Bloggpost 1100

Snart två år sedan jag tog tag i bloggandet på allvar. 1100 poster har det blivit, med denna. Känns inte lika magiskt som 1000, men ändå. Ett tusen ett hundra poster, om kultur i vid mening. För mig säger det allt om kulturen, och inte speciellt mycket om mig. Visst är det jag som skriver, men om det inte vore för kulturen skulle jag aldrig kunnat få ur mig så många, långa tankar. Och jag är inte viktig i sammanhanget. Jag är bara en aktör, bland många, en del av kulturen, helheten. Flyktlinjer är en kanal, en tvåvägskanal, in i kulturen, ut i världen. En plats att tänka på. En process där kunskap samproduceras.

Det tänks för lite, tillsammans, i samhället. Tänkandet ses mer och mer som en formalitet. Tänkande delegeras, effektiviseras och har gjorts till en angelägenhet för experter. Det är en farlig utveckling. Tänkande är och kan aldrig vara en personlig angelägenhet. Det handlar överallt och alltid om utbyte, om utvärdering och om kommunikation. Även om jag är ensam i tänkandet är det en dialog. Mina tankar behöver bränsle, inspiration, motstånd, utmaning. Tänkande är en rörelse, som sagt en process.

För att sätta ord på det plockar jag upp en gammal text, som dock fortfarande är aktuell. Om tänkande, som en kollektiv process. Tänker så här: Deleuze (2006:209, 2006:253, 1990:164ff) har i olika sammanhang visat hur tänkande kan liknas vid kastande av en tärning och han betonar därmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor utan snarare ska förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Latour, Haraway och Deleuze och är nu inte ensamma om att tala sig varma för en ökad medvetenhet om sammanhangets betydelse för tänkandet.

Ett alternativt sätt att uttrycka sig på, och ett lite enklare pedagogiskt exempel att tänka med, finns att begrunda i Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet, som handlar om problemlösningens socialpsykologi.

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scen där en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.
Asplund driver i boken med hjälp av olika exempel och illustrationer argumentet att kunskap (eller problemlösning) per definition är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken (ibid:158),

Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.

Allt tänkande, menar jag, består av ett slags kontinuerligt blivande som hela tiden står i relation till och anpassar sig efter sammanhanget som problemet, vilket tänkandet är upptaget med, utgör en del av. Kunskap betraktas härmed som ett slags evolution, ett stokastiskt system (jfr Bateson 1995:252ff) där utvecklingen eller snarare förändringen, anpassningen till rådande förhållanden, regleras av fler än en enda komponent och alltid i relation till kontexten. Allt kreativt tänkande, menar även Gregory Bateson (ibid), inbegriper slumpmässiga komponenter. Och för att ytterligare understryka att tankarna är vida spridda kan den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad (2007:177) nämnas. Hon menar att det är miljön, de yttre betingelserna, som bestämmer förutsättningarna för vad slumpen kan generera och att det som kastas ut i världen har att förhålla sig till sammanhanget. Barad (2007:206f) skriver vidare, om människan, att hon som alla andra delar av naturen,

är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).

Det handlar med andra ord om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser. Allt och alla blir till i samma process av ömsesidigt blivande, liksom tankar och tänkande. Den insikten motiverar mig att blogga vidare. Den ger mig inspiration.

Detta är kulturvetenskapliga insikter. Vetenskapligt underbyggda kunskaper, värda att ta på allvar. Det handlar om samhället, vår gemensamma överlevnad. Hållbarhet, på sikt. Effektivitetsivern och strävan efter att kapa kostnader, som går ut över platserna och tiden för tänkande, samtal, utbyte, kommunikation, är det kanske största hotet vi har att hantera. Det är på allvar, på riktigt, och situationen är alarmerande. Tänkandet i samhället är inte en kostnad, det är basen för allt.

Utan tänkande; kollektivt, kritiskt, reflekterande, sökande, samtalande. Utan ett kollektivt intresse och ansvar för kulturen, som vi delar, alla, står vi utan skydd för livets och tillvarons mångfacetterade hot. Och om, när (fast låt oss innerligt hoppas att det inte blir så) samhället som helhet betraktad når dithän att förmågan till tänkande utarmas, då är vi alla, tillsammans, illa ute. Fattig som rik, klok som tok. Från ledarna till de ledda, alla. Utan undantag. Verkligen hela samhället är hotat, om, säger om, den kollektiva förmågan till kritiskt tänkande utarmas.

Det är vad som håller på att ske. Aldrig har vi haft tillgång till så mycket information, så många möjligheter till kunskap. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har möjligheterna till insikt varit större. Ändå är förmågan till kritiskt tänkande, den kollektiva kompetensen att använda kunskaperna dålig. Båda aspekterna behövs. Säger igen det jag sagt så många gånger och i så många olika sammanhang; fler än en, men färre än många. Kultur, tänkande, allt, är och består av fler än en, men färre än många komponenter. Kunskapen är aldrig en eller odelad, den är alltid en kombination. Kunskap kräver reflektion, annars blir den bara tomma ord, utan mening.

Därför bloggar jag. Och därför känns det som uppslagen och inspirationen inte kommer att tryta, inte än på länge. Vi får se hur länge det håller.


[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).

[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).