Tanken är min, men bara när jag tänker

Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde.

Språket är mitt när jag tänker, men aldrig när jag skriver. Språket är synonymt med kultur, men inte det samma som kultur. Kultur är helheten, alla olika delar, tillsammans. Språket är mediet, en av alla de sammanhållande aspekterna som binder människor till varandra. Språk är meningslöst för eremiter, för det är ett kollektivt fenomen, ett verktyg.

Detta är tankar som bara dyker upp, tvingas jag konstatera. Och samma var det igår. Ämnet jag skulle skriva om, det kom jag aldrig riktigt fram till. Jag fastnade i resonemanget om att människan är ett djur, bundet till jorden och resten av livet där. Den tanken gick fram, och den fick Ann-Helen att tänka vidare om detta med hållbarhet.

..jag tycker att det överlag blir alltmer meningslöst att tala om hållbarhet. Det börjar vara ett urvattnat begrepp som betyder allt och ingenting, och som används som en varumärkning och som något som skall garantera vår livsforms hållbarhet som den ser ut nu.

Håller med om att det är meningslöst att tala om hållbarhet, för utan handling har orden inget värde. Och det är handlingar jag är intresserad och och vill främja. Inte nödvändigtvis handlingar som jag föreslår, men handling. För det är vad som krävs för att uppnå förändring. Hållbarhet är urvattnat, betyder inget eller allt, och det håller på att bli ett slags varumärkning, ett alibi för att slippa förändring. Det krävs handling, och det krävs utvärdering av handlingarna. Inte, och aldrig bara, ord. Mindre snack och mer verkstad. Och inte vilken verkstad som helst, utan handling som leder till hållbarhet. Det vill säga handlingar som minskar eller helt ersätter användningen av ändliga resurser. Hållbarhet är inte ett begrepp vilket som helst, det är ett ord som talar mer om riktningen, dit vi måste, än om innehållet. Människans sätt att leva idag är ohållbart, ingen tvekan om det. Därför är hållbarhet centralt. Inte av något annat skäl.

Jag har tänkt på sista tiden, att kulturella processer kan påminna om magnetism: ett begrepp, eller en företeelse, drar genom sitt speciella energifält och laddning till sig associationer som "passar bra ihop". På så sätt skapas förklaringsmodeller och tolkningar, och ett fenomen får en kulturell förtätning när man inte (längre) ifrågasätter tolkningarna - tills den punkt, när något sker som kastar omkull tolkningen och man blir tvungen att omorientera. "Hållbarhet" - vad drar det till sig?

Kulturella processer går att ses och förstås, studeras, som ett slags magnetism. Det som håller samman, absolut. Kultur är lika lite som tankar och ord, något i kraft av sig själv. Kultur blir till i handling, kollektivt. Kultur finns mellan aktörerna som bygger helheten. Mycket intressant ingång till hållbarhet Ann-Helen; vad drar hållbarhet till sig?

En hel massa olika saker, så klart. Visst mer tilltalade än annat. Som sagt, först utifrån handlingarnas resultat går det att värdera det som görs i namn av hållbarhet. Och är det hållbarhet man vill nå och verka för, då är det viktigt att aldrig glömmer det och tappa fokus på handlingarna. Det som görs, och konsekvenserna. Det är där och bara så som hållbarhet uppnås och upprätthålls. Viktigt att hålla i minnet, och agera i enlighet med. Ensam och tillsammans. Ett hållbart samhällenas vara realiseras om tillräckligt många individer handlar på ett hållbart sätt. Det finns inga genvägar. Det var egentligen den tanken jag ville förmedla igår, vilket betyder att jag ännu inte kommit fram till det jag tänkte säga/skriva. Men nu så.

Flockbeteende handlar det om, det jag tänkt på sedan i fredags. Talade då, men en kunnig naturvetare om flockbeteende, och hur man kan förstå och förutsäga mänskligt beteende med hjälp av matematiska modeller. Jag hävdar att det bara går på marginalen, och endast när vardagen lunkar på.

Människan är en kollektiv varelse, ett flockdjur. Och visst kan man räkna på flockars beteende, men bara i naturen, och uteslutande om kultur spelar en underordnad roll. När människor i grupp befinner sig i panik, då är mattematik tillämpligt. Inte annars. För med hjälp av språk och kultur och dess oändliga variationsrikedom och komplexitet blir människan unik, i och genom kombinationen av kultur och biologi. Därför går mänskligt beteende, kollektiva handlingar inte att räkna på.

Det går inte att på förhand uttala sig om hur en handling eller strategi kommer att bli eller vad den kommer att resultera i. För människan har ett språk och en vilja som vida överstiger hennes fysiska utrymme i världen. Alla kan aldrig få precis, och allt de vill. Överallt och i alla kollektiv krävs kompromisser, och dessa regleras kulturellt. Men kulturen är också ett resultat av delning, en komplex och föränderlig helhet. Får människan bara lite tid och mellanrum kommer det utrymmet att fyllas med tankar och önskningar. Alla fungerar så. Och vad jag tänker och önskar bestäms delvis sv min historia, delvis av sammanhanget jag befinner mig i just nu, delvis av slumpen. Närmare än så kommer man således aldrig en definition, varken av hållbarhet, människa eller kultur.

Handlingarna, och dess konsekvenser. Det är det enda som räknas, men räknas på går går bara att göra i marginalen. Ett hållbart samhälle behöver både statistiker och kulturvetare. En komplex verklighet behöver många olika kompetenser och aktörer som handlar tillsammans, för att bli hållbart.

Sådär, äntligen! Nu var tanken satt på pränt. Dess innebörd bestäms av er, och dess värde avgörs kollektivt, i handling.