Slumpen, perioder av kaos, känslan av tvivel och sökande efter sådant som fungerar har styrt min resa genom livet. Jag vet inte vad jag vill ha eller vart jag är på väg, men när jag finner något som fungerar sprider sig en varm känsla i kroppen. Den känslan är dock aldrig långvarig. Även om allt är sig likt kryper sig rastlösheten på. Oron växer inifrån. Likt Karin Boye trivs jag bäst på platser där brödet bryts i hast och sedan jag blev doktorand har jag sällan sovit i samma säng mer än sju dagar i streck. Nomaden bär inte mer än hen orkar och har inget annat mål än upplevelserna som promenaderna in i okänd terräng potentiellt kan leda till. Jag känner igen mig i den bilden, men rör mig mer i (hermeneutiska) cirklar och försöker upptäcka nya perspektiv på det invanda. Jag ser mig därför mer som en flanör.
När jag kom tillbaka till skolan efter åren i bageriexil var platsen den samma, men jag var en annan. Bekant men ändå nytt. Framförallt var jag redo. Inte så att jag hade ett tydligt mål. Jag visste dock vad jag inte ville, och den känslan var ny för mig. Och när jag slapp underordna mig någon annans vilja eller var tvungen att följa en utstakad väg fann jag ro i kaoset. När jag studerade för min egen skull och kunde sitta var jag ville för att läsa, insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan avsaknaden av frihet och tillit. Ingen kan studera för någon annans skull, bara för sig egen. Ska resultatet bli bra och leda till lärande och kunskapsutveckling krävs att man läser det man är intresserad av, för sig egen skull och på sina egna premisser. Där tror jag inte jag är unik, även om jag upptäckte att det är så det fungerar genom att misslyckas kapitalt i grundskolan. Kunskap är som fysisk aktivitet med syfte att få muskler och bättre kondition; ingen annan kan utveckla det åt en. Kunskapen växer inifrån och är individuell.
Studier på högskolan handlar ytterst om att lära sig förstå kunskapens och lärandets väsen, i relation till sig själv och den just jag är; inte om att producera mätbara resultat för någon annans skull. Läroboken som kommer i januari (Vad gör högre studier högre?), handlar om detta. Jag har skrivit den med utgångspunkt i egna erfarenheter och jag vänder mig till nyblivna studenter som vill förstå vad studier på universitetet handlar om. Det är inte en bok om hur man lyckas. Boken är ett slags rop på hjälp. Ett försök från min sida att stoppa avakademiseringen av universitetet. Jag har skrivit den dels eftersom jag värnar kunskapsutvecklingen i vårt land, dels eftersom jag ser att universitetet håller på att utvecklas till en lika instängd, resultatfixerad och målstyrd verksamhet som den bagerivärld jag lämnade eftersom fick mig att må så dåligt.
Ny kunskap kan aldrig utvecklas genom att upprepa det man redan vet, billigare och mer effektivt än året innan. Högre studier och forskning är intellektuella verksamheter. Lärande och kunskapsutveckling handlar om att se och förstå vad man INTE vet, om att utveckla kompetens att röra sig smidigt i i ny och okänd terräng. Utvecklingen av universitetet gör mig förfärad och bedrövad, inte för att akademin förändrats eftersom det är en förutsättning för att jag ska trivas; utan för att jag vet att jag kan och har alla egenskaper som krävs för att lära och utveckla NY kunskap, samtidigt som jag allt mer sällan får använda dem. Om och när kunskap och nytänkande överges som mål för verksamheten upphör högskolan att vara en arena för akademiskt, intellektuellt skapande. Den dagen är högskolan ingen HÖGSKOLA längre. Och när högskolan inte är en högskola längre borde det vara uppenbart för alla att skattepengarna och tiden som lärare, forskare och studenter lägger på forskning och studier är rent slöseri med tid och pengar. Det är alltså inte för min egen skull jag tänker och skriver som jag gör, utan för kunskapens, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull.
Det är inte genom att producera högre betyg som ett gott samhälle skapas, så kan man bara bygga känslomässiga luftslott. Bara på en stabil grund av verkligt vetande och fungerande kunskap kan ett välintegrerat, öppet och demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle växa fram. Och det går bara om man litar på lärarna och satsar på nyfikenhetsdriven grundforskning. Utan frihet under ansvar kan ingen ny kunskap skapas, det är det viktigaste jag lärt mig genom åren i akademin. Det är också därför jag trivts så bra ända sedan första dagen. Och när jag nu böjar tvivla är det inte mig det är fel på, utan sättet att organisera högre utbildning.
När jag kom tillbaka till skolan efter åren i bageriexil var platsen den samma, men jag var en annan. Bekant men ändå nytt. Framförallt var jag redo. Inte så att jag hade ett tydligt mål. Jag visste dock vad jag inte ville, och den känslan var ny för mig. Och när jag slapp underordna mig någon annans vilja eller var tvungen att följa en utstakad väg fann jag ro i kaoset. När jag studerade för min egen skull och kunde sitta var jag ville för att läsa, insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan avsaknaden av frihet och tillit. Ingen kan studera för någon annans skull, bara för sig egen. Ska resultatet bli bra och leda till lärande och kunskapsutveckling krävs att man läser det man är intresserad av, för sig egen skull och på sina egna premisser. Där tror jag inte jag är unik, även om jag upptäckte att det är så det fungerar genom att misslyckas kapitalt i grundskolan. Kunskap är som fysisk aktivitet med syfte att få muskler och bättre kondition; ingen annan kan utveckla det åt en. Kunskapen växer inifrån och är individuell.
Studier på högskolan handlar ytterst om att lära sig förstå kunskapens och lärandets väsen, i relation till sig själv och den just jag är; inte om att producera mätbara resultat för någon annans skull. Läroboken som kommer i januari (Vad gör högre studier högre?), handlar om detta. Jag har skrivit den med utgångspunkt i egna erfarenheter och jag vänder mig till nyblivna studenter som vill förstå vad studier på universitetet handlar om. Det är inte en bok om hur man lyckas. Boken är ett slags rop på hjälp. Ett försök från min sida att stoppa avakademiseringen av universitetet. Jag har skrivit den dels eftersom jag värnar kunskapsutvecklingen i vårt land, dels eftersom jag ser att universitetet håller på att utvecklas till en lika instängd, resultatfixerad och målstyrd verksamhet som den bagerivärld jag lämnade eftersom fick mig att må så dåligt.
Ny kunskap kan aldrig utvecklas genom att upprepa det man redan vet, billigare och mer effektivt än året innan. Högre studier och forskning är intellektuella verksamheter. Lärande och kunskapsutveckling handlar om att se och förstå vad man INTE vet, om att utveckla kompetens att röra sig smidigt i i ny och okänd terräng. Utvecklingen av universitetet gör mig förfärad och bedrövad, inte för att akademin förändrats eftersom det är en förutsättning för att jag ska trivas; utan för att jag vet att jag kan och har alla egenskaper som krävs för att lära och utveckla NY kunskap, samtidigt som jag allt mer sällan får använda dem. Om och när kunskap och nytänkande överges som mål för verksamheten upphör högskolan att vara en arena för akademiskt, intellektuellt skapande. Den dagen är högskolan ingen HÖGSKOLA längre. Och när högskolan inte är en högskola längre borde det vara uppenbart för alla att skattepengarna och tiden som lärare, forskare och studenter lägger på forskning och studier är rent slöseri med tid och pengar. Det är alltså inte för min egen skull jag tänker och skriver som jag gör, utan för kunskapens, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull.
Det är inte genom att producera högre betyg som ett gott samhälle skapas, så kan man bara bygga känslomässiga luftslott. Bara på en stabil grund av verkligt vetande och fungerande kunskap kan ett välintegrerat, öppet och demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle växa fram. Och det går bara om man litar på lärarna och satsar på nyfikenhetsdriven grundforskning. Utan frihet under ansvar kan ingen ny kunskap skapas, det är det viktigaste jag lärt mig genom åren i akademin. Det är också därför jag trivts så bra ända sedan första dagen. Och när jag nu böjar tvivla är det inte mig det är fel på, utan sättet att organisera högre utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar