföljs och fylls av armar och händer. Men trots många års pratande, inte finns det tillräckligt med armar och händer i vården. Patienter får ligga i korridorerna och får flyttas runt mellan sjukhusen i jakt på sängplats. Skolan har inte råd med tillräckligt många lärare och barnen hoppar av och hoppar ut i ett ingenting, och inom äldrevården drar man ner på personalen. 

Det är handlingar, i vardagen som bygger och upprätthåller samhället, som i sin tur utgör basen för allt, även för politikerrollen. Handlingar som med ekonomiska medel styres och regleras för att i möjligaste mån stämma överens med kartan, bilden, drömmen om en värld utan problem. Dags att se igenom den bilden. Hög tid att lyssna på forskningen. Den värld och det samhälle som är vårt är inte som det varit. Där finns inte den trygghet, den vård och den skola som en gång för länge sedan gjorde Sverige känt över världen. Den världen kräver helt andra handlingar än dem som ges ekonomiskt stöd idag. Kartan är den samma, men verkligheten en annan. Och så länge som kartan anses vara viktigare än verkligheten kan allt fortsätta. Men det går inte att upprätthålla en illusion hur länge som helst. Förr eller senare tvingas vi alla ta tag i problemen som vi nu skjuter framför oss.

För problemet är ju det att armar och ben ihop, av det blir det praktiskt arbete, blir kroppsarbete, och de orden är nu sen länge nedklassande och ömkande ord bland svenskar. – Men måste du hålla på och slita så? Kan du inte hitta på nånting annat? – Så orden praktiskt arbete, inget skimmer över dem. Men tag sedan ordet arbetslös, detta laddade ord som kan innebära ett personligt ras, kanske för hela livet. Att man tappar sin livslust och sin mening, om man inte arbetar.

Allt fler tvingas ut i osäkerhet, och väl där beskylls de för att vara lata och berövas all trygghet som tillkommer oss som fortfarande har ett arbete. Väl ute i kylan försvinner allt stöd. Berövad allt stöd förväntas man se om sitt hus, rycka upp sig och skaffa ett jobb. Enligt kartan är det så enkelt, men vi lever som sagt inte i kartans värld. I den värld vi lever i är företagen upptagna med att tillfredsställa aktiemarknadens krav på ökande avkastning, och all kraft och energi läggs på att få budgeten i balans. Den snålt tilltagna budgeten. En budget som tvingar ledarna att säga de fruktansvärt cyniska orden: 1500 ska bort. Vart då? Vem tar hand om dem som förpassats ut i kylan? Inte jag, eller jag, eller jag? Och jag skänker pengar till världens barn, och är utan skuld. Jag vill hellre ha sänkt skatt, och så vidare. Alla har sina skäl och logiska argument för att slippa bry sig. För att värja sig mot dissonanserna och gnisslet från kartan som skaver mot verklighetens avgnagda ben.

Nej inte talar vi om praktiskt arbete i dag, knappt att vi talar om människan, nu är det hjärnan som är på tapeten. Vi har fått hjärnan på hjärnan. Hjärnan, den som vetenskapen har klargjort bit för bit och gett namn på kvarter efter kvarter, och som det nu gäller för människan att hitta rätt i och komma till tals med. Inte livet som är huvudsaken, utan hjärnan. Och när vi talar om den är det som att bara tala om övervåningen i ett hus, som om nedervåningen och bottenvåningen inte fanns. Men hus med bara övervåning finns det inte. 

Men ändå är det så att den utbildning av människan som nu ges i Sverige, den är bara en övervåningsutbildning. Den sköts helt och hållet av Skolverket med viss hjälp av Socialstyrelsen, och eftersom skolverksfolket och socialstyrelsefolket hör till dem som just har övervåningsutbildning, menandes akademisk utbildning, då ser de det som en skyldighet att se hjärnor vartän de ser. Att undervåningsfolket ärmer än hjärna, det ser de inte. Så när skolstyrelsefolket ser på eleverna, då ser de hjärnor som går i skolan, inte att det är hela människor som går där och nu ska läras om världen och om livet och om sig själva.

Detta är en konsekvens av att kartan anses gälla framför allt. Det är en konsekvens av självförnekelse, som kommer sig av makten förblindar och korrumperar. Diskursen vi lever i får oss att tro på kartan, för det är enklare och vi slipper konfronteras med verklighetens komplexitet. All utbildning som inte stödjer kartan anses problematisk. Och kulturvetenskapen blir till en budbärare som måste undanröjas. Vetenskap och kunskap ska vi ha, men det var inte vad vi beställde, får vi höra. Och när man baktalat våra utbildningar tillräckligt mycket och tillräckligt länge sjunker så klart söktrycket, för vem vill satsa på kunskap som makten finner besvärlig? Vem vill ta studielån och utbilda sig till något som ger dåliga utsikter? Så klart man går en utbildning som sägs ge jobb och pengar istället. Och då man man lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar, och ta bort ämnet från agendan. Även om våra studenter får jobb och deras kompetenser efterfrågas på arbetsmarknaden. För att kunskapen inte riktigt stämmer överens med kartan. För att det vi har att säga inte alltid ligger i linje med maktens önskningar. Men vi är forskare, inte politiker. Vi måste säga det som undersökningen visar, vi måste hålla oss till verkligheten, till fakta. Vetenskap kan och får aldrig handla om att stödja en orimlig karta, för då är det inte vetenskap. Idag har vi en forsknings- och utbildningsminister som inte är forskare. Kanske är det en delförklaring? Kanske har det något med saken att göra? Jag vet inte, men det är frustrerande att tvingas se på och att drabbas av logiken.

De ser inte att för att fatta detta storslagna, närmast obegripliga projekt, då har människan förutom hjärnan också fått ögat för seendets skull, örat för hörandet och handen för måttets skull, och säg hjärtat för känslans skull. Allt för att kunna orientera sig i denna verkligen inte bara teoretiska/akademiska värld, utan också i alla de sorter av verksamheter som vanligen innebär handens verksamhet, alltså praktiskt arbete. Men handen, i skolan är den med mest för att vända blad och för att knappa på läsplattan. 

Och ifall föräldrarna haft en tanke på att lära sina barn något handarbete, så som barnen lärde sig förr, som att sy och sticka och kanske hålla på i en snickarbod, så har de för kort tid på sig för det innan det är dags för ettåringen att börja på dagis, och längre fram i livet hinner de inte heller hjälpa till med läxorna. 

Och eftersom vi lever i ett gott samhälle som har jämställdhet som högsta mål, ett samhälle som säger att vi alla har lika värde och att vi alla är lika, då ska också alla få tillgång till det allra bästa, få en övervåningsutbildning. Trots att vi borde veta att vi alla inte är lika, att vi inte har likadana hjärnor lika lite som likadana fötter. Men nu har vi ändå alla smygvägen fått den uppfattningen att det ska vara övervåningsutbildning för alla, och också så kallat vanligt folk har omärkligt tagit till sig den uppfattningen, inte minst för att de då får möjlighet till att få fortsätta med att jobba halvt ihjäl sig för att komma sig opp en våning i livet, inte genom studier utan genom att tjäna mera pengar. Eller att de åtminstone får tillfälle till att jobba sig in i väggen för att visa att man minsann anstränger sig. 

Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?
”Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.

Samhället är alla vi tillsammans. Jag blir jag i samma tillblivelseprocess som du blir du. Vi är in this together, vare sig vill eller ej och oavsett vad vi tycker om varandra. Ingen kan förpassas bort, bara ut ut budgeten. Ansvaret för varandra finns kvar. Ingen människa är en ö. Samhället byggs dessutom underifrån, och för att ens kunna formulera en budget måste den fyllas med något. Aktieägarnas krav på avkastning måste komma någonstans ifrån. Allt börjar och slutar med oss, alla vi tillsammans. Kartan må se annorlunda ut, men verkligen gör det inte. All forskning visar det, och den ljuger inte.

Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.

Kultur är inte bara fina ord, det är lika mycket hårt arbete. Praktiskt arbete kräver teoretisk kunskap, och teoretisk kunskap kräver praktiskt arbete. Allt och alla hänger ihop. Därför kan ett samhälle inte härbärgera allt för stora klyftor. Och om klyftan mellan handen och hjärnan, mellan praktiker och teoretiker blir stor slits samhället isär. Där är vi inte än, och ingen kan veta var gränsen går. Det går bara att ana sig till att vi är nära. Om några skall kunna slippa arbeta, eller bara ägna sig åt teorier och vetenskap, måste oundvikligen någon annan ta hand om markservicen. Det kanske inte behövs på kartan, men i verkligheten finns ingen väg runt det problemet.

Och skolan i dag, när vi läser om hur mycket barnen har fattat av det som skolplanen har portionerat ut till dem, då vet vi att alltför många elever känner sig vara utanför, att de är utanför. De hoppar av, får usla betyg. Utanför, inte innanför där vi alla vill vara. Vill vara dugliga. Istället är vi misslyckade, dumma. Trots att vi innerst inne inte känner oss dumma. Och det ämne som de flesta har stupat på är matten. Och då skylls det på hjärnan. Om matte i skolan har jag på skilda ställen läst att den håller en så hög nivå på en för låg nivå att det kan knäcka det mest studielystna barn, som då blir en förlorare. Läraren försöker nå den osynliga hjärnan, men ser inte den slocknade blicken i elevens öga. Jag var dålig i räkning när jag gick i skolan, men som 17-åring på folkhögskolan fanns en lärare som fick mig att upptäcka matten! Jag förstod plötsligt! Finns det inte sådana lärare i dag?

Sådana lärare finns idag, men eftersom synen på utbildning är sådan att man tror sig kunna beställa fram de egenskaper man önskar, sorteras sådana lärare bort. För deras egenskaper sitter i handen, är förkroppsligade och går inte att piskas fram med hjälp av ekonomiska incitament och hårdare krav. Sådana lärare tvingas allt mer ut ur systemet som premierar regelföljning och administrativa egenskaper. För att kunskap idag betraktas som en formalitet. För att kartan konsekvent ges tolkningsföreträde framför vardagen, och det liv som levs av vanliga mänskor ute i samhället. Lärarlegitimation är en genväg till framgång, men det är en genväg som bara finns på kartan, inte i terrängen. Och ju mindre kunskap och kritiskt tänkande som finns i samhället, desto svårare blir det att skilja kartans sken från verklighetens bild. Problemen accelererar, och paradoxalt nog ökar kostnaderna för att rätta till dem och vända utvecklingen. Ju längre vi väntar desto svårare kommer det att bli att hålla en budget i balans.

Sen läste jag att i dag ges det både lugnande tabletter och sömntabletter till barn och det i en utsträckning som inte förekommit tidigare, och på en karta visade man de områden i Stockholm där barnen fick bara lite tabletter, och det var bra, och områden där de fick mycket tabletter som inte var bra. Områdena där barnen fick mycket tabletter, där bodde folk som kallades för lågutbildade till skillnad från de andra som varhögutbildade. Lågutbildade, utan övervåningsutbildning, alltså folk som inte hade klarat matten i skolan och nu närapå förgiftade sina egna barn! 

Det går naturligtvis inte att idag öppet tala om och dela upp befolkningen i herrskap och tjänstefolk, men att dela upp i lågutbildade och högutbildade är helt godtagbart och ses tydligen som en uttömmande och tydlig beskrivning av samhällsläget. Inget snack om saken: lågutbildade är dummare och måste hjälpas upp till en människovärdigare nivå. Och för att få bort gapet och få de olyckliga upp till de lyckligas nivå föreslås nu obligatorisk skolgång från 2 år upp till 18 år. 

Är det denna syn på vanligt arbete och kroppsarbete som har gjort att inte svenska ungdomar idag som när jag var i den åldern, att vi till exempel var ute och plockade potatis och planterade skog? Ett säsongjobb som gav lite pengar men också en hel del kunskap om skog och natur, men i dag ett jobb som vi importerar lämplig arbetskraft för ifrån Uganda? 

Och de studenter, som klarade matten och studerade vidare och blev psykologer och terapeuter, blev de vinnare eller förlorare? Jag tänker på den hemska sagan om den fastspända flickan Nora som var intagen på ett HVB-hem i Täby och senare på olika psykiatriska kliniker där det var meningen att hon skulle få vård och behandling. Nora som vi fått stifta bekantskap med via media. Hon kom till behandlingshemmet och det gick månader och hon fick ingen behandling. Personalen urskuldade sig med att säga att flickan först måste lugna ner sig. Och i den senare delen av hennes historia framgår att läkare ser diagnosen tydligare än de ser patienten. Att få klart för sig ”vad det är för fel” det förstår läkarna inte trots att de har träffat och talat med patienten flera gånger. Olika läkare, olika diagnoser. De ser boken/texten, men inte människan. Som en botanist som känner igen blomman bara från beskrivningen i Floran men inte från vad de ser på marken.
Så, vad hade deras utbildning lärt dem? Vad såg de? De såg inte ens att Nora inte var där hon skulle vara, varken natt eller dag? De såg inte att det var en människa hon behövde, en utbildad människomänniska. En med ögon och hjärna och händer. Jag frågar: blev det inte för mycket teori där? Vart tog livet vägen mitt i all teorin? Vart tog livet vägen, vart tog flickans liv vägen?

Vart tog värdigheten vägen? Jag har inte förlorat hoppet om en bättre framtid, men just nu kämpar jag för min egen överlevnad, och det tar forskarfokus från de verkligt viktiga frågorna. Jag klarar mig nog, för jag är privilegierad, men hur går det med andra? Med dem utan papper i ordning, med dem som varslas och kastas ut från produktionen, ut i osäkerheten? Hur går det för alla dem utan ett skyddsnät, utan utbildning och utan försäkringar. Det kanske inte handlar direkt om dig, men du är en del av samma helhet, samma samhälle som dem, och därför är deras problem dina problem. Tack Gerda Antti, för att du väljer att använda din plats och röst i offentligheten för att peka på dessa problem. Tack för att du vågar! Ingen kan göra allt, men som man brukar säga, alla kan göra något. Det är som samhället blir till, genom en kombination av handens och tankens arbete. En KOMBINATION!

Ingen människa är en ö. Glöm aldrig det! Och om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller alltid verkligheten.

Mediernas makt över tillvaron

Medierna har makt, över våra liv, på sätt som går långt utanför varje individs fattningsförmåga. Även medieforskare saknar förmåga och verktyg att förstå vidden av påverkan. Viktigt att göra sig medveten om det, att acceptera hur lite som går att veta om vad som styr tillvaron. Ödmjukhet inför världens och tillvarons oöverblickbarget, det skulle jag vilja se mer av. För då ökar chansen till att ett bättre vetande växer fram, underifrån. Ett emancipatoriskt vetande, som leder till ett lite mer robust samhälle. Vi behöver en struktur som står pall när det blåser, i ekonomin och på andra håll. Vi behöver ta hand om varandra mer än var och ens ekonomi. Läser i DN idag att klyftorna växer, samtidigt som börsen har häng på All time high. Samhället slits isär, och den som kommer på efterkälken kommer att få det oerhört svårt att komma ikapp. Allt hänger ihop, det är det jag vill säga, eller visa. Vi kan bara inte skaffa oss fullständig kunskap om hur. Och ingen kan veta hur det går för hen på arbetsmarknaden, eller för kapitalet på börsen. Alla riskerar att bli offer, även den som är privilegierad. Ingen tror dock det, att jag skulle kunna bli drabbad. Därför kan utvecklingen fortsätta, för alla har uppmärksamheten riktad någon annanstans.

Samhället slits isär, klyftorna mellan människorna ökar, inte bara ekonomiskt. Samhället fragmentariseras på en massa olika sätt. Och medierna spelar olika roller i processen. Exemplen kan mångfaldigas. Ett iögonenfallande sådant är Silvio Berlusconis politiska framfart, som delvis kan förklaras med att han kontrollerar stora delar av de Italienska medierna. Genom att ha makt över nyhetskanalerna kan han delvis i alla fall styra allmänhetens bild av sig själv, och bara det faktum att han i kraft av sin karismatiska framtoning dominerar rapporteringen drar han till sig väljare. Hans politik är påfallande populistisk,och när den når framgång tvingas andra politiker att falla till föga, även om de inte tror på en sådan strategi. Det är en aspekt av mediernas makt.

Samtidigt minskar de traditionella mediernas makt och inflytande. På TV monopolets tid hade det mediet enormt inflytande över hela befolkningens perception, och när alla människor såg samma program (eftersom utbudet var dåligt varierat) svetsade detta ihop befolkningen. Idag när det finns allt fler kanaler skaffar sig allt fler, allt mer olika intryck. Det bidrar till att klyftan mellan människor i samhället ökar. På gott och på ont förlorar emellertid samhället som helhet något viktigt i rörelsen mot ökad valfrihet. Samsynen, och tryggheten i vetskapen om att alla ser samma sak kan inte underskattas i diskussioner om integration mellan medborgarna. Det är ett slags negativ makt, eller kanske snarare en ofrivillig konsekvens av utvecklingen. Liknelsen med Babels torn är påfallande, och lite skrämmande. Alla riktar allt mer uppmärksamhet mot medierna, men mot olika saker och det gör att andelen delade intryck minskar, vilket leder till ökade klyftor.

Dagstidningen, som också kan sägas leda till sammanhållning, eftersom den levereras hem i brevlådan och läses på morgonen eller på arbetsplatsen. Talar här om papperstidningen, som presenterar ett begränsat urval av nyheter. Detta är både en svaghet, och en styrka. Och jag har tidigare, många gånger, uppmärksammat fördelarna, vilka överväger. Papperstidningen är allvarligt hotad, tyvärr. Jag oroas av det, för det riskerar att accelerera fragmenteringen av samhället och det ger de upplösande krafterna fritt spelrum. Värt att tänka på när man oproblematiskt anammar nätets möjligheter att nå information. Maktaspekter av detta är inte svåra att hitta. Tänker närmast på google, som utövar en enorm makt över vad vi hittar när vi söker efter information. Insikten om det är skrämmande, även om det idag finns få tecken på annat än att företaget i alla fall försöker vara justa. Men bara det faktum att man är ett kommersiellt företag manar till eftertanke. Google finns och verkar i världen för att förmera kapital till aktieägarna, det får vi aldrig glömma. Vad händer när/om företaget utsätts för granskning? Det är ingen oväsentlig eller trivial fråga, den är oerhört viktig att reflektera över (speciellt om vi nu, som företaget önskar, ska bära datorglasögon för att kunna vara uppkopplade ständigt). Något absolut svar finns inte. Det är det viktigaste.

Kritiskt tänkande, och bildning. Graden av detta i samhället som helhet, det är idag, med tanke på ovanstående, viktigare än någonsin. Förlorar vi det, om allt fler får allt mindre av den vara i skolan och om den högre utbildningen inte förmår axla det uppdraget, då är vi illa ute alla. Även de som är ekonomiskt privilegierade blir förlorare. När medierna inte kan garantera sammanhållningen, när den funktionen går förlorad, upplöses, då måste något annat komma i dess ställe. Och detta något kan vara en skola för alla, verkligen alla. Det är oerhört viktigt, för om samhället löses upp och fragmenteras är alla i händerna på multinationella företag med ett enda mål för ögonen: Förmering av kapital. Då riskerar vi alla att vändas mot varandra. Och blir det så, vilket det finns allt fler tecken på, då är det fara å färde.

Vilken tur då att medierna är ett dubbelriktat svärd. Va bra att det finns motkrafter, att nätet kan användas för att sprida kunskap och insikt, för att främja kritiskt tänkande och för att öka integrationen mellan samhällets delar. Tänker här på sociala medier, som kan fylla just den funktionen och som kan användas på precis det sättet. Flyktlinjer är mitt sätt att främja bildning och kritiskt tänkande. Mitt sätt att betala tillbaka till samhället för den utbildning jag fått och som möjliggjordes av offentliga medel. Jag väljer att skriva här, för att kunskapen jag har, och ämnet jag studerar, lämpar sig bättre att publicera brett. Kunskap om kultur bör inte låsas in i smala, specialiserade, akademiska tidskrifter. Sådana texter skriver jag också, men bara för att systemet anbefaller mig att göra det. Här på Flyktlinjer hamnar mina viktigaste texter, och i böckerna jag skriver (som också är ett sätt att nå ut, men som heller inte premieras av systemet). Sociala medier har potential att nå ut, just för att de är social, öppna och för att nätet knyter samman så många individer. Bloggen erbjuder plats att skriva lite längre texter, att fördjupa och reflektera.

Har på senare tid insett vidden av detta, och hur viktigt det är att ha en strategi. Jag skriver för att nå ut med mina tankar i samhället. Vill främja kritiskt tänkande och uppmuntra till bildning, jämställdhet och mångfald. För att jag tror att det är den enda framkomliga vägen för att långsiktigt hållbart samhälle, och för att jag oroas av utvecklingen. Vi är på väg ut för ett sluttande plan, och enda skyddet mot det hotet är ökad social integration. Facebook har eller kan ha den funktionen, för det är ett medium som låter oss umgås även om vi inte hinner ses, och det gör vi ju allt mindre i en värld där alla måste jobba allt mer. Facebook samlar ihop vännerna, och gör att vi vet åtminstone i stora drag vad våra medmänniskor gör. Det ser jag som positivt, även om jag på senare tid lite tröttnat. Men jag återvänder ändå alltid, är nyfiken och vill veta. Bryr mig om, samhället och de nära och kära.

Som ett led i strategin har jag trappat upp engagemanget på Twitter och den som så önskar kan och får väldigt gärna följa mig där. Bara att klicka på länken. Twitter är ett annat medium, ett strikt kontrollerat medium, och just därför fascinerande. Där måste man uttrycka sig koncentrerat, och det utvecklar språkkänslan och slipar formuleringsförmågan. Twitter är ett mycket snabbare medium än bloggen. Här ligger texterna kvar, och är sökbara via google och andra sökmotorer. På Twitter försvinner de in i flödet, på gott och på ont. Twitter är ett annat sätt att umgås, och jag håller på att lära mig finesserna med det, och upptäcker det mediets möjligheter och begränsningar. Det är utvecklande, stimulerande och skärper sinnena. Om man inte låter det ta överhanden. Om man inte låter sig sugas in, vilket det finns en uppenbar fara att man gör om man inte är vaksam. Kritiskt, reflekterande igen. Det är viktigt, och behövs allt mer.

Oroad, men försöker ändå se på glaset som halvfullt, för allt är inte nattsvart. Det är det aldrig. Så länge det finns liv, och lust att lära, finns det hopp.

Dagens Nietzsche, om främligsfientlighet och vanans makt

Läser om läget i Sverige i dagens tidning. Läser på Brännpunkt en hoppfull inlaga som gör luften lite lättare att andas. Kanske är det inte riktigt så illa som man kan få för sig. Kanske, fast å andra sidan handlar undersökningen, som ligger till grund för debattartikeln, om hur det är i Sverige, i jämförelse med övriga världen. Det är Framtidskommissionens slutsats, att Sverige har det förhållandevis bra. Samtidigt pekar man på en rad utmaningar och problem. Det är ingen rosenskimrande historia som Charlotta Levay presenterar, och slutsatsen är följande.

Ytterst är det upp till var och en av oss om det skapas några närmare kontakter mellan olika grupper eller inte i framtiden. Det beror på vad vi själva gör i egenskap av medborgare och föräldrar, företagare och arbetskamrater, politiker och beslutsfattare, föreningsmedlemmar och grannar. Framtidens sammanhållning och rättvisa ligger i våra händer.

Handling, konsekvenser av kollektiv handling, är det som bygger samhället och det är också där kulturens ursprung står att finna. I kommunikationen och utbytet av tankar mellan människor, och det är något som minskar dramatiskt. Utbytet i vardagen mellan medborgare, över gränser. Klyftorna kanske inte är så stora som man man kan få för sig, och de ekonomiska skillnaderna i Sverige är möjligen i en internationell jämförelse små. Men inte kan vi slå oss till ro med det? Inte kan vi slå oss för bröstet och vara nöjda med att vi är minst bra, för det är vi överens om tror jag, alla, att bra är det inte. Och Framtidskommissionen är också tydlig med att det finns stora och viktiga utmaningar som måste hanteras.

Hämtar hjälp och inspiration från Nietzsche för att bringa reda i tankarna. Behöver förstå, och kan förhoppningsvis sprida lite ljus över fenomenet främlingsfientlighet genom nedanstående resonemang. Det är en viktig fråga, och just nu det kanske allvarligaste hotet mot demokratin. Vad bottnar rädslan i? Och hur man man lösa knutarna och få de variga såren att läka? Nietzsche är sorgligt underskattad som samhällsfilosof, i Sverige, idag. Hans texter rymmer emellertid enorm vishet, och han skriver vackert och har en inställning till sin filosofi som är befriande, konstruktiv och högst användbar.

Nietzsche är en filosof som inte bestämmer hur det är. Han reser inga anspråk på att sitta inne med sanningen, och han kräver inte absolut lydnad. Nietzsche ger förslag på sätt att se på och förstå, människan, samhälle, kultur. Nietzsche är ovanlig på det sättet, han ger oss kartor, men det är upp till oss att orientera oss i vår samtid. Han är en anspråkslös tänkare, som värjer sig från beundrare, följare, uttolkare. Och det är som jag ser på saken precis vad vi behöver. För det är som Framtidskommissionen skriver, ytterst upp till var och en av oss, om vi skall få ett samhälle som är hållbart i ordets vidaste bemärkelse. Socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Vi är som människor utlämnade åt oss själva och kan inte förlita oss på en frälsare som löser problemen åt oss. Lösningen måste växa fram underifrån. Och då håller det inte att tjafsa om vem som sitter inne med den bästa lösningen. Vi får helt enkelt göra det bästa av det vi har. Vi måste koncentrera oss mer på vardagen, här och nu. Där finns problemen, och där måste arbetet på en lösning utföras, i vardagen.

Det behövs verktyg att tänka med, för att sätta igång en process som kan lösa problemen. Och ett bra verktyg använder man, för att det fungerar och hjälper en att nå en lösning. Man ödslar inte tid på att dyrka uppfinnaren, eller strida för att just det verktyg man själv använder ska vara det enda verktyget. Problemen är för allmänna och för allvarliga för att jobba och tänka på det sättet. Och den som bryr sig om samhället, som vill förstå det och bidra med sina kunskaper i arbetet med att förbättra samhället, kan och bör inte vara fixerad vid sin egen person. Lite mer fokus på handling, och intresse för konsekvenser av handling. Vördnad inför person tar fokus från don, skulle man kunna säga. Det har Nietzsche insett, och det gäller andra tänkare i samma tradition, Foucault och Deleuze. Tänkare som ger oss verktyg, och som värjer sig för alla personkulttendenser.

Filosofer som skapar kartor, verktyg. Uppmärksamhet för det sättet att tänka vill jag sprida med denna bloggpost, som inte reser några anspråk på att sitta inne med lösningen. Det jag kan bidra med är som sagt verktyg som kanske kan vara användbara i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle, där rädslan för det okända och för människor med andra sätt att leva minskar. Det finns inga genvägar, det är det första man måste inse. Det är utgångspunkten. Och man måste lyssna mer, även på dem som torgför horribla åsikter. Det handlar om rädsla, och om avsaknad av inblick i och förståelse för olikhet. Det är inget nytt fenomen, det visar Nietzsche.

Inslaget av lust i seden. - En viktig form av lust och därmed källa till moralbildning uppstår ur vanan. Det man är van vid utför man lättare, bättre, alltså hellre, det inger lust och man vet av erfarenhet att det invanda har stått sig, alltså är nyttigt; att en sed man kunnat leva med har redan visat sig vara lyckosam, främjande, i motsats till alla nya, ännu ej besannade experiment.

Självklarheter för de flesta, men inte för alla. Inga konstigheter, det är så här det fungerar. Ändå vet vi med plågsam tydlighet att stödet för dem som vill värna det invanda, det svenska (vad det nu är, om något), genom att stänga gränser, genom att tvinga andra till anpassning, genom att inte dela med sig och bjuda in och förstå. Orsaken till det är så klart rädsla, rädsla för det okända. Men det handlar också om bekvämlighet, och vana. Om ovilja att se världen och samhället med andra ögon. Tider av snabba omställningar där allt fler lever med känslan av att man förlorat fotfästet är en grogrund för just de problem och tendenser som tornar upp sig vid horisonten. Men utan förståelse för grundproblemet finns ingen lösning i sikte.

Seden förenar alltså angenämt och nyttigt och kräver dessutom ingen eftertanke. Så snart människan är i stånd att utöva tvång gör hon det för att driva genom och införa sina seder, för det är de som utgör den beprövade livsvisdomen. Likaså påtvingar en gemenskap av individer varje enskild medlem samma sed. Här ligger också felslutet: eftersom man upplever sig må väl av en sed, eller åtminstone ha kunnat leva vidare med hjälp av den, så blir den också nödvändig, ja framstår som den enda möjligheten till välgång; allt välbefinnande i livet verkar framspringa ur den.

Bekvämlighet, och ett desperat sökande efter trygghet, växla upp det från individnivå till samhällsnivå och det är inte svårt att se och förstå det som händer i Sverige idag. När kraven på individen ökar, då ökar osäkerheten hos alla, och det sätter igång processer som kanske ter sig harmlösa och hanterbara på individplanet, men som ger obehagliga konsekvenser på ett kollektivt plan. Det kan och får inte göras till ett komplext och svårt problem, för det stämmer inte. Det är enkelt, och just det gör det svårt. Där finns en viktig nyckel till hur man kan tänka och vad man kan göra för att lösa upp knutarna. Sverigedemokraterna är bara ett hot så länge vi behandlar dem som ett hot. Det är individuell rädsla som gjorts kollektiv. Lika enkelt som den uppstår kan den utplånas, och man förstår grundproblemet och agerar i enlighet med det. När rädslan försvinner från samhället, då försvinner också främlingsfientligheten. 

Denna uppfattning av det invanda som en betingelse för existensen gäller snart även sedens minsta enskildheter: eftersom insikten i den verkliga kausaliteten hos lägre stående folk [alla som inte vill eller kan förstå] och kulturer är ytterst obetydlig, ser man med vidskeplig fruktan till att allt fortsätter sin gilla gång; även i de fall där seden är betungande, hård, plågsam följer man den på grund av dess förmenta stora nytta.

Det en djupt känd fruktan vi har att göra med, alla vi som vill se ett mer integrerat samhälle. Däri ligger utmaningen. Att hitta metoder att hantera fruktan. Och den kan man inte utplåna med intellektuella argument, för rädslan är inte rationell, den är irrationell och kommer från djupet av det undermedvetna. Här finns alltså både problemet och lösningen på det. Utplåna grunden för rädslan, och viljan att bjuda in och förstå ökar. Bara genom att ge kan man få.

Man vet inte att samma grad av välbefinnande kan uppnås även med helt andra seder och att till och med högre grader är möjliga. Däremot märker man att alla seder, även de strängaste, med tiden känns behagligare och mildare, och att även den strängaste levnadssätt kan bli en vana och därmed inge lust.

Bara i och genom levd erfarenhet kan man uppnå varaktig förändring, underifrån. Vad vi gör i vardagen spelar roll, kanske inte i det korta perspektivet och möjligen inte för mig som individ, men på ett kollektivt plan. Livet levs individuellt, men kulturen är delad, den är alla vi tillsammans. Även den vi inte gillar är en del av kulturen, det kan ingen vilja i välden ändra på. Och jag påverkas av hur jag ser på och behandlar dig. Kulturen äger ingen, den är en konsekvens av levt liv, en spegel som ger oss en bild av det samhälle vi skapat, och följaktligen även av problemen. Det går inte att välja vilka aspekter man ska betona och vilka man kan förkasta.

Kulturen en besk medicin, som måste sväljas i sin helhet. På gott, och på ont.

Dagens Nietzsche, om samhällskyftornas förbannelse

Såg Min sanning igår, där Jerzy Sarnecki, kriminologiprofessorn, intervjuades. Oj vad mycket tankar hans ord och berättelse väckte. Skulle kunna bli många bloggposter, men jag väljer två spår, så får vi se hur det blir med resten. Finns ju så oerhört mycket att skriva om där ute, så väldigt mycket som är viktigt och dessutom kulturvetenskapligt relevant.

Först vill jag skriva något om det motstånd som Sarnecki talade om, men som han ändå övervunnit och skapat något av. Han blev professor, fast han kom som flykting till Sverige, dessutom som ifrågasatt och ofta hånad judisk flykting, och så har han dysleksi. Ingen skulle klandrat honom ifall han gav upp, men han såg svårigheterna som ett slags utmaning, och den kunde han inte motstå. Han kämpade med läshastigheten, med språket, fördomarna och föraktet. Och han lyckades. Idag är han en uppskattad föreläsare, professor och blir intervjuad i TV. Hans livsöde manar till eftertanke, för han är inte unik.

Samhället vimlar av människor som har en massa som talar till deras nackdel. Ekonomiskt, funktionellt, socialt, etniskt och så vidare. Dysleksi, ADHD, missbrukande föräldrar, psykiskt instabila människor, fattiga, orsakerna till svårigheter och hindren är många. Kanske har till och med en majoritet av befolkningen någon typ av hinder att brottas med, i relation till medeklassnormen. Alla kan inte sitta vid det berömda köksbordet, mätta och belåtna, utan problem eller distraktioner, och välja och vraka bland erbjudandena som finns i livet och samhället. De flesta får ta vad som bjuds, på grund av tidsbrist, avsaknad av ekonomiska resurser eller av andra skäl. Många vill ge sken av att man tillhör medelklassen, och är positiva till valfriheten, röstar på dem som sänker skatten. Många har dålig självinsikt, och tror sig tillhöra övre halvan av befolkningen. Kanske är den delen av befolkningen fler än dem som uppfyller normen? Men så fungerar vi människor, och det får kulturella konsekvenser, det påverkar samhällsbyggandets riktning.

Valfriheten har ett pris, och eftersom allt räknas i pengar och eftersom alla vill ha så mycket kvar i den egna plånboken som möjligt, för att kunna optimera sina chanser i den nya sköna värld som växer fram, där allt ser ut att vara möjligt, (för den som har pengar vill säga), kommer besparingar och effektiviseringar att vara nödvändiga. Någonstans ifrån måste ju de nödvändiga resurserna tas. Tänker här närmast på skolan, i synnerhet på den skola som Sarnecki gick i, och som även jag skolades i. Det var en skola med väldigt mycket fler resurser än dagens skola. Skillnaden mellan skolan jag gick i och den mina barn går i är enorm. Resurserna är mindre, tidspressen större, liksom överallt i samhället. Något annat vore konstigt, men så är det det här med de framväxande kraven på att man ska kunna redan innan, för att få tillgång till utbildning. Björklund presenterade detta i gårdagens tidning som en satsning på och förbättring av skolan, men det är inget annat än ett svek, inte bara mot barnen utan även mot befolkningen, för det ger de gynnade ett otillbörligt försprång. Och eftersom de gynnade inte nödvändigtvis är mer intelligenta än de missgynnade utarmas skolan, och kunskaperna sjunker, generellt i samhället. Oförmågan att se dessa samband är ett stort problem, och att lösa det genom att fortsätta på den inslagna vägen är förödande.

Det finns inga genvägar till ökade generella kunskaper i ett land. För att fånga upp och för att ge sådana barn som Sernecki chansen, vilket är en ren samhällsekonomisk vinst, krävs att man tillför resurser till skolan. Det måste finnas marginaler, för att även barn från mindre bemedlade hem eller problematiska miljöer skall få en chans. Den som har ADHD eller dysleksi, eller andra liknande problem är inte ointelligenta, tvärt om, mycket tyder på att intelligensen generellt ser är högre bland dessa barn är andra. Men för att samhället skall kunna dra nytta av deras förmågor krävs att de får en ärlig chans, och det får de inte i dagens ekonomiserade skola, där en (snålt tilltagen) budget i balans är överordnad allt annat. Klart Sverige halkar efter då, och lika klart är att besparingarna kommer att kosta mer än de smakar.

Oj, det fanns mycket att säga om det. Så över till nästa uppslag, som handlar om brottslingar versus offer. Steget från resonemanget om skolan är inte så långt som man kanske tror, för det handlar i grund och botten om konsekvenser av klyftor i samhället. Och om detta skrev den gode Nietzsche redan på 1800-talet. Lika aktuella är följande tankegångar idag, och de kan förklara eller skapa förståelse för så pass disparata samhällsproblem som hästköttsskandaler och krav på hårdare straff. Problemet finns aldrig hos den enskilde, det finns i sammanhanget, i samhället och kulturen. Och alla är ansvariga. Läs och begrunda följande ord, hämtade från aforism nummer 81 i Mänskligt, alltförmänskligt.

Offrets och gärningsmannens villfarelser. - När en rik tar från en fattig något (exempelvis en furste plebejens käresta) uppstår hos den fattige en villfarelse; han anser att den andre måste vara fullkomligt samvetslös för att ta ifrån honom det lilla han har haft. Men den andre upplever inte värdet av en enskild ägodel så djupt, eftersom han är van vid att ha många: därför kan han inte försätta sig i den fattiges situation och begår inte alls en så stor orätt som denne tror. Båda har en felaktig föreställning om varandra. Den mäktiges orättfärdighet, som i historien tycks mest upprörande, är inte tillnärmelsevis så stor som det vill synas. Redan den nedärvda upplevelsen att vara ett högre väsen med högre anspråk gör honom tämligen kallsinnig och lämnar samvetet i fred: när avståndet mellan oss och en annan varelse är mycket stort upplever vi ju inte själva minsta orätt och slår till exempel utan samvetskval ihjäl en fluga.
(...)

Den som är rik och privilegierad tror sig vara som folk är mest, och det gäller även för den missgynnade. Rikedom och andra fördelar, ekonomiska, sociala, kroppsliga, tillhör mig, som en självklar del av mitt liv. Och när jag tror mig vara som folk är mest, då kommer jag att mäta alla andra utifrån min personliga måttstock. Kan jag så kan väl hen, är det lätt att få för sig. Orättfärdigheter och kallsinniga handlingar ser ut och uppfattas olika beroende på i vilken ände av skalan man befinner sig. Alltså finns problemen inbyggda i systemet, i samhället eller kulturen. Och därför är det där som åtgärderna måste sättas in, för det är bara där de kan göra skillnad. Så ser det tyvärr inte ut i dagens samhälle. Tvärt om bygger vi en värld där klyftorna ökar, och där normen allt tydligare ligger i linje med och utgår ifrån den gynnades perspektiv.

Där och då kan man lätt få för sig att fattiga har sig själva att skylla, att den som lämnar sina barn i Lettland för att komma hit och passa svenskars barn för en timlön ingen svensk skulle godta gör det för att man älskar barn och trivs i Sverige, att RUT-avdrag för läxhjälp är rättfärdigt, eller att det är bra att rika får skatteavdrag för välgörenhetsinsatser. Sänkt skatt gynnar den som har hög lön mer än den som har lägre. Och ju mer skatten sänks desto större blir klyftorna i samhället, och ju fler problem relaterade till detta skapas. Det handlar inte om individuell grymhet, eller cyniskhet, utan är en naturlig konsekvens av att klyftorna ökar i samhället, och att avståndet mellan individerna ökar, vilket leder till att förståelsen för andra minskar.

Ja, ingen grym person är fullt så grym som den misshandlade tror; föreställningen om smärtan är inte densamma som det faktiska lidandet av den. Likadant förhåller det sig med en orättfärdig domare, en journalist som med små oredligheter vilseför allmänna opinionen. Orsak och verkan omges i alla dessa fall av helt olika upplevelse- och tankemönster; medan man omedvetet förutsätter att gärningsman och offer tänker och upplever likadant och i överensstämmelse därmed mäter den enes skuld efter den andres smärta.

Kulturvetenskap handlar delvis om att undersöka denna typ av orsaker och verkningar. Kulturvetenskap handlar om att tänka ett steg längre, om att analysera fenomen på djupet och om att tänka kritiskt. Låter det för bra för att vara sant, då är det ofta så. Men den som befinner sig i botten av samhället och som har en häst som ska slaktas har allt att vinna och inget att förlora på att försöka sälja köttet som oxkött. Det är precis samma mekanism som gör att den som kan anställa en underbetald städare eller barnpassare gör det, och tycker att allt är i sin ordning.

Klyftorna gör detta med oss, alla. Frågan är om vi tycker det är bra att klyftorna ökar, eller om vi ska jobba för att minska dem. Det är en samvetsfråga, och svaret hänger intimt ihop med var på skalan man befinner sig. Det har vi vetat ända sedan slutet av 1800-talet, men vi har ignorerat kunskapen. Kanske för att insikten inte gynnar mig, och mitt ...

Tänker om och med rhizom XIII

Utan struktur finns bara kaos. Strukturer behöver emellertid inte nödvändigtvis vara rigida och orörliga. Strukturer är ordnande principer, och sådana kan vara, fungera och se ut på olika sätt. Strukturer kan vara hierarkiska, och linjära, kanalisera makt, nerifrån och upp. Allt och alla ordnas av strukturer. Ingen kommer undan dem. De behöver dock inte vara hierarkiska, de kan vara flexibla, rörliga och platta också. Som rhizom. Det är en annan typ av struktur. En mer anpasslig struktur, till skillnad från trädet som är anpassande. Träd ordnar omgivningen och delarna som bygger strukturen, rhizom anpassar sig efter dem det organiserar, och efter omgivningen där organisationen utförs. Rhizom växer där det går, när det går och så länge som det går. Och rhizom växer underifrån, och fördelar makt över hela systemet. 

Thought is not arborescent, and the brain is not a rooted or ramified matter. What are wrongly called "dendrites" do not assure the connection of neurons in a continuous fabric. The discontinuity between cells, the role of the axons, the functioning of the synapses, the existence of synaptic microfissures, the leap each message makes across these fissures, make the brain a multiplicity immersed in its plane of consistency or neuroglia, a whole uncertain, probabilistic system ("the uncertain nervous system").

Hjärnan är organiserat som ett rhizome? Ja kanske. Alla delar i hjärnan är som jag förstår det sammankoppplade, med varandra och även om vissa delar ansvarar för vissa saker är detta inget som är skrivet i sten. Hjärnan kan omorganisera, om delar av den råkar ut för skada. Hjärnan lappar och lagar så gott det går, och gör det bästa av situationen. Så har i alla fall jag förstått saken. Hjärnan är plastisk, förändras och påverkas av omgivningen. Ny forskning om hjärnan har visat det, och den som vill ha lite mer kött på benen kan kolla på filmen som finns i andra änden av länken. Hjärnan är inte organiserad som ett träd, hierarkiskt och stelbent.

Many people have a tree growing in their heads, but the brain itself is much more a grass than a tree. "The axon and the dendrite twist around each other like bindweed around brambles, with synapses at each of the thorns."'z

Det spelar roll hur man tänker på och förstår hjärnan, och allt annat också. Väljer man att se träd är det lätt att hitta belägg för sin tro, men samma gäller för rhizom. Världen är inte evig, den rör sig, förändras och är i viss mån också plastisk. Wittgensteins klassiska ankhare kan fungera som illustration till hur både hjärnan fungerar, och hur intrycken av världen påverkas av vilka perspektiv man betraktar den genom. Vill man se en hare, ja då ser men det. Vill man se en anka, då är det precis lika möjligt. Man kan bara inte se båda samtidigt. Samma för människans uppfattning om sin sig själv och världen och samhället. Har man bestämt sig för ett perspektiv är det lätt att fastna där. Är man övertygad om att träd är ordningsprincipen par preferance, då är det svårt att peka på motbevis. För man ser det man man ser.

Här finner jag en av kulturvetenskapens kanske största och viktigaste utmaning och uppgift, att sprida insikt om detta. Att visa hur uppfattningar om reglerar perceptionen av. Träd är som sagt ett sätt att organisera, men det finns andra sätt. Alternativet är inte oorganisering, kaos, avsaknad av struktur. Det finns andra sätt att organisera. Rhizom, till exempel. Det gäller bara att lära sig se, och att förstå att man ser ganska mycket vad man vill se. Det handlar om att lära sig växla perspektiv, för att kunna testa olika sätt, att se på och tänka kring organisering. Antingen eller är inte frågan, båda sätten, träd och rhizom, är bra, men till olika saker. Att lägga alla ägg i en korg är inte hållbart. Ser man så på saken blir det förhoppningsvis lättare att tänka kring och samtala om organisering. Funktion och innehåll borde vara i fokus, inte form. Världen är inte en och den samma, den är mångfacetterad, komplex och ibland motsägelsefull. Detta kan vi välja att förneka, eller förhålla oss till.

The same goes for memory. Neurologists and psychophysiologists distinguish between long-term memory and short-term memory (on the order of a minute). The difference between them is not simply quantitative: short-term memory is of the rhizome or diagram type, and long-term memory is arborescent and centralized (imprint, engram, tracing, or photograph).

Inga fenomen i världen är rena, allt består av sammansättningar. Assemblage talar Deleuze och Guattari om, det som hålls samman. Samhället, så klart, men även du och jag. Människokroppen klarar sig inte helt på egen hand. Den behöver flera kilo bakterier, till exempel, för att kunna smälta maten och tillgodogöra sig näringen som den behöver för att kunna arbeta för att skaffa ny mat. Kroppen är ett kretslopp, ett slags organisation, ett sammanhållet fenomen som samverkar med allt och alla runtomkring. Minnet är på samma sätt inte ett och det samma, även det är ett assemblage, en sammansättning av olika funktioner som samverkar och ger oss den bild vi har av världen.

Short-term memory is in no way subject to a law of contiguity or immediacy to its object; it can act at a distance, come or return a long time after, but always under conditions of discontinuity, rupture, and multiplicity. Furthermore, the difference between the two kinds of memory is not that of two temporal modes of apprehending the same thing; they do not grasp the same thing, memory, or idea. The splendor of the short-term Idea: one writes using short-term memory, and thus short-term ideas, even if one reads or rereads using long-term memory of long-term concepts.

Det är i mellanrummen, i glappet som uppstår mellan korttidsminnet och långtidsminnet som bilden av världen skapas och det är i spelet mellan, i dynamiken som uppstår, som uppfattningar förändras. Världens alla intryck och tankarna som kommer och går, uppstår i samspelet mellan en hel massa olika komponenter. Bilderna av världen, och tankarna om hur samhället bäst organiseras uppstår med andra ord som ett resultat av samproduktion. Inget är någonsin rent, allt består och byggs upp av mer eller mindre av än det ena, än det andra. Tänker vi rhizom, om det är det prisma vi väljer för att studera världen, då påverkar det perspektivet dels vad vi ser, dels hur intrycken värderas och tolkas.

Short-term memory includes forgetting as a process; it merges not with the instant but instead with the nervous, temporal, and collective rhizome. Long-term memory (family, race, society, or civilization) traces and translates, but what it translates continues to act in it, from a distance, off beat, in an "untimely" way, not instantaneously.

Glömska är lätt att bortse från, om det är minnet man talar om. Men även glömska är den central del av minnet. Lätt att glömma det, vilket inte är mycket att göra åt. Men det är olyckligt om man bortser från glömskan när man försöker förstå minnet. För det är ett val man gör, en konsekvens av perspektivet man väljer att betrakta frågan genom. Det kan man lära sig och bli bättre på att inse och förstå, att det finns olika sätt att se på och förstå världen, och att alla sätt ger upphov till sina unika konsekvenser.

Tänk på det nästa gång något skall omorganiseras. Tänk på att det åtminstone finns två tydliga alternativ, även om det oftast i praktiken handlar om blandformer, antingen träd eller rhizom. Det spelar roll vad man väljer, för det ger upphov till olika konsekvenser, och olika sätt att organisera är bra för olika ändamål.

Frågan är inte vad som är bäst per se, träd eller rhizom, utan om vad som är bäst för just det aktuella ändamålet. Inget är bäst till allt, men allt är bra till något.

Dagens Nietzsche, om avsaknaden av fundament och eviga sanningar

Inget är evigt. Allt är statt i förändring, rör sig, blir till. Världen, samhället, kulturen, människan. Mer eller mindre temporärt, något annat finns inte att hoppas på. All förändring är inte snabb, det kan ibland röra sig långsamt, mycket långsamt, så pass långsamt att det ser orörligt ut, det man studerar. Men rör sig gör det, lika fullt. Allt, inget är evigt. Det är nyckeln till den enda rimliga och hållbara inställningen till livet, samhället, kultur, sanning. Insikten om att det enda som är konstant i Universum är rörelse, förändring, och att allt som lever ska dö. Samtidigt är detta det absolut svåraste. För att förstå måste man våga ställa sig vid sidan av och blicka ut över det bottenlösa stupet, in i evighetens svarta hål.

För att kunna förstå livet, samhället, kultur, finns ingen genväg. För att kunna förstå vad det handlar om och vad som är möjligt måste man inse grunden för allt. Och eftersom det inte finns något fundament, inga yttersta svar eller gränser, bara rörelse och förändring, blir grunden för allt insikten om tillvarons och livets, världens grundlöshet. Det är det svåra, att ta det steget, att internalisera den insikten. Sedan handlar det bara om tid, och bearbetning. Reflektion över grundlöshetens konsekvenser, och dess möjligheter. För, bara för att man ska dö betyder inte att livet saknar värde. Tvärt om blir livet och det som är här och nu än mer värdefullt. Och bara för att det inte finns några yttersta svar att hänga upp tillvaron på betyder inte att sanning är meningslöst att tala om. Tvärt om blir det än viktigare att bry sig om vad man håller för sant, vem man lyssnar på och hur man lever sitt liv och vilka samhällsmodeller man väljer.

Detta visste och skrev Nietzsche om redan för över 100 år sedan, och det gäller än. Inte för att det är en evig sanning, för några sådana finns som bekant inte, utan för att den mänskliga genomet inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Bara för att allt förändras betyder inte att allt förändras lika fort.

Steg mot sanning - Ett av de vanligaste felsluten är att om någon är sann och uppriktig mot oss, då är vad han säger sanning. Därför tror ett barn på föräldrarnas utsagor, en kristen på kyrkostiftarens påståenden.

Tvärsäkerhet är en metod för att få anhängare, det är en gammal insikt som makthavare av olika slag (religiösa, politiska, vetenskapliga) utnyttjat sedan urminnes tider för att få inflytande och personliga fördelar. Den som reser anspråk på att sitta inne med sanningen ställer implicit kravet på sin motståndare att formulera en egen, lika väl genomtänkt, sanning för att överhuvudtaget överväga att ändra åsikt. Och det är svårt. Lättare är att lita på den som säger sig veta, för det är bekvämt och ingen kommer att klandra dig för det. Men är det klokt. Tänk om hen inte har rätt, tänk om det som sägs leder till obehagliga konsekvenser. Tänk om, det borde vi göra oftare. Reflektera över tillvaron om det vi tror på och dem vi litar på. Utsätta varandra och våra sanningar för granskning. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är det enda fundamentet som existerar, social sammanhållning och integration. Socialt kapital. Vi har bara varandra, och den kultur vi skapar genom att dela språk och leva i vardagen, tillsammans.

Likadant tar det emot att medge att allt vad människor i tidigare århundraden försvarat med uppoffringar av liv och lycka inte varit annat än villfarelser: kanske säger man då att det varit steg mot sanning.

Det tar emot, ingen tvekan om det. Det är smärtsamt att inse hur lite en människas ord och tankar betyder i ett kosmiskt perspektiv. Det gör ont att konfronteras med livets intighet och tillvarons meningslöshet, men det betyder inte att det finns mening och eviga sanningar för det. Tron kan försätta berg, men kan inte ändra på det faktum att livet saknar mening och att sanning är och förblir ett ord, en mänsklig överenskommelse.

Men egentligen menar man att om någon ärligt trott på något och rentav kämpat och gått i döden för sin tro, det dock skulle vara alltför grymt om han i själva verket bara varit driven av en villfarelse. Ett sådant förhållande tycks strida mot den eviga rättvisan; därför dekreterar människor med hjärta om och om igen; mot sitt eget huvud, att det helt enkelt måste finnas en korrespondens mellan moraliskt handlande och intellektuell insikt. Så är det dessvärre inte; för det finns ingen evig rättvisa.

Du måste finnas, sjöng Helene Sjöholm i rollen som Kristina i musikalen med samma namn. Gud måste finnas är det många som hävdar, otroligt många. Men det betyder inte att Gud finns, lika lite som tron på Sanningen, i bestämd form singular stämmer överens med världens beskaffenhet. Det enda en stark och utbredd tro på någon visar är att man inte är ensam. Och det är gott nog i många fall, det är en god tröst. Inget att raljera över. Rädslan för meningslöshet och nihilism måste tas på allvar, och förstås. Annars kan inget hållbart, mänskligt samhälle byggas. Vi måste samtala och lyssna på varandra, hjälpa varandra förstå förutsättningarna för det kollektivt levda liv vi är dömda till, oavsett hur vi ser på saken. Livet och världen är som de är, inte som vi människor vill att de ska vara. Och bara för att någon är säker på sin sak betyder inte att hen har rätt. Det finns ingen evig rättvisa, inga givna sanningar. Det finns bara förändring.

Tyvärr har vi en lång väg att gå innan den insikten sjunker in. Det känns hopplöst ibland, att ha insett detta, men hellre det än att leva i villfarelse. Och det kan gå fort när insikten väl sprider sig. Tänker på Berlinuren, som var en varaktig och stark, realitet, men som på kort tid övergavs och jämnades med marken. Det visar på kulturens kraft, på vad människor i grupp är kapabla till. Och därför är det frustrerande att läsa om tillståndet i Sverige idag, i skolan och vården. Töres Theorell och Robert A Karasek skriver idag, på Brännpunkt i SvD, utifrån aktuell forskning, om hur man mot bättre vetande agerar i samhällets bärande institutioner.

En nyligen publicerad riksomfattande undersökning av läkarnas arbetssituation visar att den faktor som har starkast samband med psykiska besvär för dem är den växande mängden av ”onödiga” och ”oskäliga” arbetsuppgifter. Många sådana arbetsuppgifter innebär att man är kontrollerad – man måste föra protokoll över allt och skicka in rapporter om både stort och smått vilket tar en allt större del av den sammanlagda arbetstiden. För att mäta produktivitet i offentligt finansierad verksamhet registrerar man enkla saker, men de viktiga svårfångade kvalitetsaspekterna på vård och undervisning försvinner i stort sett. Det enda kvalitativa mått som används i någon större utsträckning är formulärmått på kundnöjdhet. Den ytliga synen på produktivitet resulterar i både dåliga resultat och dålig arbetsmiljö för personalen. Förutom att det överdrivna kontrollerandet är skadligt i sig har man alltså problemet att fel saker kontrolleras.

Vi har en forsknings och utbildningsminister i Sverige idag, som uttrycker sig tvärsäkert. Som säger sig veta, och som verkligen tror på sig själv. Och ju mer motstånd han möter, desto säkrare blir han i sin sak och desto faste håller han fast vid sin ståndpunkt. Vad annat skulle han göra, för det finns inget fundament. Inga eviga sanningar. Ansvariga politikers agerande är en följd av detta, och därför inför man mot bättre vetande rutiner och reglementen som är kontraproduktiva och ibland rent förkastliga.

När ska vi fatta detta, och börja agera i enlighet med vad vi vet? När skall vi sluta kritisera budbärarna, för att deras budskap inte faller oss på läppen? När ska vi börja ta livet och dess grundlöshet och meningslöshet på allvar. När ska vi börja leva hållbart, solidariskt och i enlighet med vad vi vet? Jag har inga svar, jag är bara en enkel kulturvetare som ställer frågor utifrån de kunskaper som är mänsklighetens gemensamma arv.