Mitt land, eller vårt?

Vi har alla sett dem, tomtarna med järnrör, i Stockholmsnatten. Men det är inte vilka tomtar som helst, det är folkvalda politiker, som på fyllan driver opinion och debatterar flykting- och invardringspolitik. Som fäller domar om vem som är svensk och vem som inte är det. Som lever i villfarelsen att Sverige är deras. Nu är de avstängda från Sverigedemokraterna. Och det gör offentlig avbön. Ber om ursäkt. Så lätt tänker inte jag släppa frågan, även om jag absolut tycker att alla har rätt att få en eller flera andra chanser. Ingen bör dömas på livstid, för något. Men, och det är viktigt, det är handlingarna som ska bedömas, inte orden. Och det räcker inte att be om ursäkt.

Sverige blir till i handling. Sverige är vårt land, alla vi som lever och verkar här. Vi är Sverige. Börjar det sprida sig en uppfattning om att ett land kan vara mitt, om det är den rådande uppfattningen, då har vi problem. Det är ju den uppfattningen som är roten till problemen. Sverige och alla andra länder blir till i handling. På nätet, på gatan, på arbetsplatser, och i riksdagen. Sverige är vårt tillsammans. Och Sverigedemokraterna är lika mycket en del av Sverige som allt och alla andra. Det är den enda hållbara ståndpunkten man kan ha.

Läser Kent Ekeroths debattartikel på SvD, och tänkte syna hans ord i sömmarna. Vad säger han egentligen?

Till att börja med vill jag klargöra att jag för två och ett halvt år sedan, strax innan valet, aldrig borde ha hamnat i den här omskrivna situationen. Att inte lämna en sådan situation som detta utvecklades till var ett stort misstag som jag ångrar. Med anledning av denna händelse har jag på eget initiativ i samråd med partiledningen beslutat att tillsvidare ta en time-out från mitt uppdrag som ledamot i justitieutskottet. Det räcker med att konstatera att det under rådande omständigheter inte är möjligt att företräda partiet på ett bra sätt utan att fokus hamnar på denna händelse.

Tänker här på tidpunkten för ångern. Idag ångrar han det som hände för två och ett halvt år sedan. Nu när filmen finns tillgänglig och alla kan se vad som sades och gjordes. För en vecka sedan ångrade han sig inte. Varför nu, och inte då? Alla fattar ju att han ångrar sig, idag. Men den berättigade frågan är så klart varför han säger och gör det han gör? Agerandet och handlingarna är inte bara en angelägenhet för partiet, det är en angelägenhet för landets ledning, för oss alla. Det är en folkvald politiker, en officiell representant för Sverige som agerar på filmen. Bilden av Sverige påverkas. Vårt land fylls med konnotationer som angår oss alla.

När det blev tjafs och hårda ord började utväxlas borde jag ha lämnat platsen. Istället valde jag dock att stanna kvar för att filma det som hände. Anledningen till detta är den situation som vi sverigedemokratiska företrädare har haft under många år, med hot och våld som en daglig företeelse mot oss.

Vem hotar vem, undrar alla som sett filmen? Politikerna kanske inte har fattat, men de är makthavare. Företrädare för vårt lands parlament som springer runt fulla på huvudstadens gator och provocerar. Det gör att försvaret, förklaringen av handlingen blir än mer problematisk.

Ett sådant exempel är ett skolbesök i Malmö, där ett gäng sprang efter oss så snart vi lämnat skolan. När de inte kom ikapp oss valde de istället att kasta stora stenar efter oss. Vid flera sådana eller liknande situationer har jag ofta önskat att jag hade det på film. Så i denna situation valde jag att filma händelseförloppet utifall någon av oss skulle bli överfallna av den grovt kriminella person vi hade att göra med. Ett val jag i efterhand givetvis ångrar.

Alla har rätt att känna sig säkra, så klart. Det är ett lands kollektiva skyldighet att se till att ingen hotas, men vad gör filmens innehåll med synen på SD-politiker? Här är det ju dom som hotar och beväpnar sig. Var finns logiken i resonemanget? Att man ångrar något i efterhand, när man tvingas konfrontera händelsen, det förstår alla. Det är inte det viktiga, det viktiga är vad som hände där och då. Och på filmen som existerar är det SD som hotar, inte hotas.

Även om jag med all rätt får kritik för mitt uppträdande vill jag ändå försöka förklara vad som egentligen händer. Det är nämligen inte lätt att få en fullständig bild av det inträffade på dessa korta videoklipp. När vi lämnade platsen följde gänget efter oss. I den situationen försöker en person ur det gänget ta min mobiltelefon ur handen på mig, varpå jag naturligtvis inte ville tillåta det utan puttade tillbaka personen. Då fick jag ett uttalat hot från en som påstod sig vara del av det grovt kriminella nätverket ”Original Gansters”, varefter han försökte attackera mig. Man kan se på videoklippet hur personen hejdas från att göra detta.

Efter det tog vi oss därifrån till en trappa upp i tron att denna person och hans eventuella vänner skulle förfölja oss. Väl medveten om hur snabbt denna sorts folk kan kalla in fler personer var jag såklart orolig för att de jagade efter oss och vi tänkte då att vi skulle invänta dem istället för att springa. Ett dumdristiskt beslut som jag ångrar. Vi borde så snabbt som möjligt ha lämnat platsen. Metallföremålet höll jag endast några sekunder i hand och vi blev mycket lättade, vilket också framgår av filmen, när polisen kom.

"Denna sorts folk" skriver politikern, vår representant för Sverige. Han fortsätter sortera in och döma, även i sin ursäkt. Han bekräftar bilden av sig själv som en med tvivelaktiga synpunkter på medborgarskapsfrågor, och annat. Vad gör folkvalda politiker, berusade ute i natten? Det borde vara vad han bemöter. Är det lämpligt, att man uppför sig så? Vad säger det om en som person. Händer det en gång kan man vara säker på att det hänt och kommer att hända igen. Vill vi ha den sortens folk i vårt parlament? Folk som uppför sig på det sättet, det är frågan vi alla måste ställa oss. För det är vi som gett SD förtroendet att representera Sverige.

Jag önskar jag aldrig hade stannat kvar i en sådan situation men jag önskar att man sakligt går in på vad jag verkligen gör och inte gör. Jag filmade händelseförloppet inledningsvis, därefter hindrade jag att någon tog min mobiltelefon och slutligen övervägde jag kort att plocka upp ett metallföremål för självförsvar när jag var orolig för att grovt kriminella skulle komma efter oss. Kan vara värt att notera att OG-mannen blev samma kväll omhändertogs av polis och att det visat sig att han tidigare varit dömd för grov brottslighet. Mina farhågor i det avseendet var därmed också befogade.

En gång kriminell, alltid kriminell, alltså. En gång rasist, alltid rasist. Eller är det skillnad på folk och folk, Ekeroth? Soran Ismail, och "horan" vad de också kriminella och hotfulla. Hela filmen måste väl förklaras, hur får vi annars den fullständiga bilden? Är Ekeroth säker på att han vill diskutera och att han kan försvara hela filmen?

Jag är väl medveten om att även jag framstår som provocerande även om jag aldrig förolämpade någon eller attackerade någon. Jag borde ha lämnat situationen långt tidigare.

Mitt agerande i de uppmärksammade sekvenserna ser jag i huvudsak som självförsvar. Bakgrunden till filmningen var rädslan för att vi skulle utsättas för överfall. I den ena situationen för att jag inte ville att någon skulle ta min mobil och i den andra situationen för att jag befarade att ett gäng grovt kriminella personer sprang efter oss.

Detta går så klart att förstå. Men det har inget med saken att göra. Det inte några fulla ungdomar som i efterhand ångrar sig och förklarar sitt agerande. Det är folkvalda politiker, med ansvar för det land de anser vara sitt och som de representerar vi talar om. Det är män med makt. Ekeroth förolämpar ingen på filmen, men har gör heller inget för att stoppa sina vänner som hotar, sina partikamrater. Om man ska kunna ta ursäkten på allvar hade det varit klädsamt med ett avståndstagande på filmen, som ju var tänkt som ett bevis på hur SD politiker behandlas. Självförsvar är, om jag inte helt missförstått svensk lagstiftning inte ett hållbart argument inom svensk rättstradition. Det borde en rättspolitisk talesperson förstå. Han visar även här, i ord och handling, hur han tänker och vem han är. När han skriver på Brännpunkt förmodar jag att han är nykter, och att han noga tänkt igenom hur han ska bemöta kritiken. Resultatet finns att läsa i dagens tidning. Logiken ligger i öppen dager.

Det var en väldigt onödig situation att hamna i. Tyvärr tar man ibland fel beslut i sådana situationer och det inträffade bottnade i ett uppenbart omoget uppträdande den kvällen för två och ett halvt år sedan. Istället för att tänka på att skydda mig, min egendom eller min vän, borde jag ha sprungit därifrån så att de inte kunde följa efter. Men jag förolämpade ingen, attackerade ingen. Något liknande har inte hänt sen dess och mitt aktiva och seriösa jobb i riksdagen vittnar om något helt annat än vad en enskild händelse för ett par år sedan i en pressad situation gör.

"Den kvällen för två och ett halvt år sedan", vad står det för? Vad säger ett sådant uttalande om personens syn på det som inträffat? Och hur mycket mognare blir en vuxen människa på två år? Ekeroth tycker att det mest logiska att göra för en folkvald politiker som hotas på öppen gata är att springa därifrån, och att varken försvara sin vän eller sin egendom. Det säger något om SD, som är det parti han företräder. Feghet upphöjd till dygd, i ord. I handling super man sig full, hotar invandrare, och tar till järnrör, för att försvara sitt land. Ringa polisen, som jag tycker verkar vara det mest kloka och logiska och att aldrig berusa sig offentligt, det föresvävar honom uppenbarligen inte. Seriös? Knappats!

Ändå; faktum kvarstår. Sverige är vårt, alla vi som lever och verkar här. Alla, utan undantag! På gott och på ont. Först när vi kollektivt inser det kan vi börja jobba för att bygga ett bättre land, för alla.