Livet pausades förra fredagen. Dags att trycka på play igen. Hög tid att ta tag i vardagen. Viktigt dock att inte falla tillbaka i gamla mönster. Inte jaga! Tid för vila och eftertanke måste finnas med i planeringen. Det oväntat oväntade måste vara närvarande. Och det av en hel massa skäl. Inte bara för mig personligen.
Tänker på vad som hände i Japan i fredags. En stor jordbävning i den regionen var på inget sätt oväntat, tvärt om. Men att det inträffade just där, just då, på det sättet och med de konsekvenserna var uppenbarligen oväntat oväntat. Fast inte oväntat. En stor jordbävning har man varit förberedd på länge i Japan, liksom på USAs västkust. Man har planerat för det. Ändå blir förödelsen stor. Här finns erfarenheter att dra lärdom av, både på det personliga planet och för världens ledare samt för alla oss som lever på jorden just nu.
The wisdom of crowds är en tilltalande tanke som jag ofta återkommer till. Att många som går samman når högre och längre än några få ensamma experter. En enkel lösning på många och svåra problem, om verktyget används på rätt sätt. För det är ett verktyg! Liksom filosofiska begrepp saknar tankemodellen värde, i sig. Det går bara att uttala sig om dess verkan och användbarhet genom att ställa det i relation till resultatet som modellen ger upphov till. Bara i efterhand går det att uttala sig, aldrig i förhand. Det är icke-linjära processer vi har att göra med, och den som säger sig veta vet inget! Det är det enda vi vet!
Gruppens vishet är ett känsligt instrument, som lätt komprometteras, bland annat av maktordningar. Optimalt blir verktyget bara om det råder fullkomlig jämlikhet mellan dem som deltar i arbetet med att lösa problemet som man ställts inför. Om någon av deltagarna uppfattas som klokare än någon annan, eller om något försöker leda processen förvandlas verktyget snabbt till ett problem. Råder maktmässig obalans inom gruppen riskerar den att bli till ett slags hävstång för dem med inflytande, vilket kan bli förödande. Om man inte är vaksam kan The wisdom of crowds vara lika problematiskt som nuvarande ordningar.
Vad jag far efter, och det som förbinder händelserna i min kropp med det som inträffade i Japan och det som riskerar att hända i USA, det är bristen på planering för det oväntat oväntade. Detta livets faktum, att det överallt och hela tiden inträffar sådant som ingen tänkt på, kan och bör uppmärksammas mycket mer. Bara så uppnås långsiktig hållbarhet, privat såväl som socialt och globalt.
Även The wisdom of crowds handlar om detta, om en öppenhet för det oväntat oväntade, om att bygga in det tänkandet i arbetet med att utforma strategier för att ta vara på den samlade kompetens som finns i en poulation. Nyckeln till långsiktig hållbarhet ligger i en fördjupad insikt om vikten av att ge upp alla tankar på och önskningar om att framtiden går att planera. Och varifrån kommer försäkringarna om att det är möjligt att veta, att det går att förutse? Från experterna som lever på att bli anlitade så fort någon behöver veta i förväg. Sambanden måste synas. Hur går det till när det eller detta plötsligt framstår som sanning, det är den viktigaste frågan att ställa! Frågan vem kan/ska jag lita på, den bör inte ställas alls!
Alla förutsägelser handlar om makt, för till stor del går framtiden att planera. Om tillräckligt många vill samma sak och agerar i enlighet med den önskan, då blir det så. Tänk på månresorna och Berlinmurens fall. Men, och det är det centrala här, det är alltid resultatet av massans eller multitudens (för att tala med Hardt och Negri), samlade och riktade vilja. Och den går inte att styra, den lever sitt eget liv. Finansexperten som uttalar sig om vad som skall hända på börsen har makten att styra vad som sker, eftersom så många gör som han säger, och blir det som hans sagt är det omöjligt att veta orsaken till det inträffade.
Både i Japan och på USAs västkust kan man tycka att byggandet borde begränsas, att placeringen av sådant som kärnkraftverk och annat för samhället centralt borde föregås av rigorösa säkerhetsarrangemang. Ändå får vi, när det inträffar katastrofer, gång på gång klart för oss att experterna inte kan leva upp till sina högt ställda förväntningar. Slutsatsen man borde dra är att det går inte att lita på säkerhetsexperterna. Det är det enda vi kan veta. Enda sättet att uppnå långsiktig hållbarhet är att planera även för det oväntat oväntade.
Att ställa någon till svars i efterhand, det är värdelöst! Det leder ingen vart alls. Men att lyssna i förväg och att dra slutsatser av tidigare händelser, det borde vara självklart. Och gör man det inser man lätt att alla prognoser som handlar om framtiden är önsketänkande, alternativt gissningar. Den enda långsitkigt hållbara inställningen till experter är att det inte går att lita på dem! Världen framskrider inte linjärt. Vad som ska hända går inte att förutse! Det är det enda vi vet, och vi bör agera i enlighet med den insikten.
Mina planer för våren var högt ställda, och jag tyckte att jag planerat för det oväntade. Ändå blev jag förvånad när jag hamnade på akuten. Och nu måste jag lägga ut en helt ny kurs, för att överhuvudtaget klara mig fram till sommaren. Att det skulle inträffa en stor jordbävning i Japan, och även i USA, det har alla vetat, väldigt länge. Ändå blir man tagen på sängen. Ändå står vi här med hotet om en kärnkraftskatastrof.
Varför, och vad är orsaken till detta? Mitt svar är: Den utbredda tron på att experter kan styra icke-linjära processer! Det är problemet, och den insikten bär också på lösningen på problemet. Dags att fatta det, dags att inse att om det är för bra för att vara sant, då är det det. Det går inte att ständigt skära ner och effektivisera. Det går inte att räkna på det som är livsnödvändigt. Enda vägen fram är att planera för det oväntat oväntade. Den enda långsiktigt hållbara principen är att räkna med väl tilltagna marginaler.
Det går inte att tänja på biologins gränser, om man vill överleva som människa på sikt. Det går inte att tänja på marginalerna, om man vill ha en infrastruktur som står pall i vått och torrt, varmt och kallt. Och det finns inga idiot- eller katastrofsäkra kärnkraftverk.
Ekonomer har inflytande över som anses möjligt att genomföra och göra idag. Ekonomer bestämmer hur man ska leda samhälen och organisationer. Ekonomer reglerar storleken på marginalerna. Slutsats: Ekonomer har för stor makt!
När får vi ett pris i Kulturvetenskap, till Alfred Nobels minne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar