Samtalar med Deleuze XII

Möten förändrar. Alla slags möten, och alla som möts förändrar och förändras. Inte bara människor, även andra och annat förändras i och genom möten. Relationer byggs upp, mellan människor, mellan människor och djur, men också mellan människor och ting, platser, ord. Allt och alla möts, och förändras. Processer av tillblivelser är ömsesidiga, ingen och inget är en ö. Allt och alla blir till, tillsammans, uppstår och lever gemensamt. Det är viktigt. Det är avgörande insikter. Om man vill förstå kultur, om man vill förstå världen, så som den levs. Det finns inga genvägar till förståelse för levda processer. Inga modeller som fungerar, annat än som högst provisoriska skisser.

Det måste man förstå. Dessa tankar måste man ta in och göra till själva utgångspunkten för sina studier. Känner mig stärkt i det efter tre dagars konferensande i Umeå, om turism. Allt handlar om möten, relationer och ömsesidig tillblivelse. Allt handlar om mellanrummen som ingen enskild aktör har makten över. Det är vad Deleuze skriver om och skapar verktyg för att förstå, mellanrummen. Det är där det händer, där skillnaden visar sig och relationer stärks eller försvagas. Det är vad som håller allt och alla samman. Mellanrummen. En destination som till exempel trollhättekanalområdet, som är vårt studieobjekt, är noll och inget utan berättelserna om, som sprids på olika sätt bland olika aktörer. Det är i mellanrummen som det avgörande sker.

Ett mellanrum är gränssnittet mellan allt och alla. Mellanrummet förenar aktörerna, och där sker ömsesidig påverkan och kontinuerlig förändring. Mellanrummet går inte att ta på, det är noll och inget innan aktörerna närmar sig varandra. Mellan definieras av det andra, det som inte hör till. Mellanrummet är garanten för att möten inte resulterar i symbios, i utplåning av aktörerna som enskildheter. Mellanrummet håller isär, samtidigt som det håller ihop. Därför är kultur, som är det som hålls samman, komplext och ofta motsägelsefullt. Samma gäller för alla typer av relationer. De förändrar parterna, ömsesidigt, oförutsägbart och icke-linjärt.

Mitt möte med Félix Guattari förändrade verkligen mycket. Félix hade redan ett långt förflutet inom politik och psykiatriskt arbete. Han var inte »utbildad filosof«, men han hade desto mer av ett filosoftillblivande och många andra tillblivanden. Han var alltid igång. Få personer har gett mig känslan av att röra sig i varje ögonblick, inte att förändras utan att röra sig helt och hållet varje gång han gjorde en gest, sa ett ord, ett tonfall, som ett kaleidoskop som får fram en ny kombination varje gång.

Tycker om den beskrivningen. Världen, kultur, är ett kaleidoskop, en ständigt skiftande variation av det samma. Små förändringar ger upphov till stora konsekvenser, och stora händelser kan passera utan förändring. Ingen kan veta på förhand vad som förändras, hur det det förändras eller vilka konsekvenserna blir. Allt rör sig, i samspel med allt annat. Turistdestinationer, filosofirelationer, bloggar och samhällen, allt och alla förändras i möten. Deleuze är bara ovanligt observant när han ser detta, och insikten är viktig att ha med sig, om man vill förstå förutsättningarna för levt liv.

Alltid samme Félix men en vars egennamn betecknade något som hände och inte ett subjekt. Félix var en man som tillhörde en grupp, ett gäng eller en stam och ändå var det en ensam man, en öken befolkad med alla dessa grupper och vänner och tillblivanden.

Alltid den samme, men ändå förändrad. Tänker på den gången då jag återvände till Umeå, för en massa år sedan nu, för första gången efter att det tagit slut med min dåvarande flickvän som bodde där. Tänker på hur uppenbart det var att staden, människorna, allt var det samma. Ändå var inget sig likt. Kaleidoskop fungerar ju så, förändrar det som är, genom att se det från många olika vinklar samtidigt. Vi människor är på samma sätt ensamma, tillsammans. Ihop, var och en för sig. Relationer är aldrig entydiga, för jag har min bild och uppfattning, och du har din. Det är ytterligare ett sätt att se på och förstå tanken om att inget går att definiera mer precist än; Fler än en, färre än många.

Det är många som har arbetat i par som bröderna Goncourt, Erckmann-Chatrian, Laurel och Hardy. Men det finns inga regler el­ler någon generell formel.

Världen och samhället ser ut att vara överblickbart och lagbundet, men det är ett statistiskt felslut. Världen är komplex, paradoxal och under ständig tillblivelse. Vi förstår den först i efterhand, för det är då vi ser mönster. Då är det enkelt, när han har svaren och allt ligger blottat. Men vad som kommer att hända, det vet ingen något om. Dem som säger, vad var det jag sa, har inte förstått något. Ingen kan veta. Tänk på den där lotten du köpte, den där gången då du faktiskt vann. Du kände kanske på dig att du skulle vinna. Men det gjorde många andra också, och det har du gjort både före och innan, utan att det blev så. Det mänskliga psyket, och vår hjärna, fungerar så. Världen gör det inte. Den bara blir, blir till, och till, och till. Ömsesidigt, icke-linjärt, processuellt. Liksom dessa bloggposter, som jag vill se som ett slags samtal mellan mig och Deleuze text om samtalet. Jag vet aldrig vad som kommer att bli skrivet i förhand. Bestämmer mig inte, jag bara sätter mig ner. Läser, tänker och låter orden komma. Öppnar upp och söker kanaler till, mellanrummen som överallt finns och där det händer saker. Tar vara på flyktlinjerna som dyker upp, rätt som det är. Ofta när man minst anar. Det är vad möten handlar om, det oväntat, oväntade.

Jag försökte i mina tidigare böcker att beskriva en viss typ av tankeutövande; men att beskriva det var fortfarande inte att utöva tanke­arbetet på det sättet. (Det är på samma sätt om man skriker »leve mångfalden«, man har fortfarande inte skapat den, man måste skapa mångfalden. Och det räcker inte heller med att säga: »ner med genrerna«, man måste verkligen skriva på ett sådant sätt att det inte längre finns några »genrer« och så vidare.) Med Félix blev allt det där möjligt även om vi misslycka­des.

Kloka ord, för vi människor glömmer detta, konsekvent. Det räcker inte att beskriva världen, det krävs handling för att förändra den. Är det mångfald man vill ha, då måste man agera kollektivt för att främja mångfald. Det räcker inte att sätta upp mål och säkra processer, vad som krävs är handling. Kollektiv handling, och en öppenhet för att det sällan blir som man tänkt sig. Tillblivelseprocesser berörs av mellanrummen, och mellanrummen äger ingen, de går aldrig att kontrollera. Jag kan bara veta vad jag gör, och det påverkar utrymmet mellan mig och världen. Men det gäller för dig också, och det påverkar mellanrummet lika mycket. Tillsammans skapar vi det som blir, utan att någon av oss på egen hand bestämmer. Det gäller även för den mest maktfullkomliga diktatorn, hens makt upprätthålls relationellt. Det är så, även om det inte känns så. Just på grund av mellanrummet.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre »författare«. Och det här mittemel­lan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade fram­för allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell ut­veckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix.

Detta är ytterligare ett av mina favoritcitat, som jag ofta återvänder till. Det rymmer så mycket. Varje gång jag läser, tänker, jobbar med, citatet och Deleuze (och Guattaris) övriga produktion hittar jag nya infallsvinklar, ser jag nya saker. Citaten och texterna är verkligen som kaleidoskop. Jag är aldrig någonsin den samme. Jag läser, tänker, möter; ständigt. Förändras och blir till. Ömsesidigt, i och genom den kultur och det samhälle som jag är finns och verkar i och genom. Tillsammans med allt och alla andra.

Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Du skall icke stjäla, står det i Bibeln, i ett av Guds tio budord. Ändå är stjäla det enda vi kan göra, eftersom vi aldrig kan veta vad som händer på andra sidan mellanrummet. Vi stjäl ständigt, fast vi väljer att se på det med andra ögon. Väljer andra ord att beskriva det vi gör. Men stjäl gör vi lika fullt. Bättre att tala klarspråk. Jag tolkar inte Deleuze, reser här inga anspråk på att sitta inne med sanningen om hans intentioner eller budskap. Jag stjäl has tankar och gör dem till mina, men jag är öppen med det. Och jag stjäl dem med upphovsmannens goda minne. Deleuze uppmuntrar oss att stjäla. Han ser hellre att vi stjäl och gör något eget, än att vi bildar skolor och bygger receptiva hierarkier. Min användning av Deluze är lika bra som din. Och det är användningen som är det viktiga, inte innebörden. Det är vad vi gör med tankarna, inte hur vi förstår dem, som ger upphov till skillnad i världen.

Skillnad är vad det handlar om. Upprepad skillnad. Och det vore omöjligt utan mellanrum.