Dagens Nietzsche: En vetenskap, i livets levda tjänst

Vetenskap, utan organiserat sökande efter kunskap utarmas kulturen. Och utan kultur finns inget som skiljer människan från djuren. Börjar dagen och veckan med att läsa och reflektera kring detta. Nietzsches andra otidsenliga betraktelse: Om historiens nytta och skada för livet, handlar om vetande, organiserat vetande. Om hur viktigt och samtidigt bräckligt det är. Nietzsche skriver om hur viljan att veta lätt slår över i vilja till makt. Historien som vetenskap använder jag här som typexempel på hur det kan sägas vara inom akademin, som utgångspunkt för en reflektion över vetandets risker och möjligheter.

Det är sant: först genom att människan i det hon tänker, reflekterar, jämför, åtskiljer och sammanfogar inskränker detta ohistoriska element, först genom att inom denna höljande dunstkrets ett blixtrande ljussken uppstår, alltså först genom kraften att använda det förgångna för livet och av det skedda åter göra historia, blir människan till människa: men i ett övermått av historia upphör åter människan, och utan detta ohistoriska hölje skulle hon aldrig ha börjat, aldrig våga börja.

Vetandet får aldrig bli ett självändamål, det måste användas, i vardagen, människors levda liv, för att vara meningsfullt. En vetenskap som helt vänder världen ryggen, som totalt uppslukats av sig själv och sin egen värld, det är en död vetenskap.

För några veckor sedan var jag inne på detta ämne, när jag samtalade om humanioras framtid. Det jag skrev då är tillämpbart även ifråga om andra vetenskaper. För humanioras vetande, liksom allt annat vetande, måste användas praktiskt, och får inte bli en angelägenhet enbart för humanister.

3. Humaniora och humanister måste också ut i samhället, och måste bli bättre på att bygga allianser inom akademin. Det håller inte att vara i och utveckla den offermentalitet som är så tydlig idag bland många humanister idag. Vi är inga missförstådda genier, och kan inte ställa oss över samhället och alla andra. Detta är avgörande. Riv elfenbenstornen, ner på golvet och ut i samhället, det måste bli det nya svarta. Humaniora ensamt är meningslöst. Humaniora varken är, kan vara eller får bli, ett syfte i sig. Humaniora är liksom ekonomi, administrativa system och byråkrati, ett medel, inte ett mål. Här både kan och måste humanister bli tydligare, och engagera sig mer. Om humaniora är en intern angelägenhet, som inte ens disciplinens företrädare kan förklara nyttan och användbarheten med, då är det rätt att satsa samhällets medel på annat. Åter igen: Mer samverkan över gränser, alla typer av gränser! En viktig förutsättning här är dock att det är kompetenser som ska mötas, inte företrädare för specifika ämnen. För det är som att be om problem. Vad som behövs är gränsöverskridande samtal, mellan kompetenser och kunskaper. Inte debatter och diskussioner mellan ämnesföreträdare som bevakar sina intressen. Maktordningar måste brytas upp, inte underblåsas. Och på det området finns mycket och viktig, konstruktiv humanvetenskaplig kompetens att utnyttja.

Akademiskt navelskådande kan vara nödvändigt, ibland. Ingen tvekan om det, men det är ett tveeggat svärd som riskerar att vändas mot den som håller i det. Navelskådandet får aldrig fastna i sig själv, för då stannar rörelsen upp. Då blir vetandet till en verksamhet som värnar sig själv mer än livet, samhället och människorna. För att nå dit menar jag att man bör inse och jobba med följande tankar, för att skapa en vital vetenskap, i livets tjänst. Även detta gäller för alla vetenskaper.

4. Humaniora är framförallt en samling kompetenser. Inte i första hand en uppsättning kunskaper, en kanon som ska förvaltas och försvaras. Det är avgörande för humanioras framtid att förstå detta, att kunskaperna utgör ett slags övningsområde för att slipa på de unika kompetenser som finns inom ämnesområdet. Tänker närmast på sådant som kritiskt tänkande, analytisk förmåga och så vidare. Det är humanioras viktigaste kapital. Detta riskerar att gå förlorat om humaniora rationaliseras bort från akademin och den högre utbildningen. Bara om man tänker kortsiktigt är det en vinst att dra in medel och lägga ner humanvetenskapliga utbildningar, vilket Universitet och Högskolor tvingas till idag, av ansvariga politiker. Och vinsten är uteslutande ekonomisk. Om och när dessa unika kompetenser försvinner från samhället, då är alla förlorare. På motsvarande sätt är alla vinnare, om vi tillsammans kan förvalta kompetenserna. Utan kritiskt tänkande är människan ett rö för vinden och samhället förlorar viktiga förutsättningar för att utforma och upprätthålla långsiktig hållbarhet.

Har svårt att komma igång idag. Har vilat under helgen, och tappat fart. Och det finns inga direkta utmaningar som kickar igång mig heller. Behöver sådana veckor och dagar. Balans mellan aktivitet och vila samt återhämtning.

Balans är nyckelordet här, i livet lika mycket som i vetenskapen.