Tänker om och med rhizom I

Saknar Deleuze i vardagen, och tar upp en ny tråd. För att söka tröst i en turbulent tid med neddragningar och hot om uppsägning. Har vigt mitt liv åt lärandet, det tvingas jag konstatera, lite så här i efterhand. Det var inte min mening, men det blev så. Trodde inte jag kunde. Tvingade mig in ett yrke och ett liv jag inte trivdes i, och först efter många år där kände jag att vingarna bar, att lärande och kunskapssökande var mig grej. Filosofi var mitt liv lär Wittgenstein ha sagt på sin dödsbädd. Vetenskap i allmänhet, och sökande efter kunskap om kultur i synnerhet, är mitt liv. Jobbigt att känna så när den organisation man vigt tio år av sitt liv ger indikationer på att ens kunskaper, möda och omsorg kanske inte är önskvärda längre. Kunskapssökande är det som ger mitt liv riktning, och mening. Kände mig tacksam i början, över att jag fick vara en del av akademin. Idag har den känslan förbytts i frustration och besvikelse, över att kunskap blivit ett slags biverksamhet. Maktkamp, och revirbevakande, kontroll och misstro, det är vad man tvingas utsätta sig för och hantera om man vill söka kunskap. Jag vill, jag kan och är beredd att underkasta mig allt det negativa för att även fortsättningsvis få möjligheten att söka kunskap, tillsammans med studenter och kunniga samt intresserade kollegor, som vill arbeta tillsammans, för högre mål än den egna karriären. Akademin är en skitvärld, men den är den bästa av skitvärldar. Än så länge tänker jag så. Och det tänker jag fortsätta med, så länge jag kan och får. Sedan, om säger om, får vi se. Under tiden bloggar jag, för att bringa reda i kaos och för att finna ro i tanken. För att kunna sköta mitt jobb.

Deleuze och Guattari jobbade tillsammans, tänkte ihop. Och deras inledning till A Thousand Plateaus är inte bara berömd, den är svindlande vacker också. Orden bär på hopp, och inger förtröstan.

The two of us wrote Anti-Oedipus together. Since each of us was several, there was already quite a crowd. Here we have made use of everything that came within range, what was closest as well as farthest away. We have assigned clever pseudonyms to prevent recognition. Why have we kept our own names? Out of habit, purely out of habit. To make ourselves unrecognizable in turn. To render imperceptible, not ourselves, but what makes us act, feel, and think. Also because it’s nice to talk like everybody else, to say the sun rises, when everybody knows it’s only a manner of speaking. To reach, not the point where one no longer says I, but the point where it is no longer of any importance whether one says I. We are no longer ourselves. Each will know his own. We have been aided, inspired, multiplied.

Med dessa ord lyckas de fånga allt som därpå följer, i ett omfattande filosofiskt mästerverk. Deleuze och Guattari skrev Anti-Oedipus tillsammans, och eftersom var och en av dem var flera var redan det en ganska stor grupp. Vilket sätt att börja en bok på. Tillsammans, gemensamt arbetade de, och boken växte fram mellan dem båda. Ömsesidigt tog de hjälp av allt som kom i deras väg, för att ro projektet i land. För att skapa förståelse, utan att skriva sina läsare på näsan. Här bjuds man in, och erbjuds alternativa bilder och förståelser av välkända teman, eller förfrämlinganden av välkända teman. Allt för att öka medvetenhet och förståelsen för den värld läsaren lever i. Boken ger oss verktyg, inte pekpinnar och sanningar. Arbetet med att förstå vår samtid måste vi utföra på egen hand.

Vad spelar det för roll vad man kallar saker och ting, om innebörden ändå går fram? Varför bråka om definitioner när det ändå är det levda livet, i all sin komplexitet som räknas? Varför överhuvudtaget bråka? Överens behöver man inte vara, ska man inte vara. Krav på rättning i ledet är förödande för all utveckling, att kreativitet. Utan lek och frihet, inga innovationer. Bara tystnad och livlöshet. Kunskap växer i mellanrum. Gillar den tanken. Den passar bloggformatet som hand i handske. Möjligheten till utbyte är stor, till snabb kommunikation, reaktion. Frågor, reflektioner. Allt som tvingar en att tänka ett varv till är bra.

Vad handlar A Thousand Plateause om? Snor en förklaring från Wikipedia, och använder den för att skapa ett mellanrum där kunskap kan växa. Finner sex punkter att reflektera kring, för att fördjupa och fräscha upp min egen förståelse. Sedan vänder jag åter till tankarna om rhizome.

1. Kopplingsförmåga (connectivity) - egenskapen att kunna skapa nya bindningar i varje punkt på och inuti sig själv.

Jag, och du, och du. Vi, och dem, teknikerna och verktygen vi använder för att klara oss i vardagen. Allt och alla hänger ihop, ingen människa är en ö. Livet är kollektivt, och samhället ett assemblage, ett hopplock av olika saker och aspekter. Tillsammans utgör de en helhet, och den helheten förändras kontinuerligt när olika saker kopplas på och av, när aktörer går in i och ut ur, helheten. Så ser Deleuze och Guattri på samhället, och på allt och alla. Som sammansättningar, utan början, utan slut.

2. Heterogenitet (heterogenity) - egenskapen att kunna associera och länka element av helt olika art till varandra.

Allt och alla är sammankopplade till varandra, det gäller bara att lära sig se och förstå. Och det är verktyg för detta som boken förmedlar. Sidorna är fyllda med exempel på sammankopplingar av disjecta mebra. Människokroppen, till exempel, för att ta en trivialt exempel, tänker de flesta på som en homogen enhet, ett jag. Men i själva verket består det jag känner som mig själv av en hel massa olika delar, bakterier och annat som inte består av mänskligt DNA men som jag behöver för att kunna leva och verka som mig själv. Samma gäller för allt och alla, vilka därmed kan betraktas och förstå som:

3. Multiplicitet (multiplicity) - en helhet med unika och specifika egenskaper som inte kan förklaras genom att lägga ihop de enskilda delarnas egenskaper var för sig.

Alkohol till exempel, studerade jag som ett slags multiplicitet. En sammansättning av en lång rad olika aspekter, materiella såväl som immateriella. Alkohol är inte bara en molekyl som påverkar kroppen, det är också alla tankar om, bilder och berättelser av rus. Allt, sammantaget blir det vi kallar alkohol. Om man använder Deleuze och Guattris analysverktyg vill säga. Och gör man det öppnar det upp sig en massa nya och användbara förståelser och perspektiv som kan användas i arbetet med att minska dels drogens skadeverkningar, dels njutningen.

4. Icke-betecknande brott (asignifying rupture) - förmågan att överleva, till och med att växa med ny kraft och riktning, trots lokala sammanbrott.

Vad får världen att röra sig och förändras? Vilka krafter påverkar, och vilka möjligheter och hinder finns? Mot alla odds klarar sig mycket, men inte allt, genom processer av förändring. Hur är det möjligt, och hur kan det undersökas? Det är viktiga frågor som bär på ansenlig förklaringskraft. Detta insåg Deleuze och Guattri, och de ger oss ledtrådar till hur man kan tänka. Tänka och analysera måste man dock göra själv, med hjälp av verktygen som presenteras i boken.

5. Kartografi (cartography) – ett rhizom har ingen början eller slut, utan alla punkter kan tjäna som startpunkt - det handlar bara om hur man orienterar sig utifrån den. Deleuze och Guattari ställer kartan mot det för-ritade spåret ("tracing") för att illustrera skillnaden.

Kartan är en representation, den lägger ett raster över världen. Tvingar in det som är levande, komplext och föränderligt i en form. Alldeles för mycket möda läggs på kartor. Vi borde istället, i högre grad, söka oss fram genom livet och världen på ett mer förutsättningslöst, inkännande sätt. Vi borde följa med mer än styra. Anpassa oss mer efter rådande förhållanden, än att skövla och föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor.

6. Dekalkomani (decalcomania) – efter den metod att överföra tryckta bilder från ett föremål till ett annat, som givit upphov till ordet "dekal". I det här sammanhanget har det att göra med en slags experimentell hållning till omvärlden, att prägla sig själv och omgivningen i takt med sin utveckling och framväxt. En rhizomatisk organisation anpassar sig hela tiden efter de rådande villkoren, försöker hitta framkomliga vägar i samspel med dem, istället för att påtvinga omvärlden sina egna villkor och organisation.

Även om vi är sammansatta delar, och tros att allt förändras icke-linjär och oförutsägbart så är ändå allt sig likt. Inget är förändrat. Det är bara sättet att se på och förstå världen som är nytt. Deleuze och Guattri öppnar och visar på alternativa vägar, de bjuder in och samtalar med sina läsare. Jag vet att alla inte ser se på eller läser deras arbeten på det sättet, men det är ett val hen gör. Den som väljer att läsa texterna på det sättet förvägrar sig själv en upplevelse till berikande. Sådan kritik rinner av Deleuze och Guattri som vatten på en gås, för den missar målet och säger mer om kritikern än om de som kritiseras.

Så, åter till inldningen. Tillbaka in i Deleuze och Guattaris värld. Här följer några tankar om boken, och rhizomet. Om territorialisering och deterritorialisering.

A book has neither object nor subject; it is made of variously formed matters, and very different dates and speeds. To attribute the book to a subject is to overlook this working of matters, and the exteriority of their relations. It is to fabricate a beneficent God to explain geological movements. In a book, as in all things, there are lines of articulation or segmentarity, strata and territories; but also lines of flight, movements of deterritorialization and destratification.

En bok är ett slags förtätning i rummet, en sammanhållning av tankar. Boken tvingar in läsaren i ett linjärt tänkande, men det finns överallt flyktvägar. Och det är i samspelet mellan dessa krafter som världen blir till, icke-linjärt.

Comparative rates of flow onthese lines produce phenomena of relative slowness and viscosity, or, on the contrary, of acceleration and rupture. All this, lines and measurable speeds, constitutes an assemblage. A book is an assemblage of this kind, and as such is unattributable. It is a multiplicity-but we don’t know yet what the multiple entails when it is no longer attributed, that is, after it has been elevated to the status of a substantive. One side of a machinic assemblage faces the strata, which doubtless make it a kind of organism, or signifying totality, or determination attributable to a subject; it also has a side facing a body without organs, which is continually dismantling the organism, causing asignifying particles or pure intensities to pass or circulate, and attributing to itself subjects that it leaves with nothing more than a name as the trace of an intensity.

Förstår om man inte hänger med här, i passagen ovan. Men lugn, det gör inget. Läs vidare. Fortsätt att lyssna till tankarna och orden. Detta är en text som går att gå in i och ut ur. Här finns ingen början, inget slut. Bara tankar, verktyg och uppslag samt inspel, allt i en salig röra, för att öka chansen för läsaren att hitta något slår an en ton hos just dig. Boken handlar om världen vi lever i, om det levda liv alla känner igen som sitt. Den ger oss verktyg för att förstå. Deleuze och Guattri förklarar inte, de hjälper oss på traven i vårt eget arbete att nå en fördjupad förståelse för vardagen, samhället, kulturen.

What is the body without organs of a book? There are several, depending on the nature of the lines considered, their particular grade or density, and the possibility of their converging on a "plane of consistency" assuring their selection. Here, as elsewhere, the units of measure are what is essential: quantify writing. There is no difference between what a book talks about and how it is made. Therefore a book also has no object. As an assemblage, a book has only itself, in connection with other assemblages and in relation to other bodies without organs.

En bok har ingen mening utanför dess användning. Konsekvenserna, konnektionerna och de kreativa kopplingarna som boken ger upphov till blir dess mening, så förstår jag ovanstående tankar. Boken har ingen kärna, ingen innersta mening, bara många olika meningar och betydelser, alla avhängiga av hur boken används.

We will never ask what a book means, as signified or signifier; we will not look for anything to understand in it. We will ask what it functions with, in connection with what other things it does or does not transmit intensities, in which other multiplicities its own are inserted and metamorphosed, and with what bodies without organs it makes its own converge.

Så ser jag på Flyktlinjer, min blogg. Den har ingen annan mening än den dess innehåll får i och genom att orden läses. Flyktlinjer blir till i och genom interaktion med omvärlden. Ett slags konstprojekt, kanske. Om man vill. Något som ger upphov till skillnad och förändring, så vill jag se på Flyktlinjer. Jag äger inte bloggen, den äger mig, och vi blir till genom läsarna och reaktioner som dyker upp med jämna mellanrum i kommentatorfältet. Ibland är frekvensen, både av inlägg och av kommentarer, hög, ibland låg. Ingen kan tyda dess lagar, som med kärleken.

A book exists only through the outside and on the outside. A book itself is a little machine; what is the relation (also measurable) of this literary machine to a war machine, love machine, revolutionary machine, etc.-and an abstract machine that sweeps them along?

Maskiner och mekanik, den ena är dynamisk den andra linjär. Maskiniska sammansättningar är ett annat ord för assemblage, inte en synonym. Alla ord får sin mening genom hur de används, och dessa båda kan användas på liknande sätt. Flyktlinjer är en abstrakt maskin, som finns och verkar på utsidan, även om den växer inifrån. Insida och utsida är en fråga om perspektiv, om betraktarens position, intention och riktning. Allt handlar om rörelse, och förändring. Dynamik och poetik.

We have been criticized for overquoting literary authors. But when one writes, the only question is which other machine the literary machine can be plugged into, must be plugged into in order to work. Kleist and a mad war machine, Kafka and a most extraordinary bureaucratic machine . . . (What if one became animal or plant through literature, which certainly does not mean literarily? Is it not first through the voice that one becomes animal?) Literature is an assemblage. It has nothing to do with ideology. There is no ideology and never has been.

Flyktlinjer handlar heller inte om ideologi. Politik, absolut, men mer i Palmes betydelse, att vilja. En bättre värld vill jag verka för, men jag vill inte uttala mig om hur den världen ska se ut. För det har jag lika lite som någon annan mandat att uttala sig om. Världen blir till i handling, och ofta handlar mina politiska inlägg om att peka på eller kritisera, varna för handlingar utförda av ansvariga.

En annan värld, en annan akademi, ett annat samhälle; är möjligt. Om tillräckligt många vill gör vad som krävs, då blir det så. Enkelt att inse, men det betyder inte att det blir som jag eller du vill. Det betyder att vi får det samhälle vi förtjänar, som kollektiv betraktat.