Developing Tourism - Sustaining Regions. Tankar innan.

Ensam på ett hotellrum, igen. Umeå heter staden denna gång. Min gamla (halvtids)hemstad. Under sex år levde och verkade jag här. Doktorandåren, mellan 1997 till 2003. Efter disputationen har det varit glest mellan besöken. Synd, för det är fint här. En stad med framtidstro. Umeå satsar. 2014 är Umeå kulturhuvudstad i EU, och det sätter sin prägel på staden. Sedan jag flyttade har det hänt otroligt mycket, och sedan jag var här senast, för två år sedan har det också hänt saker. Det byggs, renoveras och förändras. Och det i sin tur gör något med staden, med känslan av att vara här. Det som då var en plats i periferin känns mycket mer som centrum, i förhållande till platserna som jag uppehåller mig på annars.

Intressant att se och reflektera kring detta. Vad är det som utgör skillnaden? Så klart många olika saker och faktorer. Det går inte att hitta en, avgörande. Kombinationen, den unika mixen, är det som utgör förklaringen. En välbärgad företagare, i byggbranschen, som satsar och återinvesterar kapitalet. Det verkar vara en förklaring. Och det slår mig att samma gäller för Malmö, som också är en stad som förändras snabbt. En annan av mina städer. Malmö har också gjort en häpnadsväckande resa, från periferin till centrum. Där var det bron. Här är det kulturen, liksom i Luleå. Övre Norrland har gruvor, malm och har insett att man måste göra något. Det förenar städerna. Insikten om att man måste göra något. Den kollektiva övertygelsen om att man håller på att tyna bort, och att det finns värden att bevara och utveckla. Det mobiliserar, uppenbarligen. Något framgångsrecept finns dock inte. Det tror jag är viktigt. Och det krävs tur, och ihärdigt arbete.

Är här på konferens, om turism. En konferens för forskning om turismutveckling. En helt ny akademisk kontext för mig. Känner mig lite som när jag kom hit till Umeå som nybliven doktorand. Lite som en främmande fågel. Är här som en av ett team om tre. Vi ska presentera vårt interregprojekt, om utveckling av hållbar turism i trollhättekanalområdet och runt Limfjorden. Tycker om att upptäcka nya aspekter av den akademiska världen. Trygghet är överskattat. Osäkerhet och nya områden att sätta sig in i och förstå skärper tanken och intellektet. Andra saker tas förgivet i denna kontext, jämfört med vad jag är van vid på konferenserna jag brukar åka till. Nyttigt att se det, att tvingas hantera situationen. Inget är rätt, inget är fel. Det bara år.

Igår kom vi hit. Konferensen inleddes på Norrlandsoperan. Första Key Note hölls av generalen för 2008 års kulturhuvudstadsår, Stavanger. Och så presenterades tankarna om Umeås arrangemang 2014. Det var skillnad även där. Stavanger hade hyrt in en konstnärlig ledare utifrån. En expert, med rykte och renommé. Det gick, sådär. Det var så det lät. Ledaren för Umeås arrangemang var inte imponerad. Hon som ansvarade för innehållet i Stavanger under 2008 var mer intresserad av uppmärksamhet för egen del, än för Stavanger, för staden och folket där. Umeås ansvarige bor här. Har barn här. Lever och verkar här, och han sätter alltså sig själv på spel. Han och övriga gör detta på allvar, och engagerar hela sin själ och sig i projektet.

Lärdomar? Det går inte att förändra en stad medvetet, inte i en bestämd riktning. Det går inte att ta kontroll, eller målstyra. Oavsett nästan hur mycket resurser och kompetenser som tillförs utifrån så går det inte att nå framgång den vägen. Kraften måste komma inifrån, och den måste växa underifrån. Kapital krävs, men inte vilket kapital som helst. Det måste komma från platsen, och det måste stanna där. Annars når man inte hållbarhet i processen. Utan tur vinner man inga framgångar. Ökande råvarupriser, till exempel, eller att man vinner utnämningen av årets kulturhuvudstad. Sedan återstår bara hårt arbete, i enlighet med visionen. Och gör man detta för sig själv, på egen hand, tillsammans, då finns det goda chanser att man lyckas.

Att lyckas kan emellertid aldrig vara målet. För det skulle innebära att man slår sig till ro. Visionen måste vara större än så. Perspektivet måste sträckas ut, annars uppnås aldrig hållbarhet. Det gäller för ett land, för utbildningssystem, för städer, organisationer, allt. Ovanstående tankar är viktiga lärdomar, inte bara i och för vårt projekt, utan allmänt. För det satsas konsekvent på fel saker, med fel strategier och mål. Och allt för ofta låser man sig fast vid en speciell modell, eller annat som man svårligen ruckar på eller överger. Ett Nobelpris, ett (lyxbils)företag, en attraktion, en extern fixstjärna. Exemplen är många, på stora och ambitiösa projekt som havererat.

Sensmoral, eller framgångsrecept: Utgå från det som finns, använd bara interna krafter och lokala kompetenser. Satsa aldrig på projekt som inte gynnar alla i området. Utgå från och förädla det som redan finns lokalt. Sätt upp långsiktigt visionära mål, som sträcker sig långt utöver det man jobbar med för stunden. Skynda långsamt, tro på projektet och snegla inte på andra. Svårare än så är det inte, men att förstå just det, det är det svåraste. Och, det är på inget sätt enkelt! Med hjälp av dessa och liknande insikter kan man komma mycket långt.

Genom att lyssna och reflektera, lära och använda det man har. Genom att söka sig till nya kontexter, utmana sig själv och ta sig utanför sin komfortabla zon. Bara så kan man utvecklas, lyckas och överleva på ett hållbart sätt över tid. Det är vad jag ska göra idag, börja göra. Sedan är det bara att ta ett steg i taget.