Dagens bild: Gränslös tillväxt i ändlig värd är skit

What goes around, comes around, brukar man säga. Vi människor är hänvisade till jorden och det vi gör med planeten kommer förr eller senare att påverka oss och förutsättningarna för livets fortsatta existens. Jorden är den enda plats i universum där människan kan leva, som människa, med allt vad vi lägger i det begreppet. Säkert kommer man att kunna bygga anläggningar på andra planeter, men livet som vi känner det är exklusivt knutet till jorden. Den dagen hållbarhetsprojektet misslyckats, då och först då är andra planeter ute i en oändliga rymden ett alternativ att fundera på, men realistiskt är det inte. Låt säga att man hittar en beboelig planet utanför vårt solsystem. Då ligger den för det första, alldeles oavsett var man hittar den, på ett avstånd som det tar minst en mansålder att nå (och en mansålder att återvända från), för det andra vore det cyniskt att exportera problemen dit. Och alldeles oavsett om vi löser avståndsproblemet ligger den lösningen så pass långt in i framtiden att vi måste klara av att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden. Vad är då poängen att flytta?

Diskussionen om hållbarhet handlar om jorden. Om livets och mänsklighetens fortsatta liv på jorden. Inget annat! Och vi som lever här på jorden nu gör av med mer mer resurser än vad som nybildas. Det vet vi. Delar av jordens yta förorenas också som en direkt konsekvens av människans livsstil. Inget av detta är hållbart i längden. Ju förr vi inser det, kollektivt, desto bättre. Kunskap är första steget till förändring. Men, och det är viktigt, det finns ingen garanti för att kunskap leder till handling. Jag tror att vi faktiskt redan vet vad vi behöver veta, om föroreningar och ohållbara system, och det har än så länge bara lett till marginella förändringar, även om Greta Thunberg mobiliserar massorna. Det räcker inte att LYSSNA på forskarna.

Vi talar allt mer om hållbar utveckling och det är naturligtvis bra, men jag kan inte låta bli att undra varför vi överhuvudtaget tillåter att något som är ohållbart kallas ”utveckling”. Det säger liksom ALLT om vad som är problemet och själva orsaken till att vi talar om hållbarhet, för om vi bara accepterade det som är hållbart som tecken på utveckling hade vi inga problem. Problemet är med andra ord att vi accepterar och ser frågan som ett problem, istället för en utmaning som rör oss alla. Så länge vi ser hållbarhet som ett problem som söker en lösning skapar och upprätthåller vi ett olyckligt behov av experter av olika slag. Experter som lever på att hållbarhet även framöver är ett problem som kräver deras expertis.

Bild: Ajan

Vilken är den största utmaningen för långsiktig hållbarhet? Två saker eller aspekter är vad jag kommer att tänka på. Dels kultur, dels pengar. Och det är på många sätt två sidor av samma sak. Ekonomi och kultur hänger ihop. Det är en viktig orsak till förståelsen av jorden, att pengar är ett kraftfullt medium för att realisera drömmar. Mina pengar kan möta begär på andra sidan jorden. Så, när jag önskar mig en ny iPad mobiliserar det efterfrågan av arbete i miljövidriga gruvor och i fabriker i Kina, med tvivelaktiga anställningsförhållanden. Begäret efter pengar knyter genom kulturen, vilket är en viktig plats för såväl uppkomst som kanalisering av önskningar och drömmar, människor med olika förutsättningar samman.

Kunskap om samband mellan, och om vad som krävs, för att producera, distribuera och senare destruera det jag vill ha och använder för att leva mitt liv i enlighet med mina önskningar, är viktig kunskap, som skulle kunna bilda utgångspunkt för samtal om hållbarhet. Min sopsortering kanske får mig att känna mig duktig, och så släcker jag TVn på avstängningsknappen och sparar på vattnet. Fast en resa till Thailand, eller några elektroniska produkter kan enkelt utplåna år av sådana ansträngningar. Det ohållbara i vårt ohållbara samhälle och den västerländska livsstilen är resultatet av diffusa samband, och ett resultat av ekonomi och kultur. En stor utmaning med andra ord.

Pengar är ett minst sagt hett ämne. Enklast vore så klart att avskaffa dem helt. Om det verkligen är hållbarhet vi vill uppnå är det en effektfull åtgärd som skulle ge resultat omgående. Men det är ingen realistisk lösning. Det måste vi förstå, tror jag. Pengar är här för att stanna, under överskådlig tid. Pensionspengar, till exempel, tänk på dem. Uppskjutna önskningar, och miljöpåverkan. Utan pengar stannar världen. Pengar är universalmedlet för att få något att hända, för förändring. På gott och på ont. När det nu är och ser ut som det gör, då tror jag att vi gör bäst i att använda pengar som ett medel för att uppnå hållbarhet. Men det måste så klart först råda koncensus om detta. Och det rör kulturella värderingar och kulturellt upprätthållna konventioner och normer.

Det faktum att vi talar om hållbar teknik och hållbara ekonomiska system visar på vad som är normen i samhället idag, och det är som i fallet med bananer det ohållbara. Vi pratar om bananer och ekologiska bananer, när vi (om det verkligen är hållbarhet som är målet) borde tala om bananer och BESPRUTADE bananer. Och på samma sätt borde vi tala om teknik och ekonomi, och ohållbar teknik och ohållbara ekonomiska system. Vidare talar vi om främjande av en hållbar utveckling, istället för om förbud mot miljövidriga tillverkningsprocesser och socialt ohållbara system. Så länge vi agerar på detta sätt och så länge vi kollektivt accepterar att det som är hållbart inte är norm utan ett lovvärt, hoppfullt undantag och en mer eller mindre trovärdig och uppnåbar vision, kommer arbetet att skapa en värld som kan bära sina egna kostnader att hindras.

Normer kan aldrig skapas och växa genom direktiv och regler, bara ut djupet av samhället, via en bred allmänhets vardagligt triviala agerande i vardagen. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, det är en utmaning som alla har ett ansvar för att hantera, hela tiden. I mjölkylen eller frysdisken, i valet av transportmedel och när semestern ska planeras. När ”behovet” av en ny smartphone pockar på uppmärksamhet, eller när McDonalds lockar med mat och leksak till ett pris som låter för bra för att vara sant. Där avgörs frågan om hållbarhet, i vardagen, av dig och mig.

Så länge hållbarhet är en symbolfråga, det vill säga något man marknadsför sig med, visar man i ord och handling att hållbarhet inte är normen, utan undantaget som bekräftar regeln att samhället som det ser ut idag inte är hållbart. Vi dricker ekologiskt och rättvisemärkt kaffe, istället för kaffe, kort och gott. Vi väljer det som är hållbart aktivt, och gör vi inget val får vi det som är ohållbart. Default är det ohållbara och så är det så länge som vi talar mer om det som är hållbart, än det som är ohållbart. Problemet är att vi fortsätter låta det som är ohållbart finnas, och att vi besvärat vrider på oss och flackar med blicken när komplexiteten i frågan om hållbarhet uppenbaras för oss och när det visar sig att ansvaret är vårt och ingen annans.

Människan är förändringsobenägen. Ändå förändrar och förändras allt, hela tiden. Tänka annorlunda är svårare än att handla på alternativa sätt. Tanke och handling är två sidor av samma sak. På samma sätt som relationen mellan kultur och människa är som mellan hönan och ägget, båda är två aspekter av samma tillblivelseprocess. Allt hänger ihop, och det finns ingen utsida dit problem, avfall eller utopiska lösningar kan förläggas.

Det finns således inte en lösning, ett bästa sätt att uppnå långsiktig hållbarhet. Det finns däremot en mer eller mindre utbredd kollektiv förståelse för problemet och mer eller mindre djupa insikter och väl genomtänkta reflektioner kring vilka samband som föreligger och vilka utmaningar människan faktiskt står inför. Frågan är inte om vi ska göra något, utan när och hur det som måste göras ska utföras, och hur. Dags att först förstå det, sedan att sprida den insikten.

Det arbetet, ledande av samtalen om och synandes av samband, som på olika sätt relaterar till frågan om långsiktig hållbarhet, är som klippt och skuret för kulturvetare och det passar den kulturvetenskapliga kompetensen väl. Det är vad jag kan bidra med i arbetet för långsiktig hållbarhet. Ingen kan göra allt, och det finns som sagt inte ett sätt, men alla kan göra något. Tillsammans, det är enda sättet vi kan lösa frågan om långsiktig hållbarhet, i mötet mellan olika kompetenser!