Att ha kunskap. Att äga insikt. Att veta. Det är så man ofta tänker. Det är så det känns. Men det är ett tankefel, ett fundamentalt tankefel som ger upphov till negativa konsekvenser. Visst vet vi det vi vet. I någon mening är kunskap förkroppsligad genom att den går att plocka fram ur minnet. Men ända sedan människan började skriva böcker har detta förhållande luckrats upp. Och idag med möjligheterna som internet erbjuder händer det mycket, och fort ifråga om kunskapens ägande.
Om man inte äger kunskap, vad gör man då? Hur bör man tänka, och varför är det problematiskt att tänka äga och kunskap i samma mening? Kort sagt, vad handlar det om? Vad vill jag peka på? En av kulturvetenskapens viktigaste uppgifter är att undersöka kopplingar mellan makt och vetande, och det är i det sammanhanget som tanken om kunskap som något man äger blir problematisk.
Makt föregår kunskap, på samma sätt som språket föregås av och samtidigt kanaliserar makt (om det har jag skrivit i en tidigare post). Makt är vad det handlar om. Det är den som driver samhället, vetenskapen och kultur. Problemet är därför kanske egentligen inte så mycket att människor tror att de äger kunskap, utan snarare att detta förhållande inte problematiseras mer inom vetenskapen.
För när utövare av vetenskap anser sig äga kunskap, då händer något. Vetenskap brukar på listor som mäter inflytande rankas högt, och det betyder att det som sägs i vetenskapens namn kommer att laddas med mer agens än det som sägs av lekmän. Och det alldeles oavsett om det som sägs är sant eller ej, användbart eller inte. Vetenskapliga uttalanden borgar så att säga för relevans och ackurans, genom att det som sägs uttalas i namn av vetenskap och det är i sin ordning. Men när enskilda utövare av vetenskap blandar ihop den egna personen med kunskapen som finns i det egna ämnet eller forskargruppen, då uppstår problem.
Kunskap, först. Vad är det? Verktyg för att uppnå något, till exempel ett långsiktigt hållbart samhälle (eller rymdresor, krigsvinster eller något annat). Det är mitt svar. Kunskap är inget i sig, den kan bara upptäckas och bedömas utifrån och i relation till dess användande. Viktigt att inte förväxla kunskap med innehållet som för närvarande fyller begreppet med mening. Kunskapen är evig, kanske man skulle kunna säga, men dess innehåll växlar över tid.
Människa, sedan. Vad är det? Människor är, eller kan ses som, behållare av kunskap. Människor är dem som använder kunskaperna, det vill säga nyttjar verktygen för att uppnå något. Därför är makt ett centralt moment!
Om människor lever i föreställningen om att kunskap är något man har, då är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt!
Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap kommer de att använda all den makt som de förfogar över för att försvara kunskapen. Tänk på resonemanget om memer, och det blir uppenbart att ägandet av kunskap är problematiskt. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende inom vetenskapen kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen.
Problemet visar sig dock först när den rådande kunskapen hotas. Det är då som makten träder in, för i samma stund som kunskapen hotas, hotas alla dem som företräder kunskapen, alla dem som förkroppsligat den och gjort den till sin. Och ju mer förkroppsligad kunskapen är, desto mer makt mobiliseras till dess försvar. Freud försvarade synen på sexualiteten med näbbar och klor! Bara för att nämna ett exempel. Men det finns hur många exempel som helst på detta. Forskare som driver politik är problematiskt (se här och här) inte för att det skulle vara fel på kunskaperna som de för fram, utan för att de blandar ihop rollen som utövare av vetenskap med rollen som politiker. Den som har makten har vidare makt att bestämma vilken kunskap som skall anses viktig och värd att bevara.
Frågan man bör ställa sig är: kan vi veta vad som är ett objektivt försvar av kunskapen och vad som är subjektiv självbevarelsedrift? Finns det någon metod för att utröna vad som är vad? Nej, tyvärr finns ingen sådan metod. Vetenskapen representerar det högsta vetandet i samhället, och därför utvärderar man sig själv.
Ett sätt att lösa upp denna svåra knut är att lansera ett lite annorlunda sätt att se på kunskap, inte som något man har utan som något man använder. Kunskap är verktyg. Ser man på kunskap på det sättet skulle bedömningen av kunskap kunna göras av en instans utanför vetenskapen. Strider om vem som har det bästa verktyget blir dessutom, föreställer jag mig, lättare att genomskåda, än strider om vem som äger sanningen.
Den som förfäktar yxans fördelar gentemot motorsågen, till den blir den självklara uppmaningen: upp till bevis! Låt oss se. Svaret ger sig så att säga själv. Det skulle kunna vara så även inom vetenskapen, om kunskap inte betraktades som egendom. Om kunskapen uppfattas som ett verktyg, ja då blir det lättare att upprätthålla gränsen mellan utövaren och resultatet.
Vad jag vill är att visa på vikten av kritiskt tänkande, att det är en viktigare egenskap än förmågan att förkroppsliga kunskap. Jag tror att chanserna till att målet om långsiktig hållbarhet ökar betydligt om fler inser vikten av att göra skillnad mellan kunskap (verktyg), människor (dem som använder verktygen) och makt (förmågan till agens). Det går inte att separera dessa enheter från varandra, men det går att öka medvetenheten om dess betydelse för vardagen och världens tillblivelse. Och den insikten gör ökar möjligheten att utarbeta strategier för att möta problemen.
Flyktlinjer är en plats där verktyg utvecklas, testas och överges (om de inte fungerar till det de är tänkta). Flyktlinjer är en process, ett samtal. Och dess mål är att främja kritiskt tänkande och långsiktig hållbarhet.
Jag äger ingen kunskap. Jag försvarar ingen sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar