Stämningar, i och kring Trollhätte kanal

Hur förstår och närmar man sig en stämning? Vad är den, går den att fånga, analysera och är den möjlig att kontrollera? Utan att veta speciellt mycket om detta med storytelling, är detta frågor jag vill sätta i samband med det begreppet. Tycker om att trevande närma mig ett nytt fält, först i ljuset av det jag redan vet, och sedan allt mer med hjälp av etablerade kunskaper på området. Viktigt att tänkande inte blir för auktoritetsbundet, avgörande att fler kastar sig ut och använder kunskaperna man faktiskt har. Ingen äger ett fält, ett kunskapsområde. Och jag har 20 års erfarenhet av vetenskaplig praktik. Alltså vågar jag, och stämningar är något som uppstår mellan, vilket jag skrivit och tänkt en massa om. Ägnar denna blogpost åt ämnet, i samtal med dagens Under Strecket, av Erik Wallrup. Artikeln inleds med en beskrivning av en (akademisk) typsituation.

Låt oss göra ett besök i en förlorad värld. En schweizisk litteraturprofessor håller år 1950 föreläsning om en tingdikt av biedermeier-poeten Eduard Mörike. I den beskrivs en gammal lampa – en kvarleva från det förgångna. En annan professor, i filosofi, sitter bland åhörarna och finner anledning att skriva ett brev som svar. Det blir upptakten till en spirituell strid som mest tycks handla om hur man ska tolka ett av diktens verb, scheinen (”skina”). Naturligtvis skiner lampor, men betyder ordet just här snarare ”ge sken av”? Så lägger sig en annan akademiker i, denna gång en filolog. Det virtuosa handlaget med ord drivs till sin spets.

Hur ska ordet tolkas? Vem har den rätta tolkningen? Det är vad den spirituella striden kommer att handla om. Emil Staiger, Martin Heidegger och Leo Spitzer är det som strider. Alla kämpar för sin tolkning, och som det verkar sker väldigt lite utbyte av tankar. Väldigt lite ny kunskap genereras i striden. Snarare är det gamla kunskaper som än mer befästs, och välkända argument som slipas. Det är så som det kan bli när samarbeten över akademiska gränser genomförs. Tvärvetenskap är svårt, och riskerna många.

De tre debattörerna hade försvarat sina discipliner. Heidegger gjorde en historiefilosofisk utläggning där Hegels diskussion av sken togs upp. Staiger protesterade genom att hävda att Mörike var en lyrisk poet utan filosofiska intressen. Spitzer tog till hela artilleriet av filologiska argument. Genast hamnar vi i en diskussion som varit het ända sedan 70-talet. Kan konsten, som Heidegger tycks säga, bäst förstås filosofiskt? Bör den estetiska upplevelsen, som Staiger hävdar, ligga i centrum? Eller ska man följa Spitzer i hans krav på att vetenskapliga undersökningar ska vila på belägg och exakta iakttagelser?

Hur ska man göra? Situationen är allt för välbekant. Det är så här det blir, allt för ofta, när akademiker ska samverka. Deltagarna försvarar sin disciplin mer än arbetar med att utveckla nya kunskaper, tillsammans. Orsaken är det apriori antagande som svävar över sammanhanget, om att kunskap och sanningen är en, odelbar och definierad i bestämd form singular. Men vem har bestämt att det är så det ska vara, eller är? Vet vi det? Har den frågan undersökts? Går den ens att undersöka? Jag är skeptiskt, och tror på utbyte över gränser. Jag vill lära av dem jag arbetar med, men jag vill så klart också bidra med mina kunskaper och bli lyssnad på. Och så jobbar vi i Marifus, i arbetet med att utveckla turismen i och kring Trollhättekanalområdet och Limfjorden. Ingen försvarar sin disciplin. Alla vill lära och utbyta kunskaper och erfarenheter, inte bara mellan forskarna i projektet, utan även övriga aktörer i området.

Läser vidare i artikeln, och återvänder till detta med stämningar. Det finns något där, som sagt. Just nu verkar det kunna användas för att fördjupa mina kunskaper om storytelling. Min misstanke är att begreppet är underteoretiserat, att det handlar mer om att undersöka hur man gör och har gjort. Framgångsfaktorer och liknande. Men jag vill komma djupare än så, och det är där mina kunskaper och intressen kommer till sin rätt. Teoriutveckling, det är vad jag går igång på. Och storytelling handlar ju om att skapa stämningar.

Här kommer vi ta ett steg till, för sedan några år tillbaka pågår i främst Tyskland en livlig diskussion kretsande kring konstens stämningar. Ett andra tema i 50-talsdebatten var nämligen Mörike-diktens melankoliska grundstämning. Också här fanns konfliktlinjer: Staiger talade om en melankoli som alla känsliga läsare berörs av. Heidegger hävdade däremot att stämningen är en del av en historisk epok. Och Spitzer, ja, han gjorde en närläsning: hans två meningsmotståndare uppfattade inte stämningsväxlingen mot slutet, där melankolin som uppfattas av det moderna medvetandet blir avlöst av balanserad saklighet.

Här finns en massa goda och viktiga uppslag som skulle kunna fördjupas i en dialog, ett samtal mellan forskarna. Istället utvecklar det sig till en strid som syftar till att vinna, och förgöra sina motståndare. Till priset av utarmad kunskap om grundfrågan; Vad är en stämning? Alla har rätt, och besitter viktiga kunskaper. Genom att samtala mer än debattera skulle alla tre kunna nå längre än vad någon av dem kan på egen hand. Men detta hindrar den akademiska kulturen och kunskapstraditionen dem att göra. Det är förkastligt, och jag är mycket glad att Marifus är ett projekt där inget tänker traditionellt. Vi har en region och en högskola att utveckla, och det blir svårt om vi ska strida inbördes. Vi gör det bästa av det vi har, och bygger och verkar med hjälp av varandras samlade kunskaper och kompetenser. Gemensamt!

Stämningar var det, och frågan hur dessa kan användas för att förstå hur man kan arbeta med hållbar turismutveckling. Det står en hel del klokt om det också i artikeln.

Vad är då en stämning? Atmosfären av festlighet under julfirandet i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” är ett exempel på ett renodlat stämningskapande. Stämningen bara finns där, och den nästlar sig in i våra minnen av jular, eller om det nu är minnet av våra egna jular som nästlar sig in i filmen. Just det är betecknande: man vet inte riktigt om det är ens eget tillstånd eller om man blivit uppfylld av något. Men stämningar kan också förtvina. Det finns något hos Bergmans ”Det sjunde inseglet” som inte riktigt fäster tag i det (post)moderna medvetandet, något som är alldeles för mycket existentialistiskt 50-tal för att öppna sig på ett självklart vis.

Det handlar om mellanrum, alldeles uppenbart gör det det. Stämningen finns där inte i kraft av sig själv, den är överallt och alltid ett resultat av samspel mellan olika komponenter. Den finns i mellanrummen, och den är beroende av kontexten. Intressant med Bergmans filmer, hur upplevelsen av dess stämningar förändras över tid. Stämningar är aldrig eviga, de är föränderliga. Allt och alla samverkar, påverkar och skapar tillsammans upplevelsen. Och "man vet inte riktigt om det är ens eget tillstånd eller om man blivit uppfylld av något". Ingen vet, ingen kan veta. Det är den kanske viktigaste insikten man måste göra om man ska jobba med storytelling, för att inte riskera att hamna i ett förlamande skyttegravskrig som inte leder till någon ny kunskap alls, bara till befästande av gamla sanningar.

Lyckade storytellingprojekt, som I love NY, som jag skrev om igår, handlar om att uppnå mål genom att släppa på en del av kontrollen. Framgången ligger i att våga vila i insikten om att man får genom att ge. Framgången är vidare aldrig given på förhand, det krävs en del tur också. Förra årets musikarrangemang i samband med Fallens Dagar i Trollhättan är ett typexempel. Loreen var bokad långt innan hon vann Eurovision Song Contest. Ingen kunde veta, och när faktum stod klart gällde det att göra det bästa av situationen. Det skulle kunna förstås ed hjälp av tankarna om stämningar, och ett sådant tänkande öppnar upp för nya strategier som i sin tur kan leda till nya uppslag. Och tillsammans med stadens medborgare och människorna i närområdet kan det skapas kulturella resonanser som leder långt utanför Västra Götalands-regionen. Kan, det är nyckelordet. Mer än så går aldrig att lova. Den säger sig veta ljuger, hur mycket empiri man än kan visa upp. Framtiden finns bara i människors huvuden, aldrig någonsin här och nu. Det är uppenbart. Viljan att veta är stark, visst. Men det betyder inte att det går att veta. Vaksamheten måste därför skärpas, och det är kanske kulturvetarens uppgift i projektet? Kanske, för det måste vi bestämma tillsammans.

Nu är det värt att påminna om att ordet stämning ju har ett musikaliskt ursprung. Ett musikinstrument måste stämmas för att man alls ska kunna spela på det. Olika instrument måste stämmas samman för samspel. Det är detta faktum som ligger bakom föreställningen om sinnesstämning. Märkligt nog finns det i de tre konferensvolymerna som helhet ett begränsat inslag av musikartiklar, och när de återfinns råder en samstämmighet kring att begreppet aldrig haft en framskjuten position inom musiken.

På konferensen i Umeå härförleden drabbades jag av insikten om hur jag skulle närma mig detta med storytelling när bandet slog an de första ackorden efter maten den sista kvällen, och deltagarna äntrade dansgolvet. Det hände något där, mellan musikerna, låtarna och de dansande. Ett slags stämning, som ingen äger. Något skapades, gemensamt, där och då. Stämningen går aldrig att fånga, den går bara att ge sig hän åt, där och då. Det tänker jag är vad storytelling handlar om. Och det leder i sin tur över till Deleuze och Guattari, och till deras texter om refrängen. Så vill jag jobba, utgå från det jag har och sätta det i samband med det jag vill förstå. Utan att känna mig buden av forskarna som finns och verkar på området. Jag är en nybörjare inom storytelling, men i akademin är jag en erfaren och meriterad veteran. Jag har kunskaper, och erfarenheter som är bottnade och väl underbyggda. Och jag har inga planer på att strida för min syn, jag vill lyssna och lära samtidigt som jag delar med mig av mina tankar. Återkommer till Deleuze och Guattri i en annan bloggpost, för nu börjar det bli dags att runda av.

Jag ger Wallrup sista ordet, för han beskriver det jag vill säga och fångar det jag ser som viktigt och värt att arbeta vidare med på ett lysande sätt. Han visar hur kunskap sällan finns där vi människor tror att den ska finnas, och påpekar att det som är viktigt och hållbart ofta uppstår oväntat. Därför är det bättre att skärpa vaksamheten, att jobba med ödmjukheten, öppenheten och följsamheten. Flyktlinjer uppstår där man man mist anar det, när man minst anar och först när man släppt på kontrollen. Flyktlinjer uppstår inom kontexter där det är högt i tak, och där man lyssnar mer än man pratar. Därför hyser jag höga förhoppningar om Marifus, och jag tror på Trollhättan/Vänersborg, samt lyssnar på Wallrup.

Kanske är det snarare i en annan riktning vi måste gå för att se hur den dimension i den mänskliga tillvaron som stämningen tillhör har kommit att ges uppmärksamhet. Frågor om atmosfärer har tagits upp inom fältet för installationer. Det som kallas electronica, experimentell musik med rötter i både populärkultur och konstmusikaliskt avantgarde, har aktualiserat frågor om ambience, den ljudvärld som klangarbete skapar. Inom psykologin har begreppet attunement dykt upp för att åskådliggöra mellanmänskliga relationer. Här saknas de etymologiska banden till Stimmung/stämning, men det pekar på att flera vägar genomkorsar området och att ytterligare undersökningar kan väntas. De är både knutna till nya konstyttringar och till ett tankearbete som rör sig utanför det redan kända – men som ändå så väl känns igen.