Sov gott hela natten. Vaknade utvilad. Kände mig stark. Men så kom den krypande, känslan av oro. Och den växte i bröstet. Gör det ont, eller är det inbillning? Håller jag på att bli sämre, eller är det bara ett tecken på att fokus här, här på hjärtavdelningen är riktat mot just hjärtat? Det är vad som rör sig i huvudet på mig just nu. Det är effekten av att befinna sig här, avskuren från resten av världen.
Ute är det vår nu. När jag kom in till akuten i fredags var det fortfarande vinter, rått och kallt. Nu är den tid på året som jag gillar allra bäst här. Och jag är inlåst på avdelningen, eller snarare uppkopplad mot ett säkerhetssystem vars räckvidd är begränsad till avdelningen. Visst är det fint att se våren spira, men bättre att känna den mot sin hud.
Mitt liv ligger ytterst i händerna på EKG-övervakningssystemet, med läkarna som förmedlingslänk och tolkningsinstans. Och det praktiska har överlåtits till sjuksköterskorna. Fram och tillbaka vandrar jag i korridoren. 50 meter enkel väg, och så 50 meter tillbaka. Gång på gång, på gång. Är ju van vid att röra mig. Behöver det. Men vågar jag?
Vill inte förändras som människa. Tror inte jag kommer att förändras. Men jag blir aldrig den samma. Fast så har det ju alltid varit. Det är så jag måste tänka. Varje ny dag man vaknar till är på ett sätt ännu en helt vanlig dag, en i raden av dagarna som är livet. Ändå är ingen dag den andra lik. Samma sol, samma träd, samma människor. Samma kropp som rör sig genom samma värld. Varje ny dag må vara den andra lik, men eftersom inget i universum, någonsin befinner sig i stillhet. Eftersom allt rör sig, kontinuerligt. Eftersom det är det enda som är beständigt i världen, rörelsen. Eftersom det är ett obestridligt faktum är inget sig någonsin likt. Förutom förändringen då.
Alla möten förändrar. Och mitt möte med hjärtflimmret i fredags har förändrat mig och min syn på och relation till min kropp. Mitt möte med läkaren i eftermiddags, när jag av oro för begynnande smärta i bröstet sökte upp honom på hans kontor på avdelningen, och han sa att det fanns inget att oroa sig för, förändrade mig. Jag är övervakad och så länge systemet inte ger utslag är allt som det ska. Att kunna släppa på oron, att kunna överlåta den kroppsfunktionen på EKG-systemet, det förändrar min syn på mig själv.
Jag har förändrats. Ändå är jag mig lik. Erfarenheterna jag får här och nu, dessa dagar på sjukhuset, berikar min fortsatta tillblivelse. Minnena från Östra kommer att hjälpa mig att uppskatta saker som jag inte uppskattat tidigare. Tacksamheten över livets mer modesta inslag ökar när man blivit påmind om sin egen dödlighet. Det är allvar när det handlar om hjärtat! Men det visste jag redan. Det som hände fick mig inte att inse det, det hjälper mig att påminnas om det. Därför tror jag att förändringen jag genomgår just nu inte kommer att märkas, så att säga på utsidan. Förändringen är min. Mötet med upplevelsen av ett hjärta som fallerar går inte att beskriva, men den förändrar synen på världen. Effekten av upplevelsen är ökad tacksamhet!
Här, och nu. Det är vad som räknas. Alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar