Samtalar med Deleuze IX

Ledare, lärare och ledd, läsare. Asymetriska block av ömsesidig tillblivelse. Jag blir Docent i relation, inte bara till, utan tillsammans med, studenterna som kommer till högskolan för att lära. Gemensamt skapar vi den högre utbildning som framöver kommer att utgöra garantin för samhällets långsiktiga överlevnad. Jag ger aldrig dem kunskap. Utbildningen och dess värde uppstår i mellanrummet mellan mina ord och deras reception samt litteraturen som utgör kontextens ram. Inget är nytt under solen. Mina lärare, och deras lärare, alla som utbildats har gjort det tillsammans, med andra studenter och med lärare och genom böcker. Akademin är alltid fler än en, men färre än många. Detta gäller så klart även för Deleuze.

Jag skolades av två lärare, som jag tyckte mycket om och beundrade, nämligen Alquié och Hyppolite. Allt gick fel. Den ene hade långa, vita händer och en stamning som man inte visste om den fanns där redan i hans barndom eller om den tvärtom fanns där för att dölja en dialekt och som tjänade Descartes dualismer. Den andre hade ett kraftigt ansikte med ofullständiga drag och med knytnäven slog han tak­ten för Hegels triader och hakade på orden. Vid andra världskrigets slut satt vi egendomligt fast i filosofins historia.

Känslan av att sitta fast i vetandets garn. Upplevelsen av att tvingas upprätthålla ett vetande som bestämts på förhand och som inte får ifrågasättas, även om jag som lärare vet att det borde ifrågasättas, den lever även jag med. Akademin och kunskapssökandet präglas inte av frihet, och det är allt annat än högt i tak i elfenbenstornet. Det var med andra ord inte bättre förr.

Vi gick helt enkelt in i Hegel, Husserl och Heidegger; som valpar kastade vi oss in i en skolas­tik som var värre än medeltidens. Lyckligtvis fanns ju Sartre. Sartre var vårt Utanför, det var verkligen fläkten från bakgården (och det spelade föga roll att känna till exakt vilket hans förhållande till Heideg­ger var utifrån en historia som skulle komma). Av alla sannolikheter vid Sorbonne var han den unika kombination som gav oss kraft att stå ut med den nya ordningen.

För mig representerar Deleuze den unika kombination som ger mig kraft att stå ut med den rådande ordningen. Hos honom, i hans texter, finner jag tro, hopp och kärlek till ordet samt tanken och handlingen. Deleuze tvingar mig framåt, uppåt utåt. Han ger mig mod att våga, och inspiration att försöka. Svar får jag inga, men frågor, frågor, frågor. Uppslag att jobba vidare med. Insikt, som kommer sig av eget arbete och tankemöda, men egna insatser som vore omöjliga utan den nödvändiga inspirationen som originaltexterna ger.

Och Sartre har alltid förblivit just så, inte en modell, en metod eller ett exempel utan lite frisk luft, en luftström till och med när han kom från Café Flore, en intellektuell som i högsta grad förändrade situationen för de intellektuella.

Det finns i varje generation och överallt tänkare som står ut, och som är tillräckligt insatta och respekterade av etablissemanget för att kunna improvisera kring tankekonventionerna och som har den unika kraft och lyster som krävs för att locka andra att följa i deras spår. Om man bara vågar, för det finns ett pris att betala för att bryta mönster och anträda ny mark. Dissonans och gnissel vill makten inte veta av. Rättning i leden. Överallt gräver man sig av osäkerhet och auktoritetsrädsla ner i tanketräsket och fastar i det egna ämnets historia. Det är utbildningens paradox, att den ska reproducera tankar, men göra det på nya sätt som dock inte får vara för nya för då känns tankarna inte igen. Även de klokaste faller i denna fälla, så det handlar inte om intelligens, att bli en stor tänkare. Mer om leda och en obändlig önskan om förändring och en brännande nyfikenhet som bara måste tillfredsställas.

Det är dumt att undra om Sartre var början eller slutet på något. Han står i mitten, som alla kreativa ting eller människor, och växer från mitten.

Ingen är någonsin ursprunget, allt är variationer och medieringar. Jag blir jag, tillsammans med du, och du, och du, och vi skapas i och genom samma rörelse av blivande. Gemensamheten i vetandeprocesser, all utbildning, forskning och kunskapssökande, den underskattas konsekvent. Stora vetare som insett det, blir större just för att de vet och förstår sin egen obetydliga roll. Det är inte orden och kunskapen i sig det kommer an på, det är hur denna kommuniceras och används. Det är inte vad man läst, utan vad man gör som bestämmer värdet på kunskapen. Kreativ är inget man är, det är något man gör, tillsammans. Liksom ifråga om ny-tänkande, revolutionerande vetande och banbrytande upptäckter är det alltid resultatet av samarbeten, mellan människor och mellan ting, tankar och materialtet. Assemblage, sammansättningar, överallt, alltid fler än en, men färre än många.

Fast jag kände mig inte lockad av existentialismen på den tiden, inte heller av feno­menologin, varför vet jag verkligen inte, men det var redan historia när vi kom fram till det, hade alltför många metoder, efterhärmningar, kommentarer och tolkningar utom av Sartre.

Överallt finns det centrum, punkter som satts i förbindelse med andra punkter. Det handlar bara om att våga och kunna förmå sig att se och förstå. Jorden är en sfär, liksom tankens universum, och där är alla lika nära centrum. Det är inte man själv som bestämmer, ledarskap och intellektuell storhet bestäms och uppstår i relationer. Mästare blir mästare genom att lyftas upp och betraktas som mästare. Sartre gjordes till mästare av studenterna, där och då, genom att de använde hans tankar och gjorde något eget av dem samtidigt som de erkände och lyfte upp honom som inspiratör. Först kommer handlingen, och sedan återkopplingen till Sartre, aldrig tvärt om. Hans position i centrum är ett resultat av studenternas arbete och uppskattning av honom. Liksom Deleuze för mig, och andra tänkare för någon annan. Ständiga förhandlingar, omförhandlingar och relationer som byts och bryts. Förändring, upprepad förändring som i efterhand relateras till en upphovsperson.

Viktigt, dock att lägga märke till är att det är skillnad mellan att kommentera, uttolka, upprepa och bestämma innebörder, och att själv göra något i namn av en stor tänkare. Deleuze stal Sartre och andra tänkares stoff, och jag stjäl Deleuze. Jag ger honom cred för att vara inspirationskällan till mina tankar, är tydlig med att jag aldrig klarat av att säga det jag säger utan inspiration från Deleuze. Men jag reser inga anspråk på att förklara Deleuze, jag säger inget om vad han tänkte eller ville egentligen. Jag tänker och samtalar med, talar inte om vad eller strider för en bestämt innebörd. Jag lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar. Bara så kan man ta sig ur tankens fängelse, krypa upp ut skyttegravarna och bryta ny mark. Tänka nytt och stort och användbart.

Efter andra världskriget blev alltså filosofins historia allt snävare runt oss, utan att vi ens blev medvetna om det, under före­vändning att den skulle öppna sig mot en framtid för tänkandet som samtidigt skulle vara den mest antika tanken. »Heidegger-frågan« är för mig inte: var han lite nazist? (naturligtvis, naturligtvis) - utan: vad var hans roll i fråga om denna nya injektion i filosofins historia? Ingen tar tänkandet på något särskilt allvar, förutom de som ger sig ut för att vara tänkare eller professionella filosofer.

Vilken skillnad gör hen, det är den stora frågan! Inte vem som skrev vad, och ju större allvar man tar sig själv på, desto mer makt reser man anspråk på att besitta. Förmågan att göra skillnad, det är den som räknas, överallt, alltid. Och att ordagrant  upprepa eller i detalj vara trogen, leder inte till någon förändring, och har därmed inget värde, förutom den makt och det inflytande över tanken och kulturen som det ger upphovsmannen. Deleuze pekar på vikten av en annan syn på kunskap, på vetande och på akademins roll. Vi borde stjäla mer av varandra, och göra något eget, utan att snegla på den som skrev ursprungstexten. Ge varandra mer erkännande, som inspirationskälla, men mindre som original. Alla är ändå kopior, av kopior av kopior. Varför? Av ett enda skäl: för att i möjligaste mån hindra makten från att förmera sig och spridas i den kontext som allt och alla delar.

Men det hindrar inte att det har sina maktredskap - och att det kan vara en effekt av maktredskapet när det säger till folk: ta mig inte på allvar eftersom jag tänker åt er, eftersom jag ger er likformighet, normer och regler, en bild, som ni kan underkasta er samtidigt som ni säger: »det här angår inte mig, det betyder ingenting, det är saker som till­hör filosoferna och deras rena teorier«.

Tänker här på mångas inställning till politiker. Det är deras angelägenhet, och jag bryr mig inte. Så tänker många, och det är farligt. Och den inställningen finns på högskolan, bland studenter som vill veta hur det är och vad man ska skriva och hur man ska tänka för att få godkänt på proven. För att man ser vetandet som lärarnas angelägenhet, en formalitet som det bara är att underkasta sig för att så snabbt som möjligt komma ut i samhället igen, ut på en arbetsmarknad där man kan växla in vetandet mot en högre lön.

Det är en farlig utveckling, även om den inte är ny. Det är en kamp som ständigt måste föras, om ett hållbart samhälle skall kunna byggas och upprätthållas över tid. Fascistiskt, territorialiserat vetande, och rigida inställningar till kunskap är ena sidan av ett tankens kontinuum där total upplösning avsaknad av struktur är den andra. Båda är lika farliga, för alla. Därför är grunden till all kunskap, allt vetande, förmågan till kritiskt tänkande. Bara så kan relationen mellan makt och vetande hållas på en lagom nivå. Bara så kan vi nå hållbarhet i den process av blivande vi alla, gemensamt utgör delar av.

Det är vad jag kommer fram till, det är resultatet av mitt arbete med Deleuze ursprungstexter. Skulle vara intressant att höra vad han tycker om min tolkning, hur han anser att den förhåller sig till till hans tankar, men det kommer varken jag eller någon annan, någonsin att få svar på. Vi kan bara jobba vidare, och det får du käre läsare göra också. Modifiera, kommentera, kritisera agera. Tillsammans bygger vi den värld och det samhälle som utgör grunden för livet, så som vi känner det. Tillsammans, gemensamt!