Hajfenor, hållbarhet och lite mer om humaniora

Förra posten var medvetet utmanande. Ser det som bloggens kanske främsta poäng, att inte vara allt för tydlig i konturerna och gärna lite polemisk. För att väcka tankar, och för att reflektera vidare, tillsammans. Genom att skriva som man tänker, och sedan publicera snabbt, ökar chansen att man dels uttrycker tankar man faktiskt har, dels att man drar på sig reaktioner. Det är ett sätt att tänka tillsammans, ett sätt att samtala. Och kommentarer kom det, så nu ska jag försöka förtydliga och svara efter bästa förmåga.

Först bara några tankar om nytta och om hållbarhet. Hörde på nyheterna nyss att EU håller på att rösta om man eventuellt ska förbjuda fiskare att skära av hajfenorna på hajarna på båten, och sedan kasta den levande i havet. Tydligen finns en stor efterfrågan på just hajfenor, en växande efterfrågan, bland rika Kineser, som gör att priserna blir höga. Se där, ett exempel på hur kultur får konsekvenser för liv på jorden. Hur kulturella preferenser i en del av jorden ger upphov till konsekvenser på en annan, och för havets ekosystem. Allt och alla hänger ihop. Och det är detta, den typen av komplexa samband, som kulturvetare kan studera. Och ökad förståelse för hur allt hänger ihop ökar chansen att man kan göra något åt problemen. Det är ett exempel på humanioras samhällsnytta. Detta att man röstar om ifall det ska vara tillåtet eller ej att ficka haj, bara för fenornas skull, det säger vidare något om ekonomins roll i samhället. Är det hållbart? Absolut inte, det är jag övertygad om att ingen tycker. Inte enes fiskarna som agerar på detta vidriga sätt tror jag kan argumentera för fiskets hållbarhet.

Poängen jag far efter är att alla vet vad som är hållbart eller ej. Det behövs ingen forskning för att svara på den typen av frågor. Forskningen bör inte leverera någon definition, det är min fasta övertygelse. För definitioner kan man debattera, förhandla och rösta om. Definitioner kan dessutom kringgås, utmanas och tolkas. Definitionerna tar fokus från det som är viktigt, själva arbetet för att nå hållbarhet. Bättre är att den som säger sig jobba hållbart avtvingas en tydlig och transparent förklaring till hur man har jobbat och varför man anser att detta sätt är hållbart. Sedan får konsumenterna, samhällsmedborgarna, avgöra. Då hålls frågan levande, och ingen kan slå sig till ro. Det, menar jag, ökar chansen att människors kollektivt levda liv leder till konsekvenser som i sin tur leder till hållbarhet. Det är enkelt, egentligen. Varför krångla till det, och öppna upp för strider om definitioner när det är handlingar som skapar samhället, och nyttan och hållbarheten?

Både nytta och hållbarhet är enkla begrepp, i praktiken. Dock inte i teorin. Och det är här som humaniora kommer in, här som mina frågor och problem i förra posten blir relevanta och viktiga. Lämnar därför över ordet till Ann Helen.

Det verkar finnas ett behov av att definiera humaniora och dess utövare som en grupp. Detta har till dels något att göra med hot och attack, och det sker då försök till en mobilisering.

Håller med om det. Om humaniora vore ohotat hade frågan aldrig väckts, troligen. Fast man kan hoppas att den diskuterats, men det är inte troligt. Hälsan tiger still, som man brukar säga. Och i det läget har man ju allt att förlora. Samtidigt är det viktigt att samtala om all forskning, både den som är hotad och den som lever i högönsklig välmåga. Ingen forskning är god eller ond, i sig. All forskning måste bedömas utifrån konsekvenserna. Tycker det är en viktig princip. Forskning ska bekostas av allmänna medel, och därför är det rimligt att alla som vill bedriva forskning motiverar dess värde.

Vad leder det till? Först kanske man måste försvara sig och hävda att gruppen faktiskt är värdefull, nyttig och klok (i motsats till vad man upplever att attackerarna menar).

Naturlig reaktion, absolut Ann Helen, men jag menar att det inte går att avgöra detta i allmänna termer. Det finns alltid mer eller mindre värdefull forskning, inom alla discipliner. Humaniora är inte unikt i det fallet. Och det finns uppenbara risker med att ge carte blanch till en hel disciplin. Varje forskare borde avkrävas en förklaring eller argumentation för vad hen anser att hens forskning kan bidra med till samhället, det allmänna. Hur den argumentationen ska se ut kan och bör inte avgöras på förhand, det är upp till den enskilde forskaren. Också en viktig princip. Jag har skrivit många bloggposter på det temat, och funderar ständigt över ämnet. Inget är dock givet på förhand. Kollektiva samtal om vad som är rimligt, bra och önskvärt inom forskningen måste hållas igång ständigt.

Nästa steg, som en utjämning, kan bli till att fastställa "vision, mission och värderingar", och därefter se vem som passar in och inte och uppmana till inpassning (för alla var visst inte så kloka - men "någon" var det, vem och varför?).

Låter klokt och bra. Först behoven och kravspecifikationen, sedan person. Inte tvärt om, vilket är det vanliga. Vi lyssnar som bekant ofta mer på vem som talar, än vad som sägs. Och det var ett av problemen jag vill belysa i den förra bloggposten. Inpassning, regelföljning och auktoritetsbundenhet är skadligt och djupt problematiskt, om det är nytta och hållbarhet man vill nå. Och alla vet att många äro kallade, men få utvalda. Att peka ut personer vore dock djupt olyckligt. Människor kan ändra sig och agera på alternativa sätt, och det är beteenden som kan och bör uppmuntras. Det är bättre an att anklaga enskilda för brister de har. Det är som sagt konsekvenserna vi ville koma åt, inte enskilda.

Den som känner sig hotad sluter sig, och den som är rädd kommer aldrig att nås.Här tycker jag det finns en poäng att reflektera över den Sanningskommission som valdes som strategi för att bygga ett socialt hållbart samhälle i Sydafrika, efter att apartheid avskaffades. Det var en klok, men på inget sätt självklar eller enkel strategi. Hållbar var den, utan tvekan. Den som ärligt redogör för sina handlingar får amnesti. Det ökar chanserna att man verkligen får reda på vad som hände. Det är i den andan jag vill jag att humaniora ska utvecklas. Genom samtal som syftar till att blicka framåt, inte debatter om vad som hände och vem som har rätt eller fel.

Hela det här spåret tycker jag verkar bygga på ett "vi" och "de"-tänkande och fastställande, som har startat i ett "under attack"-klimat. Det kanske var nödvändigt, för att skärpa uppmärksamheten och just mobilisera, men i övrigt och i fortsättningen tror jag inte man kommer så långt med attacker, varken inom en grupp eller i annan interaktion med omvärlden.

Håller med, och hoppas att det framgår ovan att jag aldrig haft för avsikt att peka ut någon. Humaniora är dock hotat, och det finns många olika viljor i svang, och jag ville visa på den väg jag tror på. Samtal och utbyten av tankar, möten mellan kompetenser, och en kollektiv omsorg om ämnet, vetenskapen och den akademiska världen som helhet. Mer sådant, det tror jag är vägen fram.

Så man borde istället kanske mer fundera på humaniora som pedagogiska grepp i olika situationer, om man skall lyckas med att föra fram kritisk och konstruktiv kulturvetenskap, till gang och glädje för många.

Deleuze jobbade på det sättet, med begrepp. Och det är så jag försöker arbeta, det är vad jag tror på. Begrepp som bedöms utifrån konsekvenserna som det praktiska arbetet med dem, i människors levda liv. leder till. Det är vägen fram, eller i alla fall en av dem.