Om ansvar och faran med att lockas av enkla lösningar, det får bli ämnet för dagens kulturvetenskapliga reflektion över samtiden. Oförmågan till och oviljan att ta ansvar samt lockelsen i och med enkla lösningar är, vill jag hävda, det största hotet mot samhällets långsiktiga överlevnad. Det är den absolut viktigaste frågan att ta tag i!
Det finns inga enkla lösningar, och den enda som kan ta ansvar är individen. Bara samhällen som lyckas upprätthålla dessa två fundamentala utgångspunkter för samhällsbyggnad, över tid kommer att överleva. Tummar man på det har man tagit första steget på ett sluttande plan som ytterst leder till undergång. Så är det. Låt ingen få dig att tro något annat.
Att ha kakan kvar, samtidigt som man äter av den. Det låter för bra för att vara sant, och det är det också. Alla vet det, ändå drömmer vi om att det skulle finnas en lösning på problemet. Evighetsmaskinen, den som ger mer energi än den tar. Det är en omöjlighet. Ändå dyker det upp varianter på det temat, överallt. Hela tiden.
Lägger man bara tillräckligt mycket emfas bakom orden. Uttrycker man sig bara med tillräcklig pondus. Ja, då kommer man att få folkets öra. Är man bara beredd att ta på sig ansvaret, då kommer även kloka människor, i massor att lägga sina liv i ens händer. Det är så. Jag lovar! Och det är fruktansvärt lockande ibland, det erkänner jag villigt, att bejaka detta. Lokelsen är tidvis enorm, att ge upp och ge folket vad folket vill ha. Att snabbt dra in pengar ära, att säkra den ekonomiska överlevnaden och dessutom få uppskattning. Men jag vill vara sann mot mig själv. Är inte intresserad av beröm och uppmärksamhet, för berömmets och uppmärksamhetens skull. Jag forskar för att nå insik och förståelse, inte för att få beröm, pengar eller uppskattning. Jag vill ställa min kompetens och mina kunskaper till allmänhetens förfogande, inte skaffa mig makt och inflytande. Jag vill vara med och bygga framtidens samhälle underifrån, inte leda arbetet efter minsta motståndets lag.
Det skulle vara hur enkelt som helst för mig som blivande Docent, att träda ut i offentlighetens ljus med en uppsättning enkla lösningar. Och jag vet att det skulle fungera. Jag skulle röna framgång och respekt om jag bara spelade mina kort rätt. Jag skulle få anhängare och beundrande följare. Det är så det fungerar. Exemplen kan mångfaldigas.
Första gången jag konfronterades med detta paradoxala fenomen och problematiska egenhet var veckan efter min disputation. Jag var då inbjuden att tala på Åkeriförbundets kongress. Tanken var att jag skulle avsluta eftermiddagens program. Först ut var en professionell föreläsare som talade om manligt och kvinnligt. Hur det är något biologiskt givet, vad detta (förmodade) faktum ger upphov till i vardagen. Och hur man kan möta problemen. Publiken älskade honom. Alla kände ingen sig, och skrattade gott åt hur tokigt det kan bli när män möter kvinnor, hemma och på jobbet. Men inget av det han sa ledde mot ökad jämställdhet. Tvärt om!
När det var min tur att tala om avhandlingen som jag försvarat veckan innan, och som handlar om förutsättningarna för jämställdhetsarbete inom den svenska åkerinärinäringen, då märkte jag direkt att stämningen i salen ändrades. Även om temat för konferensen var jämställdhet, och även om salen var fylld av kvinnor (detta var ett arrangemang för medföljande), föll det jag hade att säga inte i god jord, alls. Jag möttes av tystnad, och när det var dags för frågor var dessa så gott som uteslutande kritiskt ifrågasättande. Han gav dem vad de ville höra, jag gav dem vad de behövde för att lyckas med sina egna mål. Han tog över ansvaret, jag bollade det tillbaka till dess rättmätiga innehavare.
Proffsföreläsaren (utan akademisk examen) som levererar osanningar och myter med pondus och humor, som dessutom går helt på tvärs mot intentionen med hela dagen, han vinner folkets uppskattning och möts med jubel. Och den disputerade forskaren, som med hjälp av empiriskt underbyggda exempel och med stöd i mångårig forskning, vill hjälpa åhörarna att lyckas i arbetet med att uppnå det mål de själva satt upp, att öka jämställdheten inom näringen, han eller jag, möts med skepsis, i bästa fall.
Och så där har det fortsatt. Min uppgift som kulturvetare är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Inte att ta på mig ansvaret och att presentera enkla lösningar. Det är sällan populärt, stundtals är det rent av otacksamt. Jag trodde att händelsen på Åkeriförbundet berodde på att jag var en ovan talare, men det vet jag nu efter otaliga framföranden inte är fallet. Fortfarande möts jag, allt som oftast (men inte alltid, som tur är för då hade jag lagt av) av skepcis och ovilja när jag talar om jämställdhetsarbete, alkohol och Arbetsintegrerat lärande, som är de områden jag forskar om för närvarande.
Varför? För att jag (än så länge) vägrar ge människor vad de vill ha: enkla lösningar och någon som kan ta över ansvaret som tynger dem. Det enda jag kan leverera, som ligger i linje med den forskning jag bedriver, är tankeverktyg. Inga sanningar. Inga enkla lösningar. Det enda jag (och ämnet Kulturvetenskap) har att erbjuda är, som Churcill sa till det engelska folket vid inledningen av anda världskriget: hårt arbete, blod, svett och tårar. Det kan tyckas tråkigt, men det är den enda slutsatsen som finns att dra om man vill lyssna och dra lärdom av forskningen.
Jämställdhet och ökad mångfald. Minskade problem med alkohol och droger. Och ett mer effektivt överförande av kunskap mellan akademin och arbetslivet samt resten av samhället. Inget av det kan uppnås på annat sätt än att ansvaret för världens blivande sprids i samhället. Var och en måste vara beredd på att dra sitt lilla strå till stacken, annars kvarstår problemen. Och tron på enkla lösningar är fåfäng, farlig och frustrerande utbredd! Det måste vara utgångspunkten för alla långsiktigt hållbara satsningar på att försöka lösa problemen som finns i samhället och i världen. Förstår vi bara det, har vi tagit ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Sedan behövs bara uthållighet. Kulturvetenskaplig forskning visar att det är så!
Ett svep över dagens tidningar, med dessa tankar för ögonen, ger följande såväl goda som dåliga resultat på frågan om ansvar och enkla lösningar: här, här, här, här och här till exempel. Enkla lösningar och experter som säger sig sitta inne med lösningar. Överallt finns det, om man bara lär sig se det.
Det som gör mig allra mest orolig det är att denna tendns sprider sig inom högskolan. Sökandet efter genvägar till betyg, exmina och titlar tar sig allt tydligare uttryck, både bland forskare och studenter. Och den lärare som ger studenterna vad de vill ha, hannn er hon kan räkna med lysande vistors i utvärderingarna som genmförs i anslutning till kurserna. Men den lärare som ger studenterna vad de behöver för att själva ta sig igenom utbildningen. Den lärare som hjäper sina studenter att själva ta ansvar för utbildningen, som ger dem verktyg som kan användas men som de måste jobba själva med för att lyckas, han eller hon får räkna med att stöta på motstånd och får vänja sig vid att ta emot kritik.
Jag tror fortfarande på det jag gör. Därför orkar jag kämpa på även om det ofta är i motvind. Men hellre det, hellre tacksamma vänner för livet (studenter som ser nyttan med utbildningen i efterhand) än hyllningar i utvärderingar. Jag är hellre sann mot sig själv och den kunskap jag har, än lycklig för stunden av uppskattning på falska grunder.
Lösningen på problemet är enkel på ett sätt. Det handlar bara om att övege tron på snabba lösningar, och om att ta ansvar och om att ha tålamod. Svårare än så är det inte, vilket uppenbarligen är lättre sagt än gjort!
Som sagt, forskning visar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar