Plötsligt händer det! Det är budskapet i reklamen för triss. Plötsligt händer det oväntade. Rätt som det är blir man rik, det är så det är upplagt i reklamen. Det oväntade är alltid positivt där, undantaget försäkringsreklam som vill att man ska gardera sig inför alla livets och tillvarons faror.
Det oväntat oväntade talar man sällan om. Det har förträngts från det kollektiva medvetandet. Inträffar det oväntat oväntade, då står man ensam. Plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta börjar hjärtat bråka, och det går inte över. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat.
Som det verkar var det ingen hjärtinfarkt. Som det verkar är det bara ett sätt för kroppen att tala om, att nu får du banne mig tagga ner! Ska jag även fortsättningsvis vara en del av det blivande som världen känner som, Eddy Nehls. Då är det dags att skärpa sig och tänka på vad som är viktigt, egentligen. Är det jobbet, eller livet?
Det oväntat oväntade är inte som på film, det är själva grejen. Det oväntat oväntade följer sina egna lagar och bryr sig föga om vad mänskliga subjekt vill och tror om framtiden. Det enda man kan veta är att man inget kan veta. Framtiden går inte att planera. Det enda man kan göra är att öppna sitt sinne för detta livets och verklighetens fundamentala fakta. Det är det enda sättet att förhålla sig till livet och världen.
Det är också detta som Flyktlinjer handlar om. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår. Det oväntat oväntade är inte per definition att hamna på akuten. Det oväntat oväntade behöver inte få världsomfattande konsekvenser. Plötsligt händer det. De har rätt i det, i trissreklamen. Men de har tokfel när de vill få oss att tro att det oväntade kan vara väntat.
Det som hände mig igår väljer jag att se som en Flyktlinje. Som något oväntat oväntat som kom i min väg och som det är upp till mig att göra något av, eller förkasta. Har redan bestämt mig för det förra. Detta måste bli en varningssignal.
Dags att sätta ner foten. Dags att välja mer omsorgsfullt vad jag säger ja till och vilka sammanhang jag väljer att ingå i och frågor att engageras av. Dags helt enkelt att ta kommandot. Det håller inte att rusa fram genom läsåret med sommaren som enda tid för återhämtning. Vilan och ron måste finnas där parallellt för att tillvaron ska bli långsiktigt hållbar.
Livet är här. Livet är nu. Livet är allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar