Lugnande besked från kärnkraftsexperterna. Bra eller dåligt?

Ambitionen med Flyktlinjer är som jag skrivit tidigare att inte driva någon egen linje, vilket så klart är lätt att säga men svårt att leva upp till. Men genom att vara öppen med att det är ambitionen är det min förhoppning att läsaren hjälper mig att se var jag brister i mitt självpåtagna uppdrag. Här drivs inte poltik, här utövas kritiskt tänkande, inom ramen för samtal.


Den linje jag vill driva här, det jag vill visa på med Flyktlinjer, är behovet av kritiskt tänkande. Och i dagens GP finner jag ett nästan väl enkelt mål att skjuta på. Det är dagens debattartikel, författad av: Janne Wallenius (Professor i reaktorfysik vid KTH) och Christian Ekberg (Professor i kärnkemi vid Chalmers). I korthet går artikeln ut på att man vill gjuta olja på vågorna av oro för kärnkraften som nu svallar högre än någonsin. Detta gör man genom att förklara för en förmodat okunnig allmänhet, att det som händer i Japan, det är inte speciellt farligt. Hur det är med den saken, vill jag påpeka, har jag ingen aning om. Men tillfället man väljer för att tala om detta, och brasklappen som bifogas om att man inte har den information man skulle önska sig, är skäl nog att höja den kritiska vaksamheten.

Och höjd kritisk vaksamhet, hos allmänheten, det är det enda medlet som finns för att skapa och upprätthålla långsiktig hållbarhet. Vad jag ser är två experter, som lever av och som gjort sig en karriär på kärnkraft, som försöker lugna oss andra, vi som inte vet vad som händer i Japan och i de utsatta kärnkraftverken, egentligen. Om det de säger är med sanningen överrensstämmande eller inte, det vet jag inte, men experterna säger själva att de saknar information. Därför bör det som sägs tas emot med största skepsis.

En kritisk granskning av vad som sägs kan ta fasta på många olika saker, beroende på vad man vill uppnå. Jag har inga kunskaper på deras expertområde, därför kan jag inte ifrågasätta några tekniska detaljer i debattartikeln (och jag finner heller ingen anledning att kritisera något sådant). Men jag är intresserad av makt, och av experter som fenomen, och om det finns mycket viktigt att reflektera över. Kunskap är makt brukar man säga, men det stämmer bara om man sätter kunskapen i samband med det sammanhang där den används. Och här, där kunskap delvis saknas, blir det omvända förhållandet mer adekvat. Makt är kunskap.

Två professorer, från två ansedda universitet och med dokumenterade kunskaper inom området kärnkraft, vill lugna befolkningen i Sverige. Ädelt, kan tyckas. Men om man stannar upp lite och tänker på vad de säger, och kopplar ihop det med vem de är, då blir bilden en annan. Debattartikeln avslutas med följande ord:

När beslut skall tas om hur de äldsta reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals skall ersättas, skulle svaret kunna bli nya kärnkraftverk med inbyggda passiva säkerhetsmekanismer för kylning av restvärme.

Detta är vad man vill få sagt, det är budskapet i debattartikeln. Textens och resonemangets mål är att landa där, i slutsatsen att händelserna i Japan har lärt oss (fast det visste man redan innan på Chalmers och KTH, och i Sverige) hur man inte ska göra. Författarna vill visa att lösningen redan är på väg. Om tvår tre år finns världens säkraste kärnkraftverk, ett resultat av samma forskning som Wallenius och Ekberg bedriver, i Kina.

Kärnkraften är inte farlig, det är vad som sägs. Men vänta lite. Dagens kärnkraft, den som finns och som verkar i tusentals reaktorer över hela jorden, den är alltså fortfarande osäker. Först om två tre år kommer de första säkra kärnkraftverken att byggas. Som alla vet är det inte gratis att bygga kärnkraftverk, och även om omställningen går snabbt så kommer det att ta väldigt lång tid innan den är genomförd över hela linjen, vilket dessutom förutsätter att Wallenius och Ekbergs forskningsresultat erkänns som standard, vilket återstår att se. Experter brukar vilja framhålla just sin lösning och det är svårt att utifrån artikeln se om det finns alternativa synpunkter på hur ett säkert kärnkraftverk ska byggas.

Frågan jag vill resa är: Har det någonsin byggts ett osäkert kärnkraftverk? Skulle inte tro det, och då ställs experternas uttalanden i ett något annat ljus. Vad är det som säger att kärnkraften nu är säker? Säkrare, visst. Självklart! Men varför skall vi lita på experterna nu, om de uppenbarligen har haft fel förut? Det är paradoxen med att lita på experter. Om och när dessa nya säkra kärnkraftverk eventuellt kommer att byggas, då har de flesta av de experter som konstruerade verken gått i pension. Och frågan om avfallet, som inte nämns med ett ord i artikeln, det kommer att finnas kvar oavsett, i tusentals år.

Att tala om säkerhet och kärnkraft i samma mening, det är att gå väldigt långt utanför sitt expertområde. Reaktorfysik och Kärnkemi. Det är vad Wallenius och Ekberg är duktiga på, och arbetet med att meritera sig inom dessa områden har med säkerhet inneburit att forskarna skaffat sig stora kunskaper även inom angränsande områden. Finns ingen anledning att tvivla på det, men här uttalar de sig om saker som varken de eller någon annan vet något om.

Framtiden, den finns inte. Den skapas, i och genom världens icke-linjära framskridande. Om 200 år, vem har makten i Sverige då? Vilka ideologier styr? Betänk att det som händer i Afrika just nu kom som en överraskning för de allra flesta, och det finns hur många exempel som helst på andra händelser som slagit ner i världssamfundet som en blixt från en klar himmel. Det är det enda vi vet, att vi inte kan veta. Det är det enda jag som expert inom området kultur vågar uttala mig säkert om!

Slutligen, Wallenius och Ekberg är som sagt professorer. Och som sådan har de satsat en ansenlig del av sina liv på att bygga sig en karriär inom det område de nu uttalar sig. Att de skulle komma fram till någon annan slutsats än att det de sysslat med under så många år, det som de bokstavligen lever av, skulle vara annat än säkert. Det skulle inte vara något annat än en sensation. Självklart blir deras slutsats att kärnkraften är säker och att vi bör satsa på den även i fortsättningen. Och lika självklart känner de sig hotade av den växande opinionen mot kärnkraft, för det skulle kunna innebära att utsikterna för att erhålla framtida forskningsmedel minskar. Glöm aldrig det, att forskare också är människor. Även forskare behöver tak över huvudet, mat på bordet och en dräglig tillvaro. Och den betalas i detta fall av bibehållna forskningsmedel, inom området kärnkraft. Av omsorg för vem uttalar sig experterna?

Även jag är forskare, och även jag lever delvis på forskningsmedel (men jag undervisar också), men det som skiljer mig och min forskning från Wallenius och Ekberg, det är att jag skulle aldrig försätta mig i den situation som de gör. Jag skulle aldrig uttala mig med sådan säkerhet om något så pass osäkert som framtiden.

Om jag skulle skriva en debattartikel, då skulle den handla om betydelsen av ökad förmåga hos allmänheten till kritiskt tänkande. Jag skulle skriva om vikten av att se den typen av samband som jag här velat peka på. Det ser jag som den viktigaste lärdomen vi, som mänsklighet betraktad, kan dra av händelserna i Japan. Och det behövs varken mer eller minde information än vad vi redan har för att hävda det, med bestämdhet!

Innan mer pengar läggs på kärnkraftsforskning, och innan några som helst beslut tas om nya reaktorer, bör problemet med den generella förmågan till kritiskt tänkande ses över. Och det snabbt, för när det dyker upp program på TVn där man blandar ihop intelligens med kunskaper (på en femteklassares nivå), då är vi ute på ett sluttande plan. Och på sådan bör man som sagt inte bygga några kärnkraftverk!

Vakna Sverige. Lyssna gärna på experter. Men, framförallt, tänk själv, tänk kritiskt!