Skolan är ett system som håller på att undergräva sig själv

Igår meddelades det vilka forskningsansökningar som vunnit bifall och passerat Vetenskapsrådets nålsöga. En stor dag för några få, en besvikelse för många andra. Det är kanske så det måste vara, i en värld med begränsade resurser. Ändå, betänk hur många arbetstimmar som förspills inom nuvarande system utan att någon som helst forskning utförts, bara för att hålla fördelningssystemet igång, och lägg därtill kontrollerna under vägs och i efterhand om att forskarna gör och har gjort vad de lovat. Många timmar blir det, mycket möda som läggs ned i onödan. Visst håller det sysselsättningen igång, men den tiden och de resurserna hade, nej borde, kunnat användas bättre. Jag menar, det är ju inte så att det saknas behov av kunskap, tvärt om! Samhällets behov av vetande som fungerar och går att lita på är enormt. Detta är en orolig forskares rop på hjälp!

Forskare ska forska, det vill säga göra det man utbildats för. Varför utbildar man annars forskare, till forskare? Varför litar samhället mer på administratörer och systemutvecklare, kontrollanter, byråkrater och politiker, än forskare. Som systemet ser ut idag har forskaren degraderats till en utförare av beställda och på förhand och i detalj beskrivna tjänster. Det finns inte längre utrymme för, och det anses heller inte behövas, arbete med att upptäcka världen, förutsättningslöst, vilket är forskningens primära uppgift. Det är som om det finns en misstänksamhet mot forskare, som om man tror att om någon får tid och resurser att använda efter eget huvud, då kommer de att förslösa tiden på meningslösheter. Och det går ju inte. Därför är det viktigare att kontrollera och se till att det knegas på i akademin, precis som i resten av samhället, än att låta forskarna gör det de är bra på. Även om alla veta att det inte är hållbart. Men hellre att alla går under tillsammans, än att forskare får använda sin tid, sitt intresse och kompetenserna man skaffat sig under alla år av utbildning, för att ta fram kunskap som kan behövas för att utveckla och förbättra samhället. Frustrerande att tvingas se på när självgoda och arroganta ledare talar om för en att man har fel, utan att anföra något som helst belägg för sin sak.

Lite är detta som när lärarna blev av med sitt sommarlov, för att det stack i ögonen på övriga. Eller brevbärarna för den delen, vilket också är en samhällsfunktion som monterats ned enbart av ekonomiska skäl, utan hänsyn till konsekvenserna. Varför ska lärare få vara lediga i 10 veckor? Kanske för att de då kan utvecklas som lärare, för att de då kan samla kraft och inspiration att ge eleverna den bästa utbildningen som går att uppbringa. Kanske för att den som får ett förtroende känner stolthet, och vill göra sitt absolut bästa. För att det är enda sättet att ge det yrket prestige, vilket det helt saknar idag, oavsett om lönen höjs med 10000 eller ej. Läraryrket håller på att bli ett kneg som andra, om det inte redan blivit det, och det i sin tur gör att det inte är de bästa eleverna som söker sig till yrket. Lärande och kunskap håller på att bli en måttbeställd vara, vars process kan effektiviseras och kanske även utlokaliseras med hjälp av nätet. Möjligheterna till effektivisering och intjänade kronor och ören är oändliga, varför hejda sig halvvägs? Varifrån kom frågan om läraryrkets prestige, och tanken om att höjd lön löser allt? Från samma ställe som synen på att ökad kontroll och konkurrens löser allt. Från en obestämbar plats i kulturen, det sammanhang som vi alla är en del av, oavsett hur vi väljer att se på saken.

Någonstans kommer tankarna och rörelserna som kan härledas från dem ifrån, och det är inte från fria forskare. Inte från dem som vet hur människor fungerar, inte från humaniora eller kulturvetenskap. Tankarna kommer inifrån systemet som byggt upp. Kontroll leder till behov av ökad och vidgad kontroll, och när kontrollen väl implementerats kommer krav på effektivisering. Det finns ingen gräns, ingen punkt där det räcker. Systemet är självorganiserande och drivs av sin egen kraft, underblåst av ansvariga politiker. Med öppna ögon, och mot bättre vetande, håller vi med andra ord på att effektivisera bort varandra från det samhälle som istället borde utformas för att skydda oss och säkra sin egen långsiktiga hållbarhet. Vi håller på att kontrollera oss själva och samhället som vi är beroende av till döds.

Det kommer att krävas stora resurser för att bryta mönstret, för att ändra riktningen. Och för att lyckas krävs nytänkande. Kunskap och kompetenser som inte går att beställas fram, av det enkla skälet att ingen nu levande varelse insett behovet eller upptäckt möjligheterna som finns där. Enda sättet att nå denna typ av kunskap är att forskare kan och får använda sina kunskaper och kompetenser, förutsättningslöst och utan andra löften än att de kommer att göra sitt bästa för att hitta ny kunskap och för att konstruera lösningar. Framtiden finns inte, det glömmer vi konsekvent. Framtiden går heller inte att planera för, måttbeställas eller målsäkras. Det oväntat oväntade, det är det enda vi vet kommer att hända. Därför är nuvarande utbildnings och forskningssystem ohållbart, och ett gigantiskt slöseri med tid och resurser.

Enda sättet att bygga en skola värd namnet är att lita på dem som har landets högsta utbildning. Fördelningen av pengar till forskning och högre utbildning måste ändras, från att som idag bygga på att det går att måttbeställa kompetenser och på förhand räkna ut produktionskostnaden för respektive kunskap. Men forskare och studenter är människor, och människor är unika på en massa olika sätt. Var och en har sina förutsättningar att nå de uppsatta målen. Högskolelärarnas uppdrag är omöjligt inom nuvarande system, för vi ska både upprätthålla kvalitet, och se till att genomströmningen (vilket är vad som utgör högskolans inkomstkälla) hålls på en stadig och strikt ekonomiskt reglerad nivå. Alla studenter förutsätts vara lika, ha samma förutsättningar och mål. Det är inte så. Alla vet att den bilden inte stämmer, att det är en befängd tanke. Men det fungerar ju i industrin? Ja, jo, men där produceras inte kunskap. Där fogar sig materialet, vilket studenter inte gör.

Att tillägna sig högre kunskap, att utveckla ny-tänkande och slipa på förmågan till kritiskt tänkande är svårt. Det tar tid, och alla finner svaren på sitt unika sätt. Alla klarar det inte ens, och det går inte på förhand att veta vem som kommer att lyckas. Högre utbildning kräver tid och resurser, och ofta blir den student bäst som var svagast initialt. Därför kommer konkurrenstänkandet på sikt att utarma sig själv och undergräva sin egen legitimitet och bas. Och systemet är oförmöget att möta den typen av problem, eftersom det scenariot inte finns på kartan. Vi målsäkrar och kvalitetssäkrar oss till döds, för det är paradoxalt nog omöjligt att nå kvalitet och forsknings- och utbildningsmål genom kontroll och målsäkring. Forskning visar det, jag lovar!

Bristen på förmåga till kritiskt, självständigt tänkande är enorm i dagens samhälle, överallt och på alla nivåer. För varje år som går blir det svårare och svårare att upprätthålla kvaliteten, och det krävs mer och mer tid av den engagerade läraren för att klara uppdraget. Samtidigt som högskolan får mindre resurser. Därför undergrävs lärarstudenteras kunskaper och möjligheter att utbildas och i förlängningen utbilda. Och det gör att den nedåtgående spiralen accelererar.

Klok är inte den som läst en bok. Utan förmågan att förstå hur kunskap överförs från verklighetens komplexa och paradoxala myller av möjligheter och förutsättningar, till böcker, kommer vi som samhälle betraktat att fjärma oss från allt vad hållbarhet heter. Det är inte kunskap som saknas, det är förmågan att använda och värdera kunskap som samhället lider en enorm brist på. Det märker vi lärare som dignar under oket av orättade tentor, rapporter och andra administrativa uppgifter som tar fokus från det egentliga uppdraget, vilket idag betraktas som en formalitet. Liksom forskningen.

Det är inte hållbart!