Vem är det som uppnår målen?

”Kommer du att nå säljmålet i år?” Den frågan svarar Matthias Seidl på i dagens Svenska Dagbladet (se även här) utan att blinka, och han är optimistisk. Han utstrålar självförtroende, och den egenskapen är tydligen avgörande. Saabs försäljningssiffror, som det handlar om i artikeln, är som bekant låga. Förra året såldes bara 30 000 bilar. I år siktar man på 80 000. Den största utmaningen enligt Matthias, som är Saabs nytillträdde försäljningschef, är:

att så snabbt som det bara går bygga förtroende hos alla parter, leverantörer, kunder och media. Det bästa sättet att göra det är att visa nya produkter och visa att vi är tillbaka på banan.

Att sälja bilar idag handlar med andra ord inte om att sälja bilar. Det handlar om att sälja idén om bilen. Det handlar om att sälja allt annat än den materia som bilen är byggd av. Och ju mer efterfrågan det finns på allt det där andra, det immateriella, desto starkare står man som aktör på den stenhårda bilmarknaden.

Det jag förundras över när jag läser den här typen av uttalanden, dessa intervjuer med (män)niskor i ledande positioner, det är den ofattbara (över)tron på den egna förmågan. Är det verkligen Seidl som når försäljningsmålen, om det nu skulle säljas 80 000 bilar under 2011? Går det över huvud taget att tänka så? Är det han som når målen, eller är det något helt annat som sker, men som tolkas på just det sättet. Som att det är Seidl som når målen. Jag lutar åt det senare.

Tron på att mål som sätts upp av en organisation och som uppfylls, att detta skulle ha något med dess chef att göra. Det är ett tankefel. Ett fatalt sådant, som inte bara är skadligt för samhället, utan även för den som utses till galjonsfigur. För det är precis vad det handlar om. Ifall Saab skulle lyckas sälja så många bilar som man hoppas, då är det ett resultat av en oändligt lång kedja av aktörer sammankopplade i nätverk.

Det finns aldrig någon yttersta orsak till det som sker, varken om målen uppfylls eller ej. Det går bara att iaktta konsekvenserna av nätverkets samlade handlingar. Effekterna av aktörernas agerande, det är vad som finns i världen.

Därför är det inte Seidl man ska fråga. Han har ingen som helst makt över skeendet, det är potentiella kunder som har Sabbs öde i sina händer. Varken mer eller mindre. Och vad dessa kunder betala för, det är immateriella värden. Vad man både kan och bör fundera över, om man är intresserad av långsiktig hållbarhet. Det är vad dessa fakta får för konsekvenser, både ifråga om social och biologisk hållbarhet.

Tron på att det är handlingskraftiga och modiga (vita, heterosexuella, medelklass)män som bygger och driver världen, underblåser alla de krafter som motverkar jämställdhet och mångfald i samhället. Denna bild behöver utmanas, eller i alla fall nyanseras! Grunder för dess existens måste ifrågasättas. Seidl har säkert exceptionella kvaliteter, men det är inte han som styr. Och då spelar det ingen roll att han har de kvaliteter han har. Vill vi långsiktig hållbarhet måste vi tänka i nya banor, just kring frågan om vad det är som driver världen! Och så mycket vet vi, att det är inte enskilda individer!

Sedan har vi frågan om vad det är man betalar för när man köper en bil, den är central i alla diskussioner om långsiktig hållbarhet. Alla vet att bilåkande, i all fall om det bygger på fossila bränslen, är miljövidrigt. Och det är det oavsett vilka tekniska framgångar bilföretagen än presenterar. Visst har det blivit bättre, men i relation till miljön (den för mänskligheten centrala frågan) är det fortfarande förödande. Frågor man kan ställa sig som medveten kund är: Vad söker jag? Och vad vill jag ha, på lång sikt? Om det är den speciella tillfredställelse som själva bilköpet ger, känslan av att äga allt det som bilen som objekt står för. Är det bilens konnotationer som efterfrågas, ja då kanske samma känsla kan erhållas på andra sätt som inte har samma miljöpåverkan.

Lite så tänker jag. Hur tänker ni?