Fundamentala feltänk i arbetet med hållbarhet

Med risk för att bli tjatig återvänder jag, (med anledning av artikeln: ”Bråttom skapa hållbar värld”, i Svenska Dagbladet) till frågan om hållbarhet. För än en gång visas prov på ett fundamentalt feltänk. Världen utgår inte från ledarna, den växer organiskt, underifrån. Blir till och förändras i och genom varje handling, hela tiden. Icke-linjärt, vilket är den viktigaste orsaken till att det som föreslås av FN är fel väg att gå. Jag läser:

Gunilla Carlsson kom nyligen hem från Sydafrika och ett möte med FN:s högnivåpanel för hållbar utveckling. FN:s generalsekreterare tillsatte panelen i somras. Ordförandeskapet är delat mellan Finlands president Tarja Halonen och Sydafrikas president Jacob Zuma, och panelen har medlemmar både från i-länder och från tillväxtländer.

Det är panelens sammansättning som gör att Gunilla Carlsson är optimistisk om att man faktiskt ska kunna nå resultat, trots en, till synes enormt svår uppgift.

Panelen har ganska kort tid på sig, en slutrapport ska vara klar i slutet av detta år. Rapporten ska bland annat fungera som ett inspel inför kommande FN-konferenser om hållbar utveckling, och klimatförhandlingarna.

Det låter som en utopi, att kunna samla hela världen kring en hållbar tillväxt?

–Det kan verka så, säger Gunilla Carlsson, men givet sammansättningen på gruppen verkar det finnas höga förväntningar på att vi ska komma fram till något konkret och genomförbart. Det ska inte vara utopiskt. Ordet ”hur” är viktigt, och vi ska ge förslag på hur visionen kan genomföras.

Gunilla Carlsson poängterar tillväxtens betydelse.

–Diskussionen handlade mycket om att vi behöver tillväxt, vi måste slå vakt om tillväxten för att bekämpa fattigdomen i världen, samtidigt som vi tar oss an klimatutmaningen.

Samarbete mellan regeringar, näringsliv, myndigheter och civilsamhällets organisationer är viktiga faktorer för framgång, och bättre samordning av existerande konventioner och det arbete som görs inom respektive områden. Näringslivet ska spela en viktig roll för hur visionen ska genomföras, mer än någonsin tidigare i FN-sammanhang. Näringslivet identifieras som ett verktyg för förändring, och det är nytt.

Gunilla Carlsson medger att det än så länge är svårt att säga något om näringslivets intresse för det här arbetet.

–Vi behöver hitta bryggor mellan politik och näringsliv på global nivå. Näringslivet måste känna sig engagerat från början.

Man tänker sig alltså att en panel bestående av företrädare för olika sektorer i samhället och från olika platser i världen, på kort tid skall kunna koka ihop ett dokument som skall kunna samla världen och rikta utvecklingen mot ökad hållbarhet. Jag förbehåller mig rätten att tvivla. Inte för att jag tror att utopin är just en utopi, utan för att arbetet utgår från felaktiga premisser.

Det viktigaste feltänkandet är att arbetet är inriktat mot samarbete mellan ”regeringar, näringsliv, myndigheter och civilsamhällets organisationer.” Kritiken handlar om att man utgår från att det finns något sådant, att det går att finna ”bryggor mellan politik och näringsliv på global nivå.”

Varken näringslivet eller regeringar är homogena enheter som det går att förhandla med. Det ser ut så, och det är helt okej idag att tala om dem på det sättet. Men häri ligger också faran. För genom att behandla det vi känner igen som just näringsliv och regeringar som subjekt möjliga att förhandla med, skapas ett asymetriskt maktförhållande som är allt annat än långsiktigt hållbart!

Jorden befolkas av människor, individer av kött och blod med individuella behov, önskningar och visioner (här kan det vara på sin plats att påpeka att jag här utgår från vardagliga uppfattningar om begreppet människa. Diskussionen om posthumanism är inte tillämplig just här). Det glöms allt för ofta bort, och det leder tanken fel. Men att glömma det, eller värre, att medvetet bortse från det. Det är djupt problematiskt!

Näringslivet, det vill säga sammanslutningarna av människor, teknologier, teorier och så vidare, är emergenta fenomen med egna önskningar och behov. Genom att vara resultatet av många små aktörers sammangående, har en överindividuell koloss skapats. Och dess behov har ofta väldigt lite att göra med människorna som utgör dess viktigaste beståndsdel, de som genom sitt dagliga arbetet upprätthåller organisationen. Samma gäller för regeringar, som visserligen utgår från folket men som genom att vara och verka i världen på egna premisser, följer sin egen logik.

Hållbar utveckling, för att vara just hållbar (till skillnad från ett slutdokument författat av FN, som inte är något annat än just ett dokument, ett bit papper) måste utgå från människors behov, inte från företag och andra organisationer med makt. Bara så uppnås långsiktig hållbarhet! Det finns inga genvägar!

Självklart har näringslivet en roll att spela här, liksom regeringar och andra organisationer. Men önskningarna och målen kan och får inte skapas på den nivån. Bara för att ta ett konkret exempel, på en lite mindre skala: Kollektivresandet i Sverige. Här är det SJ och politikerna som, liksom FN-panelen har att samarbeta för att skapa ett långsiktigt hållbart system för ett sätt att resa som är klimatsmart. Hur går det? Dåligt! För så fort olika makrointressenters intressen ställs mot varandra så blir dem de säger sig tjäna förlorare. Politikerna anser sig inte ha råd (det ligger helt i linje med dess uppdrag), och SJ vill maximera sin vinst (the bussines of bussines is bussines). Resultatet? En infrastruktur som är allt annat än hållbar. Det är en oundviklig konsekvens av rådande paradigm!

Ett oljeföretag som bjuds in i samarbetet kommer oundvikligen att se till sina intressen, utan hänsyn tagen till det faktum att företagets intressen på lång sikt hotar de människor som bär upp deras organisation. Oljeföretags intressen är per definition andra än de som bygger långsiktig hållbarhet. Detta förhållande går inte att kringå!

Återigen, det är inte företag som bygger världen, det är människor. Därför går det inte att skapa äkta långsiktighet med mindre än att man låter naturens och människors behov styra. Näringsliv, regeringar, vetenskapliga institutioner och andra organisationer (emergenta storheter) är verktyg i det arbetet. Varken mer eller mindre!

Hållbarhet, för vem? Det är frågan!