Min syn på den biologi som utgör Eddy Nehls fysiskt, spatiala utsträckning har förändrats av det som hände i fredags. Om det har jag skrivit i två tidigare poster. Nu på söndag kväll, när allt åtminstone känns som vanligt igen, kommer tankar på hur det som hände i biologin påverkar upplevelsen av sammanhangen som kroppens utsträckning ingår i och blir till genom.
Transcendens är ett begrepp som sätter fingret på gränssnittet mellan subjekt och objekt, och det bildar utgångspunkt för kvällens reflektioner. Kroppen har som sagt gjort sig påmind under helgen. Biologin har reagerat på det som den utsatts för, av den vilja och handlingskraft som kanaliserats genom sammanhanget som biologin ingår i och är en del av. Men betyder det att det går att ta för givet att det existerar något utanför, en utsida möjlig för jaget att uppleva?
Efter idogt funderande är jag inne på att det inte är självklart, och helgens upplevelser har påverkat såväl min uppfattning som min upplevelse. Viktigt att ta vara på detta. Faran är att, om nu allt visar sig vara bra, livet faller in i gamla banor. Än så länge lever jag i och med den förändrade upplevelsen, men det kan komma att ändras framöver.
När kroppen inte längre anses vara begränsad till skinnet som omsluter den, utan ses som en del i ett större sammanhang (vilket jag försökt visa i tidigare bloggposter), då händer något med synen på insida och utsida. Gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Uppfattningen har ändrats, men hur är det med upplevelsen? Tills i fredags var jag av uppfattningen att det inte går att på förhand peka på gränsen mellan insida och utsida. Idag funderar jag på vad ett biologiskt trauma (nja, men det var väldigt obehagligt) gör med upplevelsen, och med synen på posthumanismen.
Under helgen har jag stärkts i uppfattningen att posthumanismen är ett mer relevant tankeverktyg än humanismen. En oundviklig konsekvens av den hjälplöshet jag kände så länge jag var hänvisad uteslutande till mitt biologiska vara. Upplevelsen av en utsida har förändrats, i mitt konkret uppkopplade tillstånd. Vad är transcendent, och i förhållande till vad? Att jag upplever, det råder ingen som helst tvekan om det. Men var börjar och slutar, jag?! När den tanken bearbetats på allvar, då händer något med synen på upplevelsen.
Tänker så här. Upplevelsen är påtaglig och existerar, men vari består den, var sker den och hur relaterar den till multipliciteten Eddy Nehls? Svaret är långt ifrån självklart, men det betyder inte att det går att avfärda upplevelsen. Hur göra? Med Deleuze lutar jag åt uppfattningen att frågan är felställd. Att fråga om något förutsätter att man har en gemensam uppfattning om vilka premisser som föreligger. Och att förutsätta att det finns ett jag, och sedan ställa sig frågan vad det är som jaget upplever, det är att kraftigt begränsa möjligheten att svara.
En mer förutsättningslös utgångspunkt är att koncentrera sig på upplevelsen, att omformulera frågan till: Hur är den möjlig? Vad krävs för att upplevelser skall kunna registreras, och vilka konsekvenser får den frågan? En sådan fenomenologi ligger i linje med Deleuze, och den förutsätter så lite som möjligt. Ett sådant tankeredskap gör inte bara något med den eller det som upplever, det gör även något med upplevelsen som sådan.
Det hävdar jag med hänvisning till händelserna som min posthumanistiskt utspridda multiplicitet till kropp har förändrats i och genom, här under helgen. Jag säger inte att detta är sanningen. Jag säger bara att det kan vara värt att använda sådana tankar som redskap för att förstå det som händer och som brukar omtalas i termer av upplevelser.
Makt och inflytande får inte missbrukas, därför är förutsättningslöshet och strävan efter icke förkroppsligad kunskap en nödvändighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar