Nomadologiska variationer 2

Söndag förmiddag och inga krav. En dag att fylla med innehåll. Solen lyser inte lika fint som igår, men det går inte att inte ge sig ut på promenad innan kvällen. Då tänds adventsstakarna och sprider ljus i lägenheten och grannarnas fönster. Planen är att jobba lite på den nya läroboken. Skrivande känns inte som jobb, så det går att kombinera med ledighet, vila och återhämtning. Ska läsa också. Det är vad som ger mitt liv mening. En bra dag alltså.

Planen är att kunna presentera ett första utkast till boken, som handlar om kunskaps- och vetenskapsteori för studenter som är i början av sin utbildning, i samband med att den första läroboken ges ut i slutet av januari. Jag ser böckerna som del av en helhet. Den första handlar om vad som vad det innebär att vara student och vad som gör studier på högskolan högre, och den andra handlar om vad kunskap är och hur den skapas. Båda böckerna utgår från min syn på lärande, som en relationell process eller ömsesidig tillblivelse. Ingen äger kunskapen, den kan man bara närma sig från olika håll och med hjälp av olika metoder och verktyg. Alla som hävdar något i kunskapens namn måste kunna visa hur och varför men tänker som man gör, och man måste alltid vara öppen för att man har fel. Utan ödmjukhet och intresse är det omöjligt att lära. Studier och forskning handlar om individuellt arbete tillsammans.

Jag ser ett stort behov av böckerna. När jag talar med studenterna i samband med mina föreläsningar om vetenskapsteori blir det uppenbart att deras förståelse för och kunskaper om hur kunskap blir kunskap, generellt sett, är minst sagt grunda. Frågorna jag får och svaren som lämnas i tentan gör det uppenbart att många tänker sig att kunskap är något man slår upp i böcker eller hittar på nätet. Många studenter tror på allvar att det räcker att kontrollera källan, och ute i samhället är kunskapen om hur kunskap blir kunskap och hur man granskar vetenskapliga resultat förskräckande dålig. Väldigt många ser på forskning som man ser på politik, som det är en fråga om tycke och smak. Det är inte känslan som räknas och inga siffror talar för sig själva.

Dagens dödade darling, nedanstående utrensade textavsnitt från min stora bok om kultur handlar om dessa saker. Manuset till den boken har jag skrivit ut och ska läsa parallellt med skrivandet på läroboken, och i januari skiftar jag. Det ena befruktar det andra. Det är så jag fungerar. Kanske är det därför jag känner mig hemma i det nomadologska tänkandet?

Inget är någonsin rent. Allt är mer eller mindre uppblandat. Därför leder det tanken fel att tänka och tala om enkla motsatser, om antingen eller. Kultur handlar alltid om mer eller mindre av både och. Bara under speciella förhållanden, i laboratorier eller i matematiska beräkningar finns det ideala, det icke-kontaminerade och renodlade. Aldrig i kulturen eller livet som levs. Nomaden och statsbyggaren, liksom Royal och minor science är tankefigurer. Verktyg att tänka med. Kartor att orientera sig och jämföra terrängen med. Kamp om vem som har den bästa kunskapen om verkligheten är meningslös om den förs inom akademins skyddade hägn, utan kontakt med kulturen. Låt oss göra försök och sedan utvärdera utfallet, modifiera verktygen och göra nya försök. Trial and error. Fokus i sökandet efter kunskap behöver riktas mot det som verkligen betyder något; det där mellanrummet som ingen någonsin når fram till och som bara kan studeras indirekt. Det är en mycket mer konstruktiv inställning till vetenskapligt arbete, som dessutom engagerar fler än den lilla exklusiva skara som idag, likt äldre tiders överstepräster, enväldigt tillåts bestämma över vad som kan godkännas som vetenskaplig kunskap och annat vetande.