Experter är ett ord som förekommer flitigt i tidningarna i dessa dagar av uppbrott, kaos och katastroflarm (se här, och här till exempel). Expert är ett ord som inger lugn och som dämpar oro. Vem är bättre skickad att lösa problem, än just experterna? Fler experter, det är lösningen. I alla fal om man ska tro Björn Malmsten som hänvisar till en utredning gjord av Strålsäkerhetsmyndigheten. Och det låter väl rimligt, kan man tycka. Om man utbildar fler experter, då kan resten av befolkningen ägna tid till annat. Och det behövs sannerligen. Vem känner sig inte pressad av alla beslut som måste tas, allt som måste ses över, och inte minst av all den oro insikten om att man kanske missat något medför? Vem behöver inte avlastning?!
Upp till kamp för fler experter! Eller, vänta lite nu. Vad skulle det få för konsekvenser? Om det ska dagens bloggpost handla, för det är en för samhällets långsiktiga hållbarhet avgörande fråga. Drömmen om och framförallt den utbredda tron på att fler experter är svaret på frågan om hur samhällets långsiktiga överlevnad skall fixas är farlig. Det är min utgångspunkt (och om det har jag skrivit även på andra ställen här på Flyktlinjer: här, här, här och här, bland annat). Det vad jag vill visa här.
En sak missar så gott som alla som för fram denna typ av påståenden, och det är att uppmärksamma experternas roll för upprinnelsen av de problem som de sedan förväntas lösa. Betänk att det var experter som uppfann kärnkraftverken, att det är experter som utformat säkerhetssystemen som övervakar kärnklyvningsprocesserna. Och det är också uttalanden och försäkringar från experter på försvar och säkerhet som har lett till att svenska vapen nu används i krig, vilket lagen förbjuder. Experterna har en central roll och ett avsevärt ansvar för den uppkomna situationen, vilket inte betyder att de bör avkrävas ansvar. Det är absolut inte så jag tänker, det är vikitgt att poängtera!
Men här finns en uppenbar paradox. Om fler experter är lösningen, vad är då problemet kan man undra? För inget kärnkraftverk, inga vapen och inget annat av allt det som vi lärt oss att ta för givet i vardagen har skapats av medelmåttor. Det verkar uppenbarligen som att det är experterna som göder efterfrågan på fler experter. Och frågan man måste ställa sig blir då, har vår värld blivit säkrare och tryggare att leva i som ett resultat av utbildandet av experter? Min uppfattning är att få skulle hålla med om det, och när väl insikten om att det är experterna som försatt oss alla i den situation vi befinner oss i just nu, sjunker in (om den nu gör det, vill säga), då står vi där med mössan i hand. Ensamma och utlämnade åt vårt eget öde.
Från toppen ner till botten är det skrämmande kort väg (tänk till exempel på konsekvensen av att fler bakterier blir resistena mot antibiotika, vilket är ett område där experterna kämpar mot klockan). Det är den viktigaste lärdomen man kan dra av det som händer i Japan och Afrika. Vi, som mänsklighet betraktat, må slå oss för bröstet och tro oss om mycket. Men ännu återstår enormt mycket arbete, om det över huvud taget är möjligt, innan vi lyckats bemästra naturens krafter och tämja dess lagar. Och kungsvägen till det målet är inte fler experter, det är tvärt om fler kritiskt medvetna och välutbildade medborgare som är spridda över hela jordens yta. Det är den tes som driver Flyktlinjer. Strävan efter det målet är mitt bidrag till samhället.
Fler experter, mer kunniga experter och experter inom fler områden, riskerar att binda upp kunskap som hade kunnat spridas. Tron på och ropen efter experter liknar på skrämmande många sätt små barns önskan om kakan som man kan ha kvar samtidigt som man äter upp den. Ekvationen går helt enkelt inte ihop!
Visst är det bra med experter, och jag instämmer i oron över att vi som det verkar kommer att få svårt att överföra den kunskap som dagens experter inom kärnkraft besitter till nya generationer. Men jag vidhåller att lösningen inte är fler experter!
Problemet är inte brist på kunskap i toppen av kunskapspyramiden, det är avsaknaden av kunskaper och ointresset för kritiskt tänkande vid dess bas. Skall samhällets och världens långsiktiga hållbarhet tryggas behöver den insikten ägnas större intresse och mycket mer möda. Experterna invaggar mänskligheten i en falsk trygghet, och denna är det största problemet och det allvarligaste hotet som vi står inför idag. Om experter utvärderar experter, då är vi illa ute! Det är som att överlåta till cheferna att utforma reglerna för sin egen lönesättning, utan inblick för dem som betalar kalaset. Och det har vi ju sett hur det går.
Under mina år som lärare inom den högre utbildningen i Sverige har jag tvingats vänja mig vid att studenternas förkunskaper minskar år från år. Det är vad vi nu mer planerar för, och vad vi har att förhålla oss till. Och det kan jag leva med, det är inte det största problemet. Det allvarligaste problemet, det som gör mig riktigt orolig, är den tendens som smugit sig på, på den allra senaste tiden. Ett ökande ointresse från studenterna sida, att lära. Jag kräver inte mycket av dem som kommer för att lyssna på mig när jag föreläser. Det enda jag begär att man kommer dit för att man vill, att man är tyst och att man lyssnar. Samt viktigast av allt att man ställer frågor när man inte förstår. Kort sagt att man inte överlåter hela ansvaret på lärandet till mig (som expert). Resten är som jag ser på saken upp till mig, möts jag bara av kritiskt intresse är saken biff. Jag anser att det är min uppgift att vara väl förberedd, att presentera kunskaperna på ett intressant sätt och att ständig hålla mig uppdaterad på de senaste kunskaperna inom mitt område. Men det är inte mitt ansvar att lära! Det måste ligga hos studenten, vilket är det är si och så med idag.
Tyvärr händer det allt för ofta att jag möts av ointresse. Om jag ger studenterna ansvaret att själva hålla i ett seminarium, för att de behöver öva dels förmågan att samarbeta, dels förmågan att kritiskt och självständigt söka svar på svåra frågor. Då händer allt för ofta att de ser detta som en chans att lämna högskolan för att göra annat. När jag i utvärderingarna frågar om hur mycket tid man lägger ner på studier händer skrämmande ofta att svaret blir 20 timmar i veckan (högskolestudier är en heltidssyssla, vilket innbär 40 timmar), eller mindre (samtidigt som man på frågor om litteraturen skriver att det är för mycket att läsa eller att den är för svår). Jag är ärligt och uppriktigt oroad över detta, och jag skriver det inte för att klaga. Jag är på inga sätt ensam om att lägga märke till detta, alla inom högre utbildning har samma erfarenhet. Här finns ett gigantiskt problem som inte löses över en dag, och absolut inte genom att resonera som nuvarande regering gör.
Vem skall axla manteln? Vem skall ta över samhället, och vem skall underhålla alla de expertsystem som vi i en ökande takt gör oss beroende av? Varifrån skall morgondagens experter hämtas, om intresset från dem som befinner sig i utbildningssystemets bas idag inte är mer intresserad av den kunskap och de färdigheter vi som arbetar där har att erbjuda? Det är den viktiga frågan! Och den löses inte av experter (det är dessutom problematiskt att lägga ansvaret för så pass stora och komplexa problem hos några få. Se här). Problemet är alldeles för enkelt för att expertkunskaper skall kunna vara användbara.
Problemet som vi alla står inför är att den generella kunskapsnivån i samhället och i världen håller på att minska, dramatiskt. Ett fåtal experter må besitta mer kunskap idag är för bara några år sedan, men det är ofta till mer besvär än till nytta (enligt ovanstående logik) för samhällets långsiktiga hållbarhet. Lösningen på de problem vi alla står inför är just det, att fler idag är mer intresserade av att skaffa sig häftiga upplevelser, än att lägga möda på att förkovra sig. Kunskaperna och förmågan till kritiskt tänkande vid basen måste öka, bara så kan världens överlevnad säkras. Det finns inga enkla lösningar, enda sättet att är att fler inser att vad som krävs är hårt, ihärdigt arbete över tid. Och att det inte kan överlåtas på någon annan.
Kunskapsklyftorna måste minskas, liksom de ekonomiska klyftorna. Det inte spetskompetens som behövs, utan bredd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar