Prestigelöshet

Prestigelös, får ofta höra att jag är det. Blir glad av det, att jag anses vara prestigelös, för jag är övertygad om att vi får ett bättre samhälle om fler är lite mer prestigelösa. Prestige är något som ska förtjänas, och tilldelas en, det är inget man varken kan eller bör söka eller strida för. Samtidigt är prestige förknippat med makt och inflytande. Prestige är ett slags kulturell hårdvaluta, speciellt i ett samhälle där många äro kallade, men få utvalda. Många lockas av prestige och vad det gör för andras syn på en. Mig skrämmer det snarare. Vill gärna bli lyssnad på, men det är innehållet i det jag säger och vet som är det viktiga, inte budbäraren.

Akademin är en hopplös plats att vara på, på många sätt. Akademin är prestige, och striderna om prestige blir därigenom än mer infekterade. Där är det inte bara bra och eftersträvansvärt att ha prestige, där är det ofta enda vägen fram. Bara den som har prestige kan räkna med att bli lyssnad på och tagen på allvar. Prestige ger makt, och makt och kunskap är olika sidor av samma sak. Paradoxalt nog gör detta att man ofta tenderar att i akademin, som ska vara kunskapens högborg, lägga större vikt vid det yttre, vid utmärkelser och insignier, än vid kunskapen och innehåll. Person går före don, skulle man kunna säga. Allt för ofta för att det ska kännas riktigt bra.

Tjänster tillsätts och ansvar fördelas lite för ofta efter andra principer än reell kompetens och visad duglighet, vilket så klart är svårt att avgöra helt objektivt. Den som jagar prestige och som ser det som viktigast, hen kommer att gå över lik för att skaffa sig och hålla eftertraktade positioner. Oftast fungerar det inte så, men ibland tvingas man till sidan när någon som vill upp och fram, som vill ha makt och inflytande, armbågar sig förbi. Har inga problem med det, egentligen. Jag är som sagt, prestigelös, och sådant beteende säger mer om dem än mig. Irriterande, absolut, men världen är inte en rättvis plats. Levt liv är som det är, komplext och motsägelsefullt. Jag vill undersöka och förstå, inte döma och peka finger. Jag tror att kungsvägen till förändring stavas: förståelse, insikt och kritiskt tänkande. Avsaknad av det lämnar fältet fritt för yta, framför innehåll.

Personligen vill jag bara ha uppdrag på basis av tidigare meriter, med stöd i vad jag verkligen kan. Är inte intresserad av makt för maktens skull. Prestige utgör ett hinder, både på den väg framåt som jag stakat ut för egen del, och för samhället. Prestigelös klingar positivt, och jag blir glad när jag omtalas i sådana termer. Prestigelös är synonym till ödmjuk, inkännande, lyssnande. Gott så. Men, som sagt, den som är prestigelös riskerar att uppfattas som mindre vetande, som en intellektuell lätting. I en värld där den som låter högst blir den som lyssnas på är det ingen fördel att vara prestigelös. Varken för den som är det, eller för dem som hade kunna få ta del av insikterna som försvann i skrymmer och turbulensen från den med makt.

Har svårt att avgöra hur klok jag är, på samma sätt som alla andra. Ingen kan själv avgöra sitt värde, det omdömet måste komma utifrån. Det är ett skäl att blogga, att ärligt lämna ut sina tankar. Här i detta forum finns ingen prestige att vinna, bara kunskaper och hjälp att tänka. Bloggande är kollektivt, även om ingen kommentar dyker upp. Tankarna som släpps ut här har inget annat värde än det de får av läsarna. Gillar detta publikations- och kommunikationsforum oändligt mycket mer än traditionella vetenskapliga tidskrifter. Bloggande känns prestigelöst, och det är demokratiskt. Mina vetenskapliga krav här är lika höga som när jag skriver böcker och artiklar. Jag bloggar inte för att jag är bekväm, tvärt om. Vore jag bekväm skulle jag inte skriva så mycket som jag gör. Jag bloggar för att jag anser att det är bästa sättet att kommunicera kulturvetenskapliga insikter. För att det är ett slag dubbelriktad kommunikationsverktyg, för att nå ut i samhället.

Kulturvetenskaplig kunskap är meningslös om den stannar i akademin. Alltså strävar jag efter att vara prestigelös. För att jag trivs med det, och för att det gör det lättare att nå ut med kunskaperna, tankarna och kompetenserna jag har. Bloggen blir vad mina läsare gör den till. Här är det bara delvis jag som styr. Så borde all kunskap om kultur kommuniceras, prestigelöst och lite trevande och sökande. Kultur är inte, och kan följaktligen inte låsas fast och bestämmas. Kultur blir, och kulturvetaren måste följa. Då måste man vara prestigelös. Om man verkligen är intresserad av människors levda liv finns ingen annan utväg som fungerar. Fler borde vara mer prestigelösa, oftare. Bara så kan vi gemensamt bygga ett hållbart samhälle, för framtiden.

Tänkte sätta punkt där, men så dansade hon upp på scenen; Gunilla von Platen. På arrangemanget Framtidsforum i Vänersborg. Inspirerande, och förhållandevis prestigelös. Men vad är det för bild hon sprider? Av sig själv, som framgångsrik och lyckad? Av kultur, och vad som krävs för att bli framgångsrik. Kulturkrockar kan förklara allt, säger Gunilla. Skeptisk! Kulturer krockar aldrig, det är människor och människors tankar och vanor som möts, harmoniskt eller head on. Sedan säger hon att det är så enkelt att lyckas. För den som lyckats är det naturligtvis enkelt. Självklart! Med facit i hand kan man säga så, men om man vill förstå framgång måste man även studera alla dem som vill och som jobbar hårt, lika hårt som von Platen, men som inte blir lika framgångsrika. Hon är duktig, och hon har jobbat hårt, men hon har inte kunskap och kompetens nog att uttala sig om annat än sig själv. Det hon säger handlar om hur det gick, för henne. Inte om hur det är, för alla.

Lite ödmjukhet från dem som är framgångsrika, det tror jag vore bra, för alla och för samhället.