Lokalerna på Universitetet är tomma idag. Lördag. Studenterna är lediga. Kontrasten är slående. Tystnaden skön. Det gör det möjligt att tänka. Hittade ingen presentation som fångade mitt intresse, så jag ägnar tiden fram till lunch åt reflektion. Vad har jag lärt? Hur går vi vidare? Vilka är utmaningarna? Känslan av att vara student, nybörjare och osäker, den går sakta över i en förnöjsamhet som bottnar i en växande insikt om att, dels är jag inte ensam, dels tror jag mig kunna tillföra en hel del till detta forskningsfält. Samlar på mig tankar här i Umeå, på Key Notes, på sessonspresenationerna och under samtal på fikaraster, luncher och middagar. Upptäckarglädjen håller i sig. Det är bra.
Inser att den största utmaningen är att nysta i den stora paradoxen rörande hållbar turism, som handlar om att det är inte hållbart att turista. Möjligen med undantag för fotvandringar i närområdet, och cykelsemester med tält. Sinnebilden av turism är resan bort, från eller till. Ju längre bort desto bättre. Finns inget hållbart i det. Lägg därtill fenomenet all-inclusive och hållbar turism förvandlas till en omöjlig ekvation. All-inclusive är en ny form av kolonialism, en västerländsk enklav där västerlänningar spenderar västerländska pengar hos västerländska företag. Lokalbefolkningen ger resmålet en exotisk inramning, men pengarna stannar i väst. Socialt är det ohållbart, och eftersom man måste flyga dit är det djupt problematiskt. Hur mycket ekologiska inslag som än finns på "gratis" buffén på hotellet. Här finns många utmaningar att ta tag i, om det är hållbarhet som är målet.
Pratade vid frukosten med en Norsk forskare, om just hållbarhet och turism. Hon berättade att i Norge har man en bild av sig att turismen per definition är frisk, hälsosam och hållbar. En tur på fjället, det måste väl vara hållbart. Och det är det så klart, ur vissa aspekter. Få resor krävs, för de flesta, och det enda man behöver är utrustningen. Men det var just det. Utrustningen. Norsk friluftsturism har utvecklats till en materialsport, och en familj kan lätt packa bilen med 14 par skidor, för att stå väl rustad inför alla eventualiteter. Dessa skidor ska tillverkas, transporteras och det kommer ständigt nya modeller. Så för att kunna njuta av hållbar turism krävs en ansenlig del ohållbar konsumtion. Paradoxalt, visst är det så. Ändå tror jag det är nödvändigt att hålla fast vid båda. Och bara för att det är svårt betyder så klart inte att man ska ge upp, för det är ju absolut inte hållbart.
Igår när vi presenterade vårt projekt fick vi frågan om hur vi definierar hållbarhet. Mitt svar är: det gör vi inte. För jag är övertygad om att det är just definitionerna som tar fokus från det avgörande arbetet. Med en definition i ryggen kan aktörer börja effektivisera och utveckla metoder för att klara gränsvärden och hålla sig till reglerna, för att kunna ge sken av att man är hållbar även om man inte är det. Miljömärkningen bär på den typen av risker. Bättre då att inte ha någon definition, inget regelverk, gränsvärden eller liknande, utan att lägga ansvaret på den som hävdar att man har en hållbar produkt, produktion eller destination, att bevisa att man jobbar hållbart. För det är enkelt. Egentligen vet alla vad hållbarhet är: Smutsa inte ner, och förbruka inte resurser i högre takt än de reproduceras, och se till att relationerna mellan människorna, i vidast möjliga bemärkelse (tänker här på ALLA vars insatser gjort målet med verksamheten möjligt), som är inblandade är så jämlika som möjligt. Det behövs ingen definition, vad som behövs är insatser från många som leder i rätt riktning. Hur är ditt liv hållbart? Vad gör du för att främja hållbarhet? Det borde vara vad vi koncentrerar oss på, inte hur vi definierar begreppet. Om det vore det självklara i vardagen, då skulle möjligheterna till en hållbar utveckling öka dramatiskt. Det handlar alltså om kultur, och det var väl det jag visste, att jag och mina kunskaper och kompetenser hör hemma här. Kulturvetenskap är tillämplig och användbar överallt. Både turism och hållbarhet handlar om människor och mellanmänsklig interaktion, om preferenser och kontingenser.
Lyssnade på en intressant och ögonöppnande presentation igår, på samma tema, även om det inte var titeln på papret. Det var Ana Maria Munar, som talade på följande tema: Otra cerveza por favor! Sun, alcohol, sex and sports; exploring the resilience of irresponsible seaside tourism. Under presentationen slog det mig hur stor del av turismen, och hur ohållbart det är med turism. Insikten om hur människan fungerar och vad hen vill ha blev också uppenbar. Liksom förståelsen för hur svårt det är att verka för och utforma hållbar turism. Varför åker man? Vart åker man? Vad vill man ha? Viktiga frågor, med svar som ofta färgas av ett kulturellt krav på politisk korrekthet. Vill man få svar bör man göra som Munar, man bör studera turisterna och turismen på plats. Hon gjorde det, på Mallorca, men skulle lika gärna kunnat åka nästan var som helst i världen. Överallt finns samma fenomen, och det utgör en gigantisk del av turismen.
Munar berättade följande: Turisterna var tyskar (på just den platsen, men det kan vara svenskar, norrmän eller engelsmän på andra platser, det är fenomenet som är intressant), och de gick till barer där de drack tysk öl, som serverades av personal som talade tyska. Skyltarna var på tyska och det fanns tyska tidningar. Lokalbefolkningen höll sig undan, av förakt för det beteende som utvecklats. Sexism, drogbruk och party, party är vad man söker. Detta är vad resultatet blir om man studerar handlingarna, om man arbetar etnografiskt. Det är inte hållbart, och det säger något viktigt om oss människor. Något vi kanske inte vill kännas vid. Vi bryr oss inte så himla mycket, och följer gärna minsta motståndets lag. Förstår vi inte detta, eller rättare sagt. Om vi inte tar in och bearbetar, samt förhåller oss till, denna typ av centrala insikter och förutsättningar, då kommer vi aldrig att närma oss visionen om ett hållbart samhälle.
Vad göra? Vad blir den viktigaste lärdomen att dra här? Jo, det är att det inte är definitioner och forskning som saknas, egentligen. Det är insikt och förmåga att använda kunskaperna som vi har som saknas. Mycket snack blir det på konferenser, så klart, men det behövs verkstad också. Känner mig därför stärkt i övertygelsen om att vi är på rätt väg i vårt projekt Marifus. Designen på projektet är väl balanserad mellan forskning och praktiskt handling i vardagen och berörda verksamheter. Vi jobbar underifrån och skapar förutsättningar, mer än sprider vishet från ovan. Vi skapar något tillsammans med aktörerna vi samproducerar kunskap, tillsammans med.
Det är inte så man brukar forska. Det är inte vad forskare är vana vid att höra, forskare tala om. Och det är provocerande. Men det bjuder vi på. Professorn igår, som skakade på huvudet, krävde att få ordet, och sa att hen inte förstod projektet alls, och menade att det var befängt att forska på det sätt vi gör. Hen må vara meriterad, men klok? Absolut inte. Hen visade bara hur farlig relationen mellan makt och kunskap är, hur den försvårar arbetet med hållbarhet och med kunskapsproduktion också. Hen tyckte att hen sköt ochh och vår forskning i sank. Och det kan hen få tro, men vi vet att vi inte är ensamma. Efter presentationen fick vi det bekräftat att våra tankar är viktiga och värda att ta på allvar. Fler än en forskare sökte upp oss efteråt, och vi knöt värdefulla kontakter med forskare som vill göra något, i vardagen, som betyder något om som leder till hållbarhet.
Detta bär jag med mig. Nu är det mat, sedan en hoper nya presentationer i eftermiddag. Ikväll musik- och dansuppvisning. Imorgon åker vi hem. Då ska det bli verkstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar