Ur ett samhällsperspektiv borde AIL integrera hela företag som har framåtanda, inte bara dess arbetande studenter.Kanske är detta den mest intressanta aspekten av AIL. Möjligen är det också detta som är det mest revolutionerande med begreppet, att det förändrar även arbetslivet. Att det bär på potential att förändra samhället i riktning ökad hållbarhet. Mellanrummet är som sagt viktigt, integrationsledet i kunskapsprocessen. Och detta rör akademin i lika hög grad som arbetslivet, och det omgivande samhället. Akademin möter arbetslivet halvvägs, och det är vad som händer där, i mötet mellan, som är detta nya, arbetsintegrerade lärande. Akademin måste tänka nytt, liksom arbetslivet. Det är avgörande för framgången att detta är en dubbelriktad process som präglas av ömsesidigt utbyte av tankar, kompetenser och kunskaper.
Det handlar om tolkningsföreträde. Varken akademin eller arbetslivet äger lärandet som uppstår i mötet, i mellanrummet. Vad vi har att göra med är samproducerad kunskap. Är den inte samproducerad, då är det något annat än arbetsintegrerat lärande det handlar om. Som sagt, AIL är något nytt i samhället. Och det är svårt. Att tänka rätt är enkelt. Svårare är att tänka helt nytt, men det måste man både inom akademin och arbetslivet om det skall gå att tala om AIL. Arbetsliv, och akademi, det är gamla storheter, inget nytt. AIL är något helt annat. Vad ska vi annars med begreppet till? Även här håller jag med Richard.
Ett företag är en ekonomi som uppgår i samhällsekonomin, och den breda synen på ekonomi borde betonas, inte enbart finanser, fiskal taxering, incitament och marknadsvinster.Samhället är alla vi, tillsammans. Medborgarna bygger samhället i en ömsesidig process av tillblivelse, och där har såväl akademin som arbetslivet viktiga roller att fylla. En bredare syn på ekonomin, en syn som betonar samhället, det gemensamma är av nöden. Det räcker att snabbt ögna igenom dagens tidnings näringslivsbilaga för att konstatera att företagsledarna fullkomligt tappat greppet och verklighetsuppfattningen (se här, här och här, till exempel). 1000 människor skall bort på SAS!? Förstår att man måste spara, men vart ska människorna? Och vem gav företaget rollen som allsmäktig domare över medborgarna? Hur gick det till, och för vem är det bra och hållbart? Det är centrala frågor som politikerna (vilka har en del att förklara, också. Se här och här) inte får ducka för. Ett sant arbetsintegrerat lärande skulle kunna fungera brygga mellan toppar och dalar i konjunkturen, begreppet har potential för detta, men frågan är om parterna har vad som krävs för att förverkliga den? Det återstår att se.
Frågan är kanske vem det är svårast för, detta ny-tänkande, akademin eller arbetslivet? Akademin har en massa traditioner att göra upp med, och en självsyn som ställer sig i vägen. Misstänksamheten mot arbetslivet och kapitalet, profithungern är stor och djup. Sedan Kårhusokupationens dagar och 1970-talets studentrörelse har akademin betraktat arbetslivet med skepsis, och framförallt humaniora har fjärmat sig och slutit sig inom de egna leden. Dags att göra upp och rensa ut bland försanthållandena som finns. Vi har ett samhälle och en jord att rädda. Och i den processen är såväl akademin som företagen djupt insyltade och ömsesidigt beroende. Arbetslivets syn på sig själv som närande, och dess syn på akademin som tärande är problematisk och den hindrar både utvecklingen av det arbetsintegrerade lärandet, och samhället som båda parterna utgör centrala delar av.
AIL förändrar arbetslivet lika mycket som akademin. Ny-tänkande, ömsesidig produktion av kunskap. AIL är ett gemensamt projekt som ingen av parterna äger, och om det förhållandet rubbas är det något annat än AIL vi har att göra med. Vad jag ser konturerna av är ett helt nytt och mer hållbart samhälle. Ett arbetsintegrerat lärande skulle kunna innebära det, en ny akademi, ett nytt arbetsliv och ny politik. Tillsammans, på gott och ont, bygger vi samhället. Vi gör detta redan idag, fast vi kanske inte är medvetna om det, eller inte vill se på det på det sättet. Men så är det. Samhället är resultatet av allas gemensamma handlingar. Det är ett faktum som inte går att förneka. Frågan är vem man ska lyssna på, vems tankar som ska vara styrande. Richard öppnar upp och vidgar den tanken. AIL handlar om något nytt, som sagt och då måste man tänka i helt nya banor. Gamla meriter är bara delvis tillämpliga. Lika viktigt är att bryta mönster.
Resursekonomi är ett ofta åsidosatt tänkande, då även just din hälsa räknas in såväl som din mentala kapacitet och kunskapsresurs.Resurser är långt mer än pengar. Pengar är ett medel, för att uppnå något annat än vinst. Den insikten är nyckeln till hållbarhet. Människor är resurser i samhällsbygget, inte tärande kostnader. bara den som är fixerad vid profit och som låter ekonomin gå före allt annat, bara den som förlorat kontakten med resten av samhället kan se människor som tärande. AIL handlar om människor, är utvecklat av människor, för människor, och ska användas för att bygga ett hållbart samhälle. För att nå dit måste man inse att det är kompetenser som ska mötas, och stötas samt blötas. Det är i den typen av möten, mellan olika insikter, erfarenheter och kompetenser som ett sant arbetsintegrerat lärande uppstår. Resultatet av detta arbete har vi än så länge bara sett konturerna av, det finns och kan göra skillnad i världen först när både akademin och arbetslivet börjar samverka på det sättet. Åter till Richard.
En ny syn på kunskap kan erhållas från dagslägets uppfattning, då antikens epistfilosofi kan ersättas med dagsfärska och vetenskapsmoderna grenar. Det betyder ontologier, sanningar, identifieringar, processer, beteenden och syften osv, i olika områden, såsom teknologier, intelligenser, abstraktioner och förstånd mm.Så kan vi utveckla samhället i riktning ökad hållbarhet. På basen av det gamla, och med hjälp av beprövade kunskaper, men med helt nya metoder och angreppssätt. För allas skull, för medborgarna, människorna. Inte som idag, för företagens skull. Ett företag har inga känslor. Det bryr sig bara om ökande vinst. Och företag idag är allt för ofta gigantiska kolosser som i kraft av sin makt och sitt inflytande spelar ut stater mot varandra. Egoistiska aktörer som bara ser till sitt eget bästa, och som genom avancerad skatteplanering ser till att inte dela med sig av sina kraftiga övervinster, vilka ibland genereras med hjälp av cyniskt utnyttjande av jordens ekonomiska klyftor.
Arbetsintegrerat lärande handlar om att ta det bästa från båda världarna, från akademin och arbetslivet. För båda parternas skull, och för samhällets långsiktiga överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar