Torsdag morgon. Har legat här sedan natten mot lördag. Igår gjordes ultraljudsundersökning av hjärtat, och även kranskärlsröntgen. Ingen av undersökningarna visade något onormalt. Kärlen såg bra ut. Fick senare på dagen reda på att förhöjda enzymvärden i hjärtat är en indikation på hjärtinfarkt. Men det var alltså inte vad jag råkat ut för. Fast ingen verkar veta något om vad det langa varit.
Känns tryggt att vara EKG-övervakad, men ovissheten är ändå jobbig. Vad händer idag? Vet inte ens om man vet det. Kanske blir det hemgång, kanske inte?! I början av veckan talades det om arbets EKG, kanske det är vad som står på programmet? Tålamod! Läkaren kommer vid tio. Bara att ligga lågt till dess. Behöver ju vila. Men ovissheten tär. Att inte veta. Det är min absolut sämsta gren. Avsaknad av besked, sena besked och brustna löften om besked. Fixar inte det! Och det har varit mycket sådant den sista tiden, det sista året. Lägg därtill ett pressat arbetsschema, och på slutet 14 dagars intensivt jagande innan det skulle lugna ner sig. Inte konstigt att hjärtat säger ifrån!
Vila var vad jag behövde. Och vila är vad jag har fått, och ska ägna mig åt framöver. Det håller inte att planera min vardag på det sätt jag har gjort. Ändring! Gör om, gör rätt. Men att sluta skriva, reflektera och analysera. Det går inte. Det skulle vara ännu mer stressande. Det går inte att stänga av den förmågan. Att skriva är att tänka, och att tänka är för mig att vila. Sortera intryck, förstå. Det skänker ro till kropp och själ. Att lära sig något av vistelsen här, det är också väl investerad tid och energi.
Inblickarna jag får här av hur läkarna arbetar, hur sjukhuset är organiserat och hur kunskapen sprids och organiseras är lärorikt och värdefullt. Genom att sjuksköterskans har större och djupare medicinska kunskaper så behöver läkarna inte vara lika närvarande fysiskt. De rör sig i lokalen och övervakar vad som sker, men talar bara med patienterna i undantagsfall. Förhoppningsvis lösgörs härigenom tid som kan användas till utveckling av fördjupad kunskap om hjärtat.
Faschinerande att se vilket kollektivt projekt av kunskapsbygge som man är inbegripen i som läkare. Inom humaniora är det, på gott och ont mycket mer enskilt arbete. Paradoxalt nog! För det är från humaniora tanken om det enskilda geniet kritiseras. Ändå är det där det lever och verkar. Fast läkarvetenskapens samlade kunskaper och anseende, den kan varje enskild läkare så att säga profitera på, idet att läkarna ganska tydligt är sammansvetsade i ett slags skrå. Som patient får man, vilket jag erfar, liten inblick i kunskapsprocessen. Där är det tvärt om inom humaniora. Mycket makt byggspå det sättet upp.
Låt oss hoppas att den kommer samhället tillgodo. Att den inte skiljer ut läkarna från resten av befolkningen. Att kunskap samlas på hög och blir exklusiv, att den hålls inom en liten grupp, det kan vara förödande. Både för dem som har den och för samhället. Makt korrumperar! Kunskap mår bäst av att spridas.
Det regnar ute. Våren kom av sig. Kanske tvekar den som jag, på om det är dags att ta klivet ut i världen. Är jag redo? Kan jag känna mig tufft med mitt hjärta i framtiden? Kan jag lita på att allt är bra? Tänk om läkarna har missat något?
Ovisshet är en del av livet! Måste acceptera det! Lära mig hantera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar