Försöker fylla tiden. Sitter i dagrummet och väntar på fika. På TVn är det GoKväll. Snart, kanske, blir det Melodifestival. Får se. Om det blir så. Det var ju annars tanken. Melodifestival och ett glas vin. Nu sitter jag istället fast på Östras hjärtavdelning, tillsammans med åldringarna. Känner mig inte hemma. Omhändertagen känner jag mig emellertid. Övervakad. Min hjärtaktivitet pulserar fram på displayer överallt på avdelningen. Lossnar en diod märker man det och kommer för att fixa det.
"Min" kropps utsträckning har härigenom ökat dramatiskt. "Jag" blir till på olika utspridda platser. Utbyte med vänner sker via Facebook och sms. Med mina olyckskamrater i rummet är svårt att hitta något att tala om, även om vi alla är där på grund av problem med våra hjärtan. Slumpen har fört oss samman och vi är alla uppkopplade mot samma system. Men det är också det enda vi har gemensamt.
Någonstans, utanför huset, sitter en hjärtexpert som fungerar som stödresurs om läkarna i huset är tveksamma över hur EKG-kurvorna ska uttydas. Och detta med maskiner. Detta att jag ännu bara sett skymten av läkaren, den medicinskt ansvarige, den som just nu har mitt liv i sina händer. Det får mig att reflektera över hur kunskapen om den mänskliga kroppen håller på att överföras till tekniken. Nyss kom en ung sköterska till min säng och tog blodtrycket manuellt. Hon fick inte använda maskinen. Hon skulle lära sig hur man mäter tryck och tar puls, manuellt. Lite som när jag gick i skolan och vi inte fick använda miniräknare.
Kontentan blir att kunskaper som tidigare var förkroppsligade, idag överförs direkt till grafer, som genom att jämföras mot olika variabler ger svaret på om man är frisk eller sjuk (även om det naturligtvis är högst relativa begrepp). Fortfarande måste man alltså lära sig hur man utför momenten manuellt. Fortfarande anses det vara viktigt med ett förkroppsligat back-upsystem. Fortfarande får man som patient möta människor som tar hand om en när man mår dåligt. Men hur länge till?
Om detta är bra eller dåligt, det vet jag inte. Jag är osäker. Men man bör vara medveten om att detta gör något, det får konsekvenser. Det gör något med människokroppars upplevelser. Vidare påverkar uppkopplingarna och utsträckningen synen på människokroppen. Kunskap är en samproduktionsprocess, den uppstår i mellanrummen mellan delarna som bygger helheten.
När "jag" lämnar Östra gör jag det med en förändrad syn på den biologiska delen av jaget. Det jag hittills kunnat ta för givet kommer jag framgent att vara tacksam för. Hjärtat som tidigare bara i undantagsfall gjort sig påmint kommer från och med nu att vara en källa till tacksamhet.
Jagets blivandeprocess har funnit en flyktlinje och därigenom antagit en ny riktning. Upplevelsen av jaget har vidgats, fördjupats och ändrat karaktär. Värdet av det fortsatta blivandet har ökat.
Livet är nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar