torsdag 10 mars 2011

Reflektioner från Östra sjukhusets hjärtavdelning II

När man kommer till akuten och blir uppkopplad till ett EKG. När man är ständigt övervakad, får tempen tagen och blodtrycket kollat kontinuerligt. När det hela tiden finns någon som bryr sig om en, även om det inte alltid känns så på en överfull akutavdelning. Då inser man att livet och människokroppen är en process.

Nu är jag kanske skadad. Har kanske läst för mycket böcker och blivit snurrig. Men det är vad jag tänker på här på avdelningen. Dagen efter, i väntan på den enda läkaren som är i tjänst och som ansvarar för alla patienter. Det är ju helg. Jag tänker på livet och kroppars förgänglighet, dess ständiga förändring. Tillblivelse, det är vad jag upplever, intensivt, här och nu.

Hjärtats ständiga pumpande. Allt det jag vanligtvis tar för givet. Det står ut och blixtbelyses. Blir påtagligt. Men också känslan av människokroppens otillräcklighet. Den mänskliga biologins ad-hock-karaktär. Direkt när sjukhusets tekniska utrustning hjälpt läkaren att identifiera förhöjda värden av ett specifikt hjärtenzym i mitt blodomlopp. Då tillfördes biologin substanser, vars syfte är att hjälpa kroppen genom det trauma den genomlider. Här på morgonen fick jag till exempel betablockerare, och strax efter spred sig en känsla av lugn och ro i kroppen.

Jag är fortfarande jag, men här och nu blir jag till i samarbete med utifrån tillförda substanser. Sjukhuset som multiplicitet, det vill säga som sammansatt enhet av materia, människor, språk, kompetenser, erfarenhet och teknologi, litar inte på att min kropp klarar sig på "egen" hand. Vad är det då värt att hålla sig med en autonom subjektsuppfattning? Här och nu är den snarare en belastning. Eddy Nehls är inte autonom. Har aldrig varit autonom. Blir inte till på egen hand.

När man ligger på sjukhus blir detta faktum bara väldigt påtagligt. Bra då, tänker jag, att använda tiden till att reflektera över detta. Och tänker man på det är det många, väldigt många, ting, tankar och tillfälligheter som krävs för att upprätthålla den process som går under namnet, Eddy Nehls. Och jag är så klart inte på något sätt unik. Det gäller alla, alltid. Människa är en sammansättning. Ett emergent fenomen!

På akuten blir det också påtagligt att även samhället ständigt förändras, ständigt blir till. Som Kulturvetare med intresse för genusfrågor, till exempel, märker jag att representationen av män på både avdelningen och på akuten har ökat markant sedan min senaste kontakt med sjukvården, i samband med en blindtarmsoperation 1997. Viktigt att se det, för när man är ute och talar om dessa frågor är det lätt att glömma att det ständigt sker förändringar. Överallt. Maktordningar försvinner inte, men dess verkan och konsekvenser, förändras. Därför är det också viktigt att tala om makt mer än om de uttryck den just för tillfället tar sig. Viktigt att inte börja identifiera sig med sitt ämne.

En annan sak som blir påtaglig i denna typ av miljö, är att vi lever i en sammankopplad värld, där ekonomin styr. Inte någon gång under min vistelse har jag känt att man riskerat något, slarvat eller glömt. Men det blir ändå tydligt att marginalerna är knappa. Lokalerna är slitna. Personalen stressar. Patienter ligger uppradade längs väggarna. Och det finns få läkare. Uppdraget att rädda liv, det klarar man. Men man ligger farligt nära gränsen för värdighet. Här finns bara utrymme för det absolut mest nödvändiga. Livet är än så länge prioriterat, men ekonomin ligger inte långt efter!

Någonstans finns en gräns. Var den går, det vet man bara i efterhand. Jag har i en tidigare bloggpost jämfört tågtrafikföretagens organisation med flygbolagen. Och jag märker här och nu att sjukvården ligger någonstans mellan dessa. Det enda som händer om ett tåg går sönder, blir sent eller ställs in är att folk blir irriterade. Det enda som inte får hända är att de krockar. Inom flyget har man varken råd eller möjlighet att tumma på någon av dessa gränser. Där finns noll tolerans, än så länge. Hur förekomsten av lågprisbolag påverkar detta återstår att se.

Sjukvården är en livsviktig organisation, som alla någon gång kommer att vara beroende av. Men det är svårt att till vardags göra sig medveten om detta, speciellt i en ekonomiskt pressad och personligt stressad tillvaro. När ekonomin allt mer överordnas, inom allt fler områden, påverkar det utrymmet för och utformningen av vad som blir möjligt att göra. Att sänka skatten låter som ett mer lockande alternativ än att bygga ut vården. Och så känns det, ända tills man ligger där på akuten med en allvarlig men icke livshotande sjukdom, väntandes på att få träffa en läkare. Timme efter timme, efter timme kan man få vänta. Om det är värt det eller ej låter jag vara osagt, men det är en konsekvens av det sammanhang man lever i och med. Allt och alla är sammankopplade, och handlingarna som utförs ger upphov till konsekvenser som på förhand är omöjliga att förutse och beräkna.

Idag planeras för det oväntade. Men ska målet om långsiktig hållbarhet kunna uppnås måste man planera även för det oväntat oväntade.

Ingenting är isolerat, allt är sammankopplat.

P.S.
Som lärare på högskolan, med bland annat blivande sjuksköterskor som studenter, bör man inte bli förvånad om man stöter på någon gammal student. Gjorde nyss det, och blev igenkänd i uppskattande ordalag. Gäller att ta tillvara på sådana tillfällen!

Inga kommentarer: