Medierna och människorna. Två sidor av samma sak.

Medierna ger oss bilden av världen. Medierna är våra ögon och örons förlängda arm (om uttrycket tillåts). Utan medier står vi oss slätt. Medierna är en central del av innebörden i (verbet) människa, en betydelsefull aspekt av människoblivandet. Och just därför är det så oerhört viktigt att inte ta dem förgivna. Medierna som vi omger oss med må vara snabba och vittomspännande, de må vara interaktiva och multimediala. Men, och det är detta som är pudelns kärna, medierna ger oss aldrig den fulla bilden. Den fulla bilden är en utopi!

Mediernas bild är alltid begränsad och styrd. Hur bra, snabba, omfattande och objektiva medierna än blir så kommer detta alltid att vara den adekvata beskrivningen av medierna, de kommer aldrig att kunna ge oss den fulla bilden. Detta har nu inget med medierna att göra, begränsningen finns i den mänskliga biologin. Betänk att medierna är kroppens förlängda ögon och öron, och människans medvetande och uppmärksamhetsförmåga är begränsad. Bandbredden för medvetandet må vara imponerande, men den är lika fullt begränsad.

Detta får inte betraktas som ett problem, det är istället själva förutsättningen för vidare samtal. Var går gränsen för informationsbearbetning? Vilka andra upplevelser och intryck har medierna att konkurrera med? Vad vill, kan och framförallt hinner en människa med på en dag, ett liv? Det är frågor som ägnas alldeles för lite intresse idag. Frågor som borde vara kulturvetenskapligt relevanta.

Livet handlar ju till syvende og sidst om att få ihop det till en fungerande helhet. Och den måste vara utformad på ett sådant sätt att inte själva dess organisation sätter käppar i hjulen för dess egen långsiktiga överlevnad. Vad behövs för att uppnå detta idealförhållande? Vad krävs för att inte bara jag, utan du och alla andra, inte bara i Göteborg eller Sverige, EU, Världen, skall få ihop vardagen? På ett långsiktigt hållbart sätt!

Det är frågor som kräver bandbredd och processorkapacitet, och det är som sagt högt begränsade resurser. Det är också frågor som kostar tid att ge sig i kast med, och som kräver energi och koncentrationsförmåga. Men det är frågor som ger något tillbaka till den som tar på sig uppgiften att jobba med dem. Viktigt att förstå det. Genom att reflektera över sådant är med om att bidra till samhällets överlevnad, på sikt. För att orka engagera sig i det arbetet kan det vara en idé att göra sig medveten om att den typen av frågor aldrig kommer att kunna besvaras av en enskild individ. Det kan inte vara uppgiften man tar på sig, att besvara frågorna. För att komma någon vart krävs mångas insats, över tid. Det är den enda lösningen. Eftersom problemet med samhällets långsiktiga hållbarhet är ett kollektivt problem, kräver det också en kollektiv lösning.

Tänk Wikipedia. Det är ett kollektivt projekt, uppbyggt och upprätthållet, ständigt förändrat, i och genom frivilliga insatser. Och samma är det med samhället. Det byggs genom allas medverkan, allas små, dagliga insatser. På gott och ont. Wikipedia kan fungera som pedagogiskt exempel. Som tankeverktyg. Wikipedia är en modell som fungerar. Dessutom är det ett medium som används dagligen för att tillgodose människors behov av kunskap.

Håller på att glida från ämnet, men ändå inte. Medierna spelar en central roll i skapandet av samhället, och världen. Därför är det viktigt, för samhällets långsiktiga överlevnad, att reflektera över vem och vad som styr medierna. Vilka logiker reglerar mediernas bevakning? Vilka begränsningar finns, och vilka möjligheter? Vad är min roll i sammanhanget?

Kulturvetenskapens roll är att hålla dessa frågor ständigt levande, inte att besvara dem en gång för alla. Kulturvetenskapens roll är vidare att fördela ansvaret. Absolut centralt är det att förstå att kulturvetenskapens roll, inte är att vara vetenskapens motsvarighet till Uppdrag granskning. En kulturvetenskaplig undersökning av medierna handlar inte om att avslöja dolda ägandeförhållanden. Inte om att kritisera dess bild av världen. Kulturvetenskapens roll är att granska samband och uppmärksamma konsekvenser. Det handlar ytterst om att hjälpa människor att hjälpa sig själva.

Det är också vad jag vill peka på här. Medierna återgår nu till en mer vardaglig bevakning av världen. I dagens tidning finns få braskande nyheter (Se här, här och här för att se några av nyheterna som lyfts fram på dagens förstasidor). Inga katastrofer att rapportera om längre. Och det är då den kritiska blicken, eller förmågan att se samband, blir så viktig. För problemen i Japan och oroligheterna i Afrika har inte upplösts. Världen pågår där ute, även om medierna idag väljer att rikta blicken inåt.

Det är ytterst läsarna som äger och styr medierna, inte Bonniers eller Schibstedt. Varken Putin eller Berlosconi, egentligen. Visst äger de själva kanalerna, och visst har de inflytande över vad som passerar genom dessa. Men eftersom deras primära mål är att tjäna pengar så sitter de i händerna på sina läsare, som grupp betraktad. Som enskild prenumerant, lösnummerköpare, sappande mellan kanaler på radio och TV, eller som nätsurfande mediekonsument, har man litet inflytande. Men tillsammans utgör man en ansenlig grupp, med en betydelsefull makt.

Det är detta man bör reflektera över. Massan går inte att styra, den styr. Men om tillräckligt många verkligen vill och handlar i enlighet med denna vilja, då sker det förändringar. Och det går snabbt! Så genom att hålla sig mer uppdaterad om vad medierna skriver om, än om verkligheten som beskrivs och genom att granska utbudet kritiskt, istället för dem som föremedlar det, får man en inblick i hur mänskligheten tänker och agerar. Och den bilden är objektivt, naken och avslöjande.

Medierna ger oss facit, i realtid!