Objektorienterad ontologi. Ett första försök.

Här kommer några senfärdiga tankar om objektorienterad ontologi, OOO, som diskuterats livligt ett bra tag nu (se här, här, här, här och här för en definition) men som jag fått upp ögonen för först nu. Innan jag söker mig vidare inom det området, innan jag anser mig kunna göra något mer vetenskaplig av tankarna, vill jag använda Flyktlinjer för att, både för mig själv och för eventuella intressserade läsare, synliggöra var jag står just nu. På det sättet, tänker jag att det blir lättare, både för mig att komma vidare genom att tvinga mig själv att sätta ord på den utgångspunkt varifrån jag bygger vidare, och för eventuella kommentatorer att kommentera. Som sagt, tillsammans når man längre än ensam, oavsett hur klok och kompetent man är.

Ian Bogost presenterar följande definition på sin blogg (följ länk två ovan för att se hela resonemanget):

Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, DVD players, cotton, bonobos, sandstone, and Harry Potter, for example. In particular, OOO rejects the claims that human experience rests at the center of philosophy, and that things can be understood by how they appear to us. In place of science alone, OOO uses speculation to characterize how objects exist and interact.

Den utvecklas senare till:

Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, cotton, bonobos, DVD players, and sandstone, for example. In contemporary thought, things are usually taken either as the aggregation of ever smaller bits (scientific naturalism) or as constructions of human behavior and society (social relativism). OOO steers a path between the two, drawing attention to things at all scales (from atoms to alpacas, bits to blinis), and pondering their nature and relations with one another as much with ourselves.

Jag har i en tidigare bloggpost resonerat kring verbalisering som jag lockas av, som ett slags tankeexperiment för att bryta med subjekt-/objektdikotomin, som jag ser som själva grundproblemet och även det yttersta syftet med hela projektet. Att verbalisera handlar inte om att sätta ord på världen, vilket är ordboksdefinitionen, utan om att närma sig det man vill undersöka med en vaksamhet på dess konsekvenser. Utgångspunkten att allt är verb, är ett sätt att göra upp med subjekt-/objekttanken, det är en radikal och symetrisk utgångspunkt som är giltig för allt. Den gör ingen skillnad mellan ting och tankar, mellan handling och handlande.

För det som intresserar mig, det jag söker efter är en definition av vetenskap och en metodologisk strategi som så att säga närmar sig allt det som undersöks med samma förutsättningar. En metod som är sant förutsättningslös. Och att betrakta allt som verb är ett sätt. Att betrakta allt som objekt är ett annat. Poängen är den samma, men här finns kanske fördelar? Det återstår att se, och jag ser med spänning fram emot att söka mig vidare inom området.

Inom OOO, talar man om hyperobjekt. Och om det kan man läsa här, här och jag skriver även om saker som tangerar ämnen i en annan av mina bloggposter, och där ger oss Marcus följande definition av begreppet i en kommentar där han ser "klimatet" som ett slags hyperobjekt:

Klimatet är alltså ett gigantiskt objekt som lever på en helt annan nivå av världen, som vi saknar förmåga att uppleva. Vi kan bara uppleva förvrängda versioner av dess effekter, och vi kan systematisera och teoretisera dessa effekter för att enklare föreställa oss klimatet åtminstone som fenomen, som ett objekt inför vårt medvetande. Detta är ett hyperobjekt.

I dagens DN skriver även Göran Rosenberg om kärnkraften, och hans resonemang uppvisar slående likheter med Timothy Mortons tankar om plutonium. Kärnkraften har blivit till ett slags objekt, ett slags konglomerat av delar, materiella såväl som immateriella som har en egen verkan i världen. Oavsett hur vi människor ser på saken, vilket gör kärnkraftsexperternas än mer uttalanden problematiska (se här), eftersom de talar om något de lika lite som någon annan har kontroll över. Kärnkraften lever sitt eget liv, nu när den väl finns och gör saker i världen. Hyperobjekt är ett bra sätt, ett utmärkt tankeredskap, att närma sig ämnet med hjälp av.

Vilken typ av kunskap får vi genom att studera fenomen i termer av objekt, och hur kan man göra med den? Ett sätt att tänka kring objekt är att se dem som någon som bara existerar när det gör något. Något som bara kan studeras via de effekter och affekter det ger upphov till. Deleuze och Guattari menar att:

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003a:257).

Citatet handlar om hur viktigt det är att identifiera de iakttagbara spår som går att hänföra till fenomenen man undersöker. Det är ett annat sätt att peka på det problematiska med begreppet sanning och en vetenskaplig praktik som strävar efter att etablera Matters of fact. Citatet kan således användas som motiv för anammandet av en vetenskaplig praktik som har som mål att etablera Matters of concern (för definition och en länk till en artikel se här).

För att översätta ovanstående teoretiska resonemang i en analytisk praktik kan man säga att vad som bör undersökas är vilka krafter som håller samman det fenomen som satts under den kulturanalytiska luppen. Ett sätt att göra det på skulle kunna vara att tänka på människor i termer av kroppar utan organ (Bodies Without Organs, eller BWO), som är ett annat av Deleuze och Guattaris sätt att fånga samma sak, det vill säga sammanhållandet av ett specifikt fenomen. Enklast kan det begreppet beskrivas genom att peka på allt det man vanligtvis inte förknippar med en kropp, det vill säga man riktar uppmärksamheten på sammanhållandet istället för det sammanhållna.

Deleuze och Guattari påpekar att BWO egentligen är en praktik, eller kanske snarare en uppsättning av praktiker. Kroppen utan organ går (precis som ytterligheterna Territorialisering och Deteritorialisering) aldrig att nå, den utgör snarare gränsen för det fenomen man undersöker. Förtjänsten med att tänka i termer av kroppar utan organ är att det riktar uppmärksamhet dels mot görandet och det ständiga blivande som krävs för att hålla samman, till exempel, fenomenet människa, dels mot det faktum att gränsen för vad en människa är inte går vid huden. För att fungera som människa behöver de flesta av oss en rad olika proteser, till exempel glasögon, blindkäppar, rullstolar och så vidare, men också datorer och kollektivtrafik och andra teknologier som har integrerats i vår vardag och utan vilka vi inte skulle känna igen oss själva. Eftersom det är helheten, sammansättningen av allt det vi behöver för att kunna vara och verka i världen, som utgör förutsättningen för människoblivandet måste alla aspekter beaktas om man vill förstå begreppet människa på ett grundligt sätt.

Deleuze och Guattari utgår vidare från att ingen någonsin kommer att kunna veta var gränserna för blivande går, varken när det gäller fenomenet människa eller något annat. Som människa blir man aldrig färdig, och det är som det skall. Det ligger helt enkelt i sakens natur eftersom det handlar om ett ständigt görande vars konsekvens förverkligas inom en framtid som innan den aktualiserats bara finns som virtuell potentialitet. Rörelse är helt enkelt en fundamental förutsättning för allt vara i världen.

Det är här jag står nu. Fortsättning följer. Och, som alltid: Kommentarer och synpunkter, kritik och hjälp tas emot, tacksamt!