Lite lösa tankar om nu, och en tid som var

Var på bio igår. Vi såg dokumentären Palme, och återupplevde min uppväxt. Lite skrämmande att komma till insikt om att det snart är 30 år sedan Palme sköts, och ändå minns jag det mesta av dokumentärens innehåll. Palme var min uppväxt, han var en av krafterna som var med ock skapade förutsättningarna som format mitt liv. Han bara fanns där, tillsammans med alla andra välkända figurer. Vad tryggt det var, märker man nu. Hur annorlunda allt är, inser vidden av det i ljuset av Olof Palme.

Finner en recension på nätet av filmen, och kan bara hålla med. Jag ser fram emot den längre versionen som kommer att TV-sändas under julen. Skildringen är dynamisk och dubbel, om än väldigt fragmentarisk. Och Palme var nog för intelligent för sitt eget bästa, för Sverige, som Jörn Donner sa. Men tänk ändå, att vi under de där åren verkligen hade den bäste som ledare. En karismatisk individ med lyskraft långt utanför landets gränser, som stod upp för de svaga. Desmund Tuto sa att det mycket väl kan vara så att Palme medverkade att man i Afrika inte blev anti vita, bara anti apartheid. Tacksam för att jag fick växa i Sverige, då. Tacksam mot Palme, även om han inte ensam kan ta åt sig äran för att det gick att göra allt det man gjorde. Men han och hans parti gjorde det i alla fall. Ofta i motstånd från andra partier, med andra visioner. Skatterna hölls på en hög nivå, länge. Kanske allt för länge, men det gjorde det möjligt att bygga grunden för mycket av det som vi fortfarande har glädje av.

Det kanske allra mest spännande med filmen är ändå det dubbla perspektiv den anlägger på Palmes politiska karriär i förhållande till medieutvecklingen. Det är oundvikligt att frågan vem Palme var ställs utifrån dagens politikerbild – vilket förstås också innebär att 2010-talets föreställningar om medier plötsligt projiceras ett 50-tal år tillbaka i tiden.

Här har det skett flest förändringar, utan tvekan. Bilderna av hemma och borta, möjligheterna att tränga bakom, och nära inpå är enormt mycket större idag än då. Oj, oj, oj vad oskyldigt allt var. Otroligt svårt att tänka tillbaka, och förstå hur stor skillnad nya medier har gjort. Även när man ser det är det svårt att inse.

En del äldre medieinslag, som när Palme utanför radhuset hemma i Vällingby inte vill ”visa var han brukar gömma husnyckeln” och ber kameramannen sluta filma, framträder som smått kuriösa tidsdokument. Mötet med de ilskna kårhusstudenterna 1968, eller telefonsamtalet på plats med gisslan i Norrmalmstorgsdramat 1973, är andra märkeshändelser förmedlade via medier – liksom hans Vietnamprotester och den hårda amerikanska domen över dem. Hur formas – och formades – egentligen en statsman genom medierna? Den grundfrågan kan bara ställas via filmen.

Omöjligt att besvara den typen av frågor, för vi har bara detta eviga nu, som följer oss och genom vilket det som var blir sedan och det som komma skall formuleras. Plötsligt kommer någon på att man kan sälja telefoner som kan tas med, och det leder till en massa andra uppfinningar. Samproduktion, av liv, av vardag. Det unika är en blandning av det som delas med andra, globalt. Det är tankar jag bär på, så här efteråt. Palme är sinnebilden för vårt land, för min uppväxt. Och vi vet att han satte avtryck ute i världen. Ändå, kanske just för att mediernas logik och dess snabba förändringstakt trycker det som händer på marginalen in i glömskans rike ...

Den lär vara svårsåld internationellt: den breda filmpubliken världen över tycks i dag ha glömt Palme. Det är inte så lite ironiskt, med tanke på att ett av de mest bestående intrycken av filmen är just hans unika internationella profil, som vännen Olof Ruin bekräftar: ”Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen”.

Sista ordet i filmen är: Vardagslivet. Det behövs ingen stor och klok teori säger Palme, allt börjar och slutar i vardagslivet. Så, sant. Så klokt. Och bara en klok och insatt politiker tänker och uttrycker sig så. En som inser sina begränsningar, och som därigenom förstår vad som är möjligt. En stor politiker, av en kaliber som idag helt saknas. Idag är politikernas viktigaste, självpåtagna, uppdrag att avskaffa sig själva. Det är vad väljarna vill och tvingar dem till, visserligen. Ändå, tänk om de kunde ha kurage nog att stå upp för någon vision. Tänk om politik drevs av idéer om en bättre värld, av tankar om hur man bäst förvaltar det man förfogar över gemensamt. Tänk, om ...

Hur ser det ut idag. Låt oss se efter. Dagens tidning. Två artiklar, och kontrasten till hur det var i Sverige och världen då blir plågsamt tydlig. Det var inte bättre förr, men det är banne mig inte bra idag. Läs, fundera. Vad betyder detta, och vad är det för samhälle vi bygger upp, i och genom vardagliga handlingar? Här och nu. Vad är det för ledare vi har, och hur tänker de som befinner sig i toppen? Läser i SvD.

Länsförsäkringar har låtit undersöka småföretagares och personalens syn på orsakerna till försämrade prestationer på jobbet. Och skillnaderna är tydliga.

Två tredjedelar av de anställda ser stress, samarbetsproblem och bristande möjligheter att påverka och andra jobbrelaterade svårigheter som de allvarligaste problemen.

Bland arbetsgivarna säger 71 procent att det tvärtom är privata problem som sjukdomar och dödsfall, skilsmässor och relationsproblem och stress på fritiden som är främsta orsaken när anställda underpresterar.

Enligt Anna-Karin Lindeberg, hälsostrateg på Länsförsäkringar, riskerar de här attityderna bli ett reellt problem för företagen i form av att man inte satsar tillräckligt på att förebygga sjukdom och sjukskrivningar.

Betraktar man världen uteslutande utifrån sitt perspektiv, och saknar man förmågan till inlevelse, då blir det så här. Och när alla ser om sitt hus och värnar om sitt, då formas samhället efter den principen, i enlighet med Palmes tankar om vardagslivets betydelse. Ledarna vill se det som att de styr, och att det behövs fler ledare, bättre betalda ledare och mer/fler vetenskapliga underlag för ledning. Tron på ledarskap leder bara till att ledarnas makt ökar, inget annat. Och vad det leder till, vilka konsekvenser det ger, i och genom vardagslivet, för samhället (och alla vi som lever här), det framgår av nästa artikel.

Många av de största börsbolagen, till exempel Volvo, Nordea och Atlas Copco, undanhåller bonusvillkoren för sina högsta chefer, rapporterar Dagens Industri.

I många fall är det omöjligt att få reda på vilken prestation som bonusarna baseras på.

– Det går inte att få reda på så mycket vare sig i förhand eller i efterhand om kriterierna. Företagen hänvisar till att det är företagshemligheter, säger Albin Rännar som specialiserat sig på incitamentsprogram på konsultbolaget Nordic Investor Services till DI.

Bland de bolag som inte har bonusprogram, men ändå delar ut extrabelopp syns till exempel Telia. Den i dag omstridde Lars Nyberg kvitterade förra året ut ett fast belopp om 30 procent av grundlönen, cirka 3,2 miljoner kronor i kompensation för utebliven bonus.

Vardagslivet var det, och upprepade, kollektiva handlingar. Det är vad som bygger samhällen, det är den bas som allt annat utgår från. Det är förutsättningen för framtiden, för hållbarhet och för ett gott liv. Vi vet att det är svårt att bygga och upprätthålla en demokratisk socialism, ett samhälle där rikedomar fördelas för att ge alla samma chans att tillvarata sina möjligheter och utnyttja sina kompetenser. Det är svårt, men inte omöjligt. Och det är en vision värd att kämpa för, till skillnad från visionen om det samhälle som banar väg för chefer som anser att den som blir sjuk av jobbet har sig själv att skylla, och att bonusar och annat är företagshemligheter.

Filmen om Palme visar hur det skulle kunna vara, hur man skulle kunna tänka och vilka principer som skulle kunna vara ledande i samhället, men den visar också hur långt ifrån det samhället vi är idag. Tyvärr visar den också att utvecklingen inte gått framåt, för giriga chefer och en samhällselit som föraktar sina anställda, det hade vi ju, det var ju detta som socialdemokratin försökte göra upp med.

Vardagslivet, det är där allt börjar och slutar. Vardagslivet, det liv vanliga människor lever. Tillsammans, på gott och på ont, bygger vi samhället.