Såg just en svart likbil (heter det så? Tror inte det, men alla fattar) lämna Östra. Den svindlande vackra bitterljuva (så känns det när man tvingas uppleva det man längtat efter genom ett sjukhusfönster) vårmorgonen manar till eftertanke, reflektion över livet, friskt/sjukt och vården som ett slags maskin. Vad är ett sjukhus? Vilka effekter producerar det? Vad hålls samman och vilka konsekvenser går att hänföra till detta sammanhållande?
På samma sätt som kroppen går sjukhuset att förstå som assemblage, som en sammanhållen helhet av olika delar. Materiella såväl som immateriella. Allt som kan göra skillnad, och på något sätt relaterar till sjukhuset, är en del av assemblaget.
Jag och alla andra patienter här på Östra utgör delar av assemblaget, våra kroppars behov utgör en viktig riktningsgivare för sjukhusets kontinuerliga tillblivelse. Eftersom uppdraget är att rädda liv och bota sjukdom är det naturligtvis en oundviklig konsekvens av assemblagets organisering att man någon gång misslyckas med uppdraget. Bara i undantagsfall beror (förhoppningsvis) misslyckandet på brister hos personalen och/eller medicinskt ansvariga, på utrustningen eller rådande kunskaps- och erfarenhetsläge. Det vanligaste är nog att kroppen, som på olika sätt och via olika vägar kommit att utgöra en del av assemblaget (och som i enlighet med tankemodellen också i sig är organiserat som assemblage), kommer under behandling för sent, eller helt enkelt är för svårt skadad.
Ambulanserna som levererar patienter är lyckligtvis fler än likbilarna som transporterar kroppar härifrån. En lyckad behandling ska resultera i hemgång, helst på egna ben. Det är assemblagets uppdrag, sjukhus förväntas ge upphov till effekten funktionsdugliga kroppar. För att lyckas uppnå detta mål krävs ett ständigt tillflöde, även av annat än av sjuka kroppar.
På morgonen strömmar det erfarna och funktionsdugliga kroppar till byggnaden som Östra är förlagd i. Personalen som utför det praktiska arbetet, och som via genomgången utbildning har förkroppsligat viktiga kunskaper och färdigheter som behövs för att klara uppdraget, kommer i vågor, och antalet som är i tjänst vid varje givet tillfälle bestäms av assemblagets behov. Ingen enskild del är viktigare än någon annan. Det är lätt att glömma det!
Läkarna befinner sig högt upp i hierarkin, med överläkaren i topp. Men utan sköterskor och annan personal blir det omöjligt för assemblaget att ta del av och utnyttja läkarnas kunskap och beprövade erfarenhet. Å andra sidan har dagens teknologiska utveckling möjliggjort att läkarna inte behöver röra sig bland patienterna lika mycket som förr. Under helgen, till exempel, när intensiteten i uppdraget minskats till ett minimum och då man bara agerar om liv hotas, då är jag inte ens säker på att läkarna finns i huset. De är åtminstone få, och de kommunicerar med sköterskorna via datorer.
Hela tiden byggs kunskap på genom att erfarenheter förkroppsligas. Och eftersom det finns kontinuitet bland personalen och även via teknologier, kan kunskapen och erfarenheten överföras från individ till individ och utbytas via olika medier över stora avstånd. Assemblaget står i ständig kontakt med andra sjukhus, universitet och det omgivande samhället, och lär sig kontinuerligt mer och mer i och genom en evolutionär process. Men kunskap är en färskvara. Kroppar förändras. Trender kommer och går inom vetenskapen och i det omgivande sammanhanget. Allt får återverkningar på assemblaget.
Rätt som det är sprider sig vanan att röka tobak i populationen varifrån patienterna hämtas, och denna vana ger upphov till hälsokonsekvenser och nya sjukdomar som måste bemästras om uppdraget skall kunna utföras. Plötsligt börjar väldigt många jogga, och det får som konsekvens att hälsan ökar hos många, men det får också som konsekvens att kroppar slits ut och skadar sig. Allt som händer bland populationen får återverkningar, på ett eller annat sätt, för assemblaget.
En annan aspekt som är viktig att ta med i förståelsen av helheten är läkemedelsföretagen. Genom forskning, kanske på substanser hämtade från regnskogar i Sydamerika, hittas plötsligt medel som i ett slag förändrar livet på planeten jorden. Penicillin, till exempel, gör att sjukdomar som förr dödade individer idag låter dem överleva (även om dess verkningsgrad idag har minskat betänkligt på grund av resistenta bakteriestammar). Och det gör att populationen åldras, vilket i sin tur får effekten att den totala sjukdomsbilden förändras, vilket gör att gamla erfarenheter blir obrukbara och nya utvecklas.
Ekonomiskt kapital tillförs assemblaget via skattemedel. De som ytterst beslutar om storleken på uttaget av dessa medel är alltså samhällsmedborgarna, vilka alla är potentiella patienter. Men eftersom patient är en högst tillfällig subjektsposition kommer olika intressen att ställas mot varandra. När man är sjuk har man andra behov och önskningar än när man är frisk, och det är den friska delen av populationen som utgör majoriteten. En högst intrikat ekvation som jag här och nu väljer att bara peka på.
En annan central del av assemblaget sjukhuset är assemblaget universitetet, och gränsen mellan dessa båda är högst flytande. Personalen är också i vissa fall densamma. Det är deras individuella funktion, vad de gör och var handlingarna utförs, som knyter dem till respektive assemblage.
Vad som räknats upp ovan är fysiskt, materiella och teknologiska aspekter av assemblaget. Men till helheten hör också immateriella aspekter. Föreställningar om vad som är friskt och sjukt, till exempel. Dessa är högst flytande. Bilder av och föreställningar om läkare, sjuksköterskor och även vård, påverkar assemblagets utformning och verkan i världen.
Uppräkningen av aspekter kan göras hur lång som helst. Och det är i princip omöjligt att fånga in allt som gör skillnad i och för assemblaget. Men poängen med att använda detta tankeredskap för att förstå vad ett sjukhus är, det är inte att beskriva det i detalj. Det handlar mycket mer om att förstå vilka krafter som är i omlopp, om vilka funktioner aktörerna har i helheten och om att ifrågasätta den rådande tankemodellen som styr tanken fel genom att upprätta otillbörliga gränser i världen och tillvaron. Med andra ord handlar det om att fokusera blivande, istället för varande. Om att undersöka hur maktordningar möjliggörs och effekterna av dem, snarare än att ta dem för givna.
Genom att fokusera på handlingar, på funktioner och effekter, istället för på isolerade och på förhand definierade och begränsade enheter, får man en helt annan och framförallt fördjupad förståelse för hur, till exempel, ett sjukhus fungerar. Hur det blir till och vad som krävs för att det även fortsättningsvis skall kunna kännas igen som just ett sjukhus. Östra finns alltså inte, det blir ständigt till inom ramen för samspel mellan en mycket lång rad aktörer (mänskliga såväl som icke-mänskliga. Materiellt teknologiska liksom virtuellt immateriella), aktörer som över tid går in i och ut ur olika roller i assemblaget. Det som händer mellan aktörerna är därför det viktiga.
Funktioner är bättre att leta efter, än definitioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar