Kärlkransröntgen. När jag fick höra ordet steg pulsen och musklerna spändes. Kroppen reagerade omgående. Sedan gick det i vågor. Oron har ömsom släppt, ömsom stigit. Med fokus riktat mot hjärtat registreras minsta förändring. Lite gasbubblor i tjocktarmen som passerar strax under hjärtat sänder känslor av panik genom kroppen. Det går inte att styra. Hjärnan är en del av kroppen, men bara en liten del. Hjärnan styr tankarna, men hjärtat lever sitt eget liv.
Hjärnan behöver hjärtat, och hjärtat behöver hjärnan. Och alla kroppens delar behöver varandra. Delarna kommunicerar med varandra, och med omgivningen. Språket, det som skiljer människan från andra djur, är också en del av kroppen. Ord får fysiska effekter, det visar min kropps reaktion på ordet kranskärlsröntgen.
Viktigt att lägga märke till är dock att själva ordet i sig, det vill säga sammansättningen av bokstäverna som bildar: kranskärlsröntgen, inte är vad som ger upphov till effekten på kroppen. Ordet i sig är bara ljudvågor. Men ordets konnotationer, dess kulturella meningsbärande överbyggnad, ställer frågan i ett lite annat ljus. Men inte ens det kan sägas vara vad som ger upphov till effekten. Dess verkan är marginell.
Språk må ge upphov till effekter, men de är att betrakta som ytfenomen. Som krusningar på biologins yttersta lager. Språket reglerar flöden, hjälpligt. Språket kan sägas grovsortera kulturella skeenden. Språket skapar kategorier. Språket är en viktig del av kulturen, men det är på inget sätt överordnat. Biologin och språket är två sidor av samma sak. Människan blir till i samspelet, i mellanrummet mellan dessa båda storheter. Båda är lika viktiga.
Vad är det då som ger upphov till effekter. Vad är det som gör att kroppen går in i chockläge när läkaren på ronden uttalar orden, kranskärlsröntgen? En tidigare bloggpost har behandlat frågan om språkets redundans, och här finns förklaringen till styrkan i effekten i just detta fall. Men den är inte unik, varken för sjukhusmiljön eller medicinska termer. Språket är redundant, det ger inga djupeffekter i världen. Effekten skapas av något annat.
Det som ger upphov till effekten är makten som finns i sammanhanget. Läkarvetenskapens långa historia av framgång. Dess gigantiska katalog av kunskap om människokroppen. Det må vara en läkare som uttalar ordet, kranskärlsröntgen. Men det som sker i mellanrummet mellan läkaren som går ronden och som uttalar ordet, och patienten som lyssnar på uttalandet, är att en maktrelation upprättas. Mellan en förkroppsligad patient, uppfylld av oro, och en läkare som lutar sig mot läkarvetenskapens samlade kunskap.
Språket, orden som uttalas, är i sammanhanget av underordnad betydelse. Det som träffar patienten som ett hårt knytnävsslag i solar plexus är allt det inflytande och allt anseende som läkarvetenskapen allokerat. Vad som sägs, vilka ord som yttras är inte det viktiga här. Läkaren har en agenda, och den drivs igenom. Helt och hållet med patientens samtycke. Det är vad som ger upphov till den kroppsliga effekten. Därför är språket redundant.
Efter genomgången röntgen. Fick ligga på ett operationsbord, med nedhasade byxor. Spritade ljumskar och handleder och med en kanyl (för att snabbt kunna sätta in medicin i händelse av problem) i varje underarm. Innan man skar upp pulsådern, under lokalbedövning, fick jag Stesolid. Sedan gick det fort. Ett plaströr stacks in i ådern vid handleden och jag kunde följa dess förflyttning genom armen. Det spände i armbågen, kittlade i axeln. Sedan sprutades kontrastvätska in och på skärmen kunde man konstatera att kärlen såg bra ut. När plaströret drogs ut krampade ådern och det smärtade, men inte mycket värre än ett tandläkarbesök. Sedan var det klart. Det tog sammanlagt ca 30 minuter. Beskedet blev: dina kärl ser fina ut. Det var ingen infarkt!
Även här är orden bara ord. Ljudvågor, visserligen med konnotationer, men inte mycket mer. Fina, ingen infarkt. Lätt att förstå, men fortfarande bara ord. Det som gör att lugnet infinner sig är att all den spänning som byggts upp i kroppen av läkarens uttalande nu släpper. Allvaret i uttalandet och makten som ligger bakom det får här motsatt effekt. Lättnaden blir desto större ju mer makt som finns i mellanrummet. På samma sätt är det med uttalandet, ju mer makt desto större effekt.
Under dygnen på Östra har språket används flitigt i kommunikationen mellan vårdapparaten och mig som patient. Men det som gett upphov till effekter, det är makt. Med andra ord: språket är redundant!
Affektiv vändning, det är ett annat sätt att säga samma sak!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar