Dagens Nietzsche. Är Gud död?

Känner en längtan efter att skriva om Nietzsche, men hittar inga riktigt bra uppslag från den första boken i serien: Otidsenliga betraktelser (David Strauss. Bekännaren och skriftställaren). Ännu i alla fall, får jag nog säga, för det verkar lovande. Stillar lusten att skriva och reflektera med hjälp av Wikipedia, och plockar upp en tanke som jag snuddade vid igår, om guds död. Läser följande, om det citat som sedan presenteras.

"Gud är död" (Gott ist tot) är ett välkänt och ofta citerat uttryck av Friedrich Nietzsche. "Gud är död" menas inte bokstavligt utan Nietzsche åsyftade snarare att Gud inte längre är närvarande som meningsbärare i Europas och modernitetens nihilistiska tillstånd. Nietzsche trodde att majoriteten inte insåg (eller vägrade att erkänna) Guds död i rädsla för den tomhet och ångest det skulle innebära. Att fullt ut erkänna Guds död skulle leda till en nödvändig omvärdering av alla värden som i sin tur kunde ge upphov till övermänniskan. Guds död skulle komma att motivera Nietzsches fortsatta verksamhet som tänkare.

Har funderat mycket på detta, och vet också att frågan är infekterad. Men är det inte väldigt enkelt? Handlar det inte om att släppa taget om en snuttefilt som för länge sedan spelat ut sin roll, och som börjat sprida en unken doft omkring sig? Är det inte självklart, att Gud är död. Hen har aldrig funnits annat än i människornas sinne. Gud skapade inte människan till sin avbild, det är människorna som skapat Gud som ett slags idealbild över sig själv. Gud är den vi kollektivt skulle vilja vara, alla vi i Västvärlden i alla fall. I Asien och på andra ställen har man andra ideal. Och om nu Gud inte finns, då blir den självklara konsekvensen att vi kollektivt tvingas omvärdera alla värden.

Insikten om att det inte finns några Gudar som vakar över människornas göranden och låtanden, har full förståelse för att den kan leda till ångest och känslor av tomhet. Men det betyder inte att Gud kan väckas till liv, det gör det än viktigare att vi kollektivt börjar omvärdera alla värden. Tillvaron, kulturen, samhället och allt som människor delar är fullt av kontingenser. Fyllt av sådant som är möjligt, men inte nödvändigt. Och detta bör vi uppmärksamma, vända och vrida på, reflektera kring och bestämma oss för om vi ska behålla eller förändra. Ingen kommer att göra det åt oss, det är helt upp till oss. Gud finns inte, det är upp till oss.

Jag kan inte se hur tanken om att vi bör placera oss själva i Guds ställe, tanken om Övermänniskan (vilket blir resultatet av att Gud lyfts ut ur ekvationen), kan vara provocerande. Jag ser hen inte som en människa av kött och blod, utan mer som en tankefigur. Det är en kollektiv bild av oss, vandrandes nakna i världen, helt utan skydd. Övermänniskan är en människa som inte accepterar en Gud, som inte behöver en Gud. Övermänniskan är en individ som kollektivt och individuellt tar fullt ansvar för alla konsekvenser som hens levnadssätt ger upphov till. Övermänniskan är för mig en tanke som leder i riktning ökad hållbarhet. Idén visar på både möjligheter och begränsningar. Vi har makten och förmågan att förändra, men vi får också leva med konsekvenserna av våra handlingar, resultatet av vårt sätt att leva våra liv. Det finns ingen vägledning att få, och vi har ingen att skylla på i efterhand.

Övermänniskan som tankemodell är en annan idag än då den formulerades, och mellan de båda finns Hitler, Tredje Riket och Andra Världskriget. Konsekvenser av och indikationer på just det som Nietzsche hade insett. Att hans teori användes av Nazisterna, det kan ju knappast skyllas på Nietzsche som ju var död och borta sedan länge när Versaillesfreden (vilken var vad som banade väg för det som sedan hände) undertecknades. Övermänniskan är inget ideal, det är en beskrivning av vad som krävs av oss människor för att kunna leva ett bra och hållbart liv i avsaknad av den Gud som aldrig fanns. Det är Nietzsches sätt att göra upp med traditionen och med kyrkans makt över tankar och handlingar. Läser vidare på Wikipedia.

Uttrycket dök för första gången upp i Den glada vetenskapen (Die fröhliche Wissenschaft), sektion 108 (Fortsatt strid), i sektion 125 (Den vansinnige), och en tredje gång i sektion 343 (denna finns inte med i Bokförlaget Korpens utgåva). Det dyker senare också upp i klassikern Så talade Zarathustra. Passagen om Den vansinnige lyder:

Innan jag lämnar över ordet till Nietzsche vill jag påpeka att jag här tänker mer på egen hand, med hjälp av Nietzsche ord, än uttolkar hans filosofi. Vill vara tydlig med detta, för det är så jag förstått att Nietzsche själv ville bli läst. Han ville mer sätta igång tankeprocesser, och mana till handling, än tala om hur det är. Han ville inte ha uttolkare eller underdåniga följare, och han föraktade experter som reser anspråk på att veta vad någon menar egentligen. Det var ju därför han påpekade att Gud är död, för att undanröja grunden för kyrkans makt. Konsekvens är viktigt för filosofer, och detta ser jag som ett klockrent exempel på det. På konsekvens. Om det inte finns några fundament, ingen punkt att förankra några värden, om nihilism är utgångspunkten för kultur och kollektivt liv. Då gäller det även Nietzsches tankar. Jag använder citaten för att förstå min värld. Försök läsa följande ord på det sättet.

Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: "Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare!

Vem är klok, och vem är vansinnig? Och hur gör vi människor egentligen när vi ska avgöra om något är sant eller falskt? I en värld där det finns högre makter, där tenderar man att lyssna mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. I en värld där Gud finns är det kyrkan som bestämmer vad som är klokt och vad som är galet. Och kyrkan är en hierarkisk struktur, så dess högste representant på jorden blir den som bestämmer, i praktiken. Idag är det vetenskapen som tagit över makten över vetandet, men principen är den samme. En Nobelpristagares ord är mer värt än en lekmans, oavsett vad som blir sagt. Det är så det ser ut och fungerar. Men det behöver inte vara så. Kloka ord kan yttras även av den som är vansinnig. Det handlar om innehåll, inte om yta. Konsekvenser, inte intentioner. Gud är dör, det är alldeles uppenbart. Men vi människor behöver fortfarande moraliska rättesnören, regler och struktur. Det är bara det att vi får uppfinna dem själv, och bevaka att reglerna följs. Och det gör oss till övermännsikor. Enkel mattematik, och inget som går att fördöma med mindre än att man reser anspråk på att vara bättre än den man fördömer. Och den som gör det har ju i handling bevisat det orimliga i sin ståndpunkt. Övermänniska är inget ideal, det är en nödvändighet. Frågan är hur det gick till, hur vi hamnade där/här?

Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!

I samma stund som människan började undersöka sin värd och leta efter förklaringar, i världen. Istället för i en värld bortom sinnena. Där och då dog Gud, det tog bara en herrans massa år att inse detta. Och ännu har alla inte accepterat faktum. Det finns ingen punkt i universum eller kulturen att förankra något i. Allt rör sig och förändras, överallt, alltid. Alla värden omvärderas, kontinuerligt, alltid, överallt. Vakna upp. Fatta! Det är utgångspunkten för vårt gemensamma liv, här och nu, på jorden. Skall vi nå målet om ett hållbart samhälle är detta tankar vi måste hantera och ta på största allvar. Vi måste axla övermänniskans mantel, vare sig vi vill eller ej. För Gud är död, och vetenskapen är bara ett verktyg. Vetenskapen har inga svar, den undersöker världen. Vetenskapen äger inga sanningar, den har bara temporära svar som fungerar mer eller mindre bra till olika saker. Varken mer eller mindre. Vi måste inte vår reella status, som övermännsikor. Vi måste lära oss hantera situationen, inte diskutera om det är sant eller falskt.     

Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga?

Jo, det är den logiska konsekvensen av att Gud inte existerar, vilket är det viktiga. Inte om hen dödats eller ej. Vi är och förblir ensamma och utlämnade åt oss själva. Skall vi odla mat och ta hand om klimatet, eller tillverka mat och försvara oss mot de andra? Det är en öppen fråga, och hur vi än svarar får ni leva med och tvingas hantera konsekvenserna. Det är nihilismen, i praktiken. Insikten om att Gud är död, och arbetet med att hantera situationen.

Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne.

Det var så Nietzsche kände det. Han uttalade en sanning, innan mänskligheten var mogen för att höra den. Frågan vi bör ställa oss är om vi är redo, idag? Ibland och i vissa stycken känns det så, i andra inte? Men, återigen, hur vi än svara och vad vi än tror så kommer vi att få leva med konsekvenserna. Gud är död, eller har aldrig funnits, och det kan ingen människa ändra på. Vad vi tror och vem vi lyssna på är sekundärt och intressant, det är konsekvenserna som räknas och dessa vi tvingas hantera, kollektivt. 

Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - och ändå har de själva begått den!" - Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (s. 134-135, Den glada vetenskapen, Bokförlaget Korpen, 2002)

Finns så mycket klokskap hos Nietzsche, så mycket att lära. Om man bara kan förmå sig att sluta lyssna på vem om talar, och istället börja fundera på, och kritiskt vända och vrida på det som faktiskt sägs. Tänker fortsätta med det, och återkommer i frågan, här på Flyktlinjer, inom kort.