Allt börjar, och slutar med?

Vardagslivet, det var där Palme placerade samhällets nav. Där börjar och slutar allt. Alla vet att det är så, att samhället är till för medborgarna, inte tvärt om. Gemensamt lever vi, och tillsammans har vi att förvalta den jord vi ärvt, för att kunna lämna över den till kommande generationer i någorlunda skick. Kultur handlar det om. Samproduktion av liv, och allt som krävs för att även fortsättningsvis reproducera liv. Människor som gör saker, tillsammans. Det är kultur. Man brukar säga att Kultur är ett av det svåraste begreppen att hantera, för att det finns så många olika definitioner. Men det är i själva verket mycket enkelt. Kultur börjar och slutar, i vardagslivet.

Palme som kulturteoretiker. Gillar den tanken, och associationerna som den ger. För den öppnar upp för nya tankar, om samhällsorganisation och hållbarhet. Lösningen på problemen som vi gemensamt brottas med är väldigt enkel att formulera, det svåra är att genomföra arbetet som krävs för att lösningen ska bära frukt. Samma som med kultur(begreppet). Många vill att det ska vara precis tvärt om, att det är lösningen som är det svåra och genomförandet som är en formalitet. Kulturteoretiker har en fallenhet för att lansera egna kulturbegrepp, som sedan försvaras. Det är så den akademiska världen är organiserad. Konkurrens driver kvalitet. Det är en kulturellt upprätthållen sanning, som påverkar kunskapsproduktionen och i förlängningen samhället. Därför är det viktigt, nej helt avgörande, att utveckla och upprätthålla ett, kollektivt kritiskt tänkande. Det är den enda garanten vi har för ett hållbart samhälle.

Allt börjar och slutar i vardagslivet. Och det är genomförandet av hållbara reformer som är det svåra, inte formulerandet av dem. Detta är två sanningar. Två viktiga utgångspunkter som alla vet fungerar, eller jag kanske ska formulera mig så här istället: Visa för mig att jag har fel så ska jag gladeligen ändra åsikt i frågan. Visa var och att mitt resonemang brister så kan vi tillsammans hitta en bättre lösning. Tills dess att jag överbevisats kommer jag att strida för och hålla fast vid utgångspunkten att allt börjar och slutar i vardagslivet. Kultur är basen för allt, och det är där lösningen på (snart sagt) alla mänskliga problem finns. Enligt samma logik är det även där som problemen börjar. Dit bör vi alltså rikta, inte bara vår kollektiva uppmärksamhet, utan även mer forskningsresurser. Och kulturvetare bör sluta käbbla och sprida sina insikter i samhället, bör engagera sig i det vardagsliv som utgör basen för allt. Humaniora är helt enkelt avgörande för samhällets hållbarhet.

Exempel som visar på rimligheten i ovanstående påstående, att allt till syvende og sidst börjar och slutar i och med vanliga människors vardagsliv, i och med kultur, finns i överflöd. En rik källa att ösa ur för den som vill undersöka kulturens roll i samhället är dagstidningarnas näringslivssidor. Läser på SvD, till exempel om Vattenfall, som är ett företag som skall tjäna folket. El är en viktig förutsättning för det liv vi kollektivt har lärt oss ta för givet. Det borde vara företagets utgångspunkt, kärnverksamhet och viktigaste prioritet. Men så är det inte, så ser det inte ut. Vattenfall (läs ledningen) har en helt annan syn på vad som är vad och vad som krävs av organisationen.

Det bästa sättet att bli miljonär inom flygbranschen sägs vara att börja som miljardär. Delvis statliga SAS visar att det är möjligt att ta denna utsaga ett steg längre, till rent bidragsberoende. Men flygbranschen är inte den enda bransch där det går att förstöra pengar i industriell skala. Den helstatliga kraftjätten Vattenfall håller världsklass i denna gren.  

Vattenfalls senaste kvartalsrapport bär ett tydligt vittnesmål om detta, även om det finns starka skäl att tro att bolaget gör det mesta för att dölja hur illa det verkligen är ställt med lönsamheten i vissa delar av koncernen.

Det handlar framför allt om holländska Nuon som Vattenfall klippte till och köpte för knappt 100 miljarder kronor mitt under den värsta finanskrisen 2009. Vid den tidpunkten, när börsutvecklingen var på väg mot botten, hade den säcken med pengar räckt till att förvärva många mycket fina bolag.

Alla behöver El. Vi har ett statligt ägt bolag vars uppdrag är att leverera el till konkurrenskraftiga priser. Hur svårt kan det vara? Allt börjar och slutar i vardagslivet, om ledningen bara hade följt den devisen, då hade vi gemensamt fått det bättre. Om Vattenfall tog sitt ansvar och levde upp till folkets förväntningar, då hade detta kunnat vara en framgångssaga. Ett exempel på demokratisk socialism. Av folket för folket. Men det är ingen merit bland direktörer och samhällets toppar, där finns en annan kultur, ett annat vardagsliv. Där lever man efter egna regler, och kan så göra, i kraft av pengar och makt. Så vad gör man, för att motivera sina höga löner och för att försöka nå ryktbarhet gentemot dem man jämför sig och umgås med, dem vars gunst är den enda som räknas?

Företaget har gjort fyra omorganisationer på lika många år. Den industriella och finansiella logiken i de tidigare testade och den senast förslagna organisationsstrukturen är svår, gränsande till obegriplig.

Mot bättre vetande följer man kartan hellre än den kunskap som finns inom humaniora, om hur samhället fungerar. Vattenfall är inte ensamt, då vore detta inget problem, bara en olyckligt illa skött affär för folket.

Vardagslivet, det är där man måste söka svaren, för det är därifrån problemen emanerar. Och man måste förstå att den som har makt, hen får inflytande över mer än vad som är bra för samhället som helhet. Genom att inte se detta, eller på grund av oförmågan att inse vad kultur är och fungerar, utsätter sig samhället för enorma risker, och förvägrar sig själva ett hållbart system. Genom att låta ledarnas vardagsliv och kulturella värderingar styra allas liv, och väl och ve, kommer problemen att fortsätta. Ända tills vi kollektivt inser att det är i vardagslivet som allt börjar och slutar, att det är kulturen som är basen för allt, kommer arbetet med hållbarhet att förhindras.

SAS är ett annat företag som skulle kunnat organiseras på annat sätt. Större fokus på resenärernas behov, än på ledarnas önskningar om att framstå som handlingskraftiga. Om man började bry sig mer om dem man lever av och för, än om aktieägarna som bara bryr sig om avkastningens storlek, då skulle man börja och sluta i vardagslivet. Och då skulle man upphöra med de ständiga omorganiseringarna, som enligt en krönika i dagens tidning väldigt sällan leder till önskar resultat, vilket Vattenfall ovan är ett typexempel på.

Vilka företag är det som går bra, år efter år? Vilka företag har förstått vad det handlar om och vad som krävs för att uppnå hållbarhet? Jag läser följande, och förundras över att kunskapen inte är mer spridd och omsatt i vardaglig handling.

Mer eller mindre abrupta och kostsamma strukturprogram är vanligare i företag som domineras av kortsiktigt inriktade ägare.

Och det är dessa företag och deras ledningsstrategier som SAS och Vattenfall tagit efter, med förödande resultat för både kunder och uppdragsgivare. Mot bättre vetande, för det finns andra sätt att driva företag på. Det är ingen hemlighet, eller banbrytande forskningsnyhet. Den kunskapen finns, den används bara inte så ofta som den borde.

De plötsliga hugg som får snabba applåder på aktiemarknaden är däremot mindre vanligt förekommande med ägare som Fredrik Lundberg, sekundhandlarnas motsats. Där sker förändringarna ofta på ett sätt så att de knappast märks. Ungefär likadant ser det allt som oftast ut hos företag som H&M-Persson och Kamprad.

IKEA kan och bör man säga mycket om, men det är ett hållbart företag. År efter år genererar det en lagom vinst till sina ägare. Och det borde politiker lyssna och lära av. Palme gjorde det. Han förstod. Lyssna på kulturvetare, det borde fler göra, oftare. Frankrikes politiker borde absolut göra det. Läser, på samma uppslag som artikeln om hur olönsamt det ofta är för företag att genomföra omorganisationer, istället för att bygga och vårda en stark företagskultur, om hur man tänker i Frankrike.

"Konkurrenschock" ska få fart på fransk ekonomi, står det som rubrik. En omorganisation, så klart. Men är det för att visa politisk handlingskraft och för att få uppmärksamhet, eller av omsorg om landet och dess långsiktiga överlevnad, och för att man känner sig övertygad på allvar om att det fungerar? Det är den viktiga frågan, det är vad allt handlar om. Kulturen, samhället, politiken och näringslivet är alla delar av samma helhet, och de skapas och upprätthålls, kollektivt i samma ömsesidiga tillblivelseprocess.

Allt börjar och slutar i vardagslivet. Var finns den insikten, och vem handlar i enlighet med sådan kunskap? Det är livets stora gåta. Humaniora behövs, för att gemensamt kunna bryta oss loss från den gigantiska bluff vi byggt upp för oss, och som samhället idag vilar på. Vart tog omsorgen om varandra vägen? Vad hände med insikten om att politik och arbetsliv är medel för att uppnå visioner, inte mål i sig?

Allt börjar och slutar i vardagslivet, glöm aldrig det! Och låt ingen få dig att tro något annat!