Pedagogik och kulturkritik 2

Fortsätter här gå igenom min (omfattande) pedagogiktenta, och ägnar resten av dagen åt att läsa skönlitteratur och ladda inspiration för ett nytt år av skrivande. God Fortsättning!

Här kommer mina tankar kring hur pedagogiska insikter skulle kunna användas för att minska skadorna som såväl bruket som missbruket av alkohol och droger ger. Texten som följer är så att säga en tillämpning av min tolkning av en pedagogisk praktik. Det har blivit en ganska lång text, kanske för lång? Men det blev så eftersom detta är resultatet av det arbete jag i enlighet med kontraktet har utfört under året. Det är här jag står vetenskapligt. Jag har verkligen försökt prestera på toppen av min förmåga, och detta blev resultatet. En annan orsak till att texten blivit lång är att jag märkt att mina tankar ganska mycket går på tvärs mot många etablerade traditioner och kunskaper inom akademin. Därför känns det viktigt att först få med sig läsaren på den världsbild/ontologi som projektet utgår från. Det kanske kan uppfattas som överflödigt och onödigt, men jag är övertygad om att det är själva nyckeln till hela arbetet. Får jag bara med mig läsaren på detta, då kommer resten att gå mycket enklare. Det är ett faktum att de teorier jag jobbar med av många uppfattas som oerhört svåra, men jag är övertygad om att svårigheten ligger i att tankarna bygger på en annorlunda världsbild än den som råder ute i samhället och även inom stora delar av akademin och därför har jag lagt ner stor möda på att vara grundlig. För den som känner sig hemma i den ontologi som presenteras inledningsvis, det märker man förhoppningsvis ganska omgående, går det utmärkt att hoppa direkt till den tillämpade diskussionen om alkohol och droger som börjar strax efter mitten.

Då så, dags att presentera mina tankar om kunskap, makt och den roll som vetenskapen har och kan ha i samhället. Med andra ord här kommer min (kulturvetenskapliga) variant av ämnet pedagogik.

Verkligheten är inte, den görs och konsekvensen av görandet blir makt

Sociologen Mats Beronius (1991) är en av många författare som jag hämtat inspiration från. Han tar sin utgångspunkt i Michel Foucaults teorier och har bland annat skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara olika perspektiv på världen, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapliga ansats som Beronius diskuterar är att den visar hur man kan skriva ner kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet. Poängen jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter.

Den vetenskaplighet jag strävar efter handlar alltså i hög grad om att anpassa sina kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar, det som av samhället accepterats som just sanningar, historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv. Mycket av min energi som lärare går ut på att försöka göra studenterna medvetna om just detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. När de väl förstått detta, då kan de börja jobba självständigt och behöver egentligen inte mig som handledare (kanske en variant at den pedagogiska tanken om att inte stå i vägen för studenternas lärande?). För mig är detta en viktig definition av högskolelärarrollen, att man ska avskaffa sig själv. Jag betraktar mig ganska mycket som en byggnadsställning, och under dess beskydd får studenterna växa. Men det är viktigt att de hela tiden gör det med vetskapen om att de en dag kommer att vara tvungna att stå på egna ben. Mycket av mödan som jag lägger ner på A-kursen handlar om att få studenterna att inse att de måste ta ansvar själva för sina studier. Det gäller i lika hög grad den forskning som jag bedriver. Jag är nämligen oerhört skeptisk till det expertvälde som jag ser växa fram. Tilltron till ensamma genier, konsulter och solitära experter är oerhört farlig, speciellt om man sysslar med forskning om alkohol/droger. Här finns naturligtvis en paradox. Visst vill jag att människorna ska lyssna på mig, men jag vill att de ska lyssna kritiskt.

För det första utgår jag från att det inte bara är omöjligt utan också farligt, att försöka etablera eller ens sträva efter några som helst enkla principer eller definitiva sanningar när man talar om förändringar av samhället och kulturen. Min forskning handlar därför om att upprätthålla ett tillstånd av ”tolkningarnas konflikt”, vars mål inte är att hitta den definitiva eller ens en enda tolkningen av världen. Jag vill snarare diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom (Kristensson Uggla 2002:347) som vi alla, tillsammans lever i och med och där vetenskapen finns med som enviktig beståndsdel.

För det andra utgår jag från, och för även min diskussion inom ramen för en medvetenhet om, att människors kulturella och samhälleliga vara överallt och alltid är präglat av inkonsekvenser, komplexitet och att allt som ter sig fast och sant i själva verket på ett eller annat sätt är kontingent (jfr Rorty 1997 & 2003), det vill säga hade kunnat se annorlunda ut. Ett viktigt motiv för denna ansats och ett tecken på tillvarons kontingenta karaktär finns i det faktum att människor överallt och ständigt, idag såväl som genom hela historien, visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser i tillvaron. Månresorna, som bara är ett exempel ett sådant överskridande, visar att man inte med säkerhet kan slå fast eller konstatera som sant, några som helst ”saker” gällande vad människor i samverkan kan utföra. Det enda man kan veta är att alla övertygelser om att det eller detta intekommer att gå obönhörligen kommer att bli besannade, eftersom ingen därmed försöker. Gränsen för vad som är möjligt att förändra är helt enkelt omöjlig att peka på, den skapas av människor kollektivt nu och framgent genom aktiva handlingar. Kristensson Uggla (2002:363) skriver: ”Till människans storhet hör också förmågan att lösriva sig från sitt sammanhang och överskrida sina givna villkor genom att föreställa sig något som inte finns.”

För det tredje, vilket också är en tanke hämtad från Kristensson Uggla (2002:360) menar jag att våra föreställningar om världen aldrig formas i ett tomrum eller ur tomma intet. Vi lever tvärt om i en värld som alltid redan är tilldelad mening och våra föreställningar formas, positivt såväl som negativt, av den kontext vi befinner oss i. Värt att påpeka här är att språket, med ett sådant perspektiv, har såväl en reglerande som en produktiv funktion för människors föreställningsförmåga. Och därmed blir metaforer och berättelser minst lika viktiga producenter av ny mening och nya identiteter. Språket sätter både upp villkoroch definierar möjligheterför vad vi kan föreställa oss och vad vi inte kan föreställa oss samt fungerar som ett instrument för vad vi ser och vad vi inte ser.

Av dessa anledningar finner jag det viktigt att man i samhället, på bred front, diskuterar allas ansvar för den värld vi lever i tillsammans. Detta är jag nu inte ensam om, till exempel i tidskriften Gläntas nummer 1 – 2 från 2006 skriver Solveig Gade, i artikeln ”Konsten och kontrollsamhället” om den kritiska potential som finns i konsten. I och med utvecklingen och spridningen av det medieburna samhället, menar Gade, ökar (åtminstone möjligheten till) kontrollen och disciplineringen av medborgarna. ”Individen bombarderas hela tiden med information och diskursiv logik. Medierna finns överallt och har för länge sedan trängt in i och ruckat på det som en gång kallades den privata sfären. Som en konsekvens av den generaliserade maktutbredningen och av nivelleringen av skillnaden mellan offentligt och privat blir det omöjligt att operera med en binär relation mellan innanför och utanför maktstrukturerna. […] Subjektet är med andra ord alltid redan infekterat av gällande diskurser och logik. Därför måste den som vill agera kritiskt i förhållande till det rådande agera innanför strukturerna.” (Gade 2006:23). Något sådant är vad jag strävar efter, att försöka hitta fram till ett sätt att se på verkligheten som tar vara på den potential av kritisk förändringskraft som finns, för att försöka få den att verka till människornas fromma (se även Hardt & Negri 2003, som diskuterar möjligheterna för liknande tankar). Till den som invänder att det inte går att öka folks medvetenhet vill jag bara svara, varför inte? Vad är det i den mänskliga naturen och kulturen som gör att det inte går? Om tillräckligt många vill så går det, så enkelt är det, vilket naturligtvis inte implicerar att det skulle vara gjort i en handvändning.

En viktig förutsättning för att få igång en sådan kollektiv (lär)process tror jag är att fler gör sig medvetna om det faktum att ingen människa undgår nödvändigheten att tolka. Det är så vi kommer i kontakt med världen, samhället och kulturen och det är också så vi förstår och kommunicerar med våra medmänniskor. Det är en central utgångspunkt för mitt arbete och just därför har jag valt ett sätt att skriva vetenskap som mer syftar till att uppmuntra läsaren att tänka själv och att tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff), än att visa ”hur det är.” Mitt val av framställningssätt motiveras med att det inte finns någon enkel verklighet som går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga det vetenskapliga arbetets resultat. Åtminstone finns det ingen som hittills lyckats övertyga mig om att det finns någon absolut sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas, eller att det finns någon sanning att upptäcka i framtiden. Vidare har det lilla jag tycker mig förstått av den nya fysikens rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, snarare stärkt mig i tron på att vi människor för vår kulturella överlevnads skull helt och hållet är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner (jfr Lagerroth 1994, 1999). Och just därför att världen är konstruerad på det sättet har vi människor bara en väg att gå, nämligen att lära oss förstå och vara öppna för de osäkerheter, den komplexitet och de motsägelsefullheter som den värld vi lever i är fylld av. Av sådana orsaker bör vi hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än att leta efter svar på frågor som dessa: Vad är möjligtatt göra? Och hur är världen konstruerad, egentligen? Arbetet som följer som en konsekvens av sådana insikter måste dock bedrivas kollektivt och absolut inte i någon påtvingad anda av konsensus eller strävan efter harmonisk kontinuitet. Faktum är att det gång på gång i historien har visat sig att det är lättare att hitta fram till fungerande lösningar på kulturella problem om man låter många människors olika tankar stötas och blötas i en kreativ process där alla röster är lika mycket värda (jfr Surowieci 2005), än om man lägger kollektivets öde i ett fåtal experters händer. Jag ser mig därför mer som en initierad samtalspartner än en faktapresentatör och vill således hellre möta kritiska läsare som reflekterar och kritiserar min text än tysta nickanden av samförstånd. Min forskning ska följaktligen läsas dels som ett inlägg i en ständigt pågående debatt om den svenska alkoholpolitiken, dels som ett försök att anlägga ett kulturvetenskapligt perspektiv på världen.

Inspiration till ett sådant tolkningsarbete hämtas från filosofen Bengt Kristensson Uggla (2002) och hans definition av begreppet demokrati. Demokrati är, menar han, en metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem, och demokratins viktigaste uppgift är att förhindra att kampen om verkligheten utvecklar sig till en väpnad konflikt. Fattandet av demokratiska beslut handlar om att kollektivt bestämma saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring, att de förpliktelser man beslutat sig för kan komma att modifieras om de kulturella förhållandena ändras. En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter emellertid, enligt Kristensson Uggla, ett hermeneutiskt perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för en ”tolkningarnas konflikt” där ingen kan hävda att han eller hon sitter inne med någon definitiv sanning som inte behöver argumenteras för. Hermeneutiken liksom demokratin förutsätter alltså en grundläggande öppenhet och båda präglas av att de betraktas som oavslutbara processer (ibid). Ett demokratiskt samhälle har således, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt. Och det är så jag vill att artikeln och mina analyser/tolkningar ska läsas, som en början på en fortsatt demokratisk diskussion, vilken i förlängningen kanske (förhoppningsvis) kan resultera i en annorlunda svensk alkoholpolitik, där större hänsyn än idag tas till de väldigt många människor som på ett eller annat sätt har problem med drogen alkohol. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag utgår från att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (Kristensson Uggla, 2002:368ff).

För att hitta argument och fördjupade resonemang kring ovanstående tankar har jag vänt mig till den italienske filosofen Gianni Vattimo (1996) och med honom utgår jag från att den verksamhet jag bedriver bäst är att betrakta som ett framtagande av förslag på tolkningar av verkligheten, just eftersom det är det enda sättet vi människor kan nå insikt om världen. Dessa förslag, som kräver väl underbyggda argument för att bli meningsfulla, måste sedan, fortfarande för att kunna anses meningsfulla, överlämnas till allmänheten för att därdiskuteras. Inte som absoluta sanningar utan snarare som just förslagpå förståelser av hur man kan begripa samhällets och kulturens uppbyggnad och funktion. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet, som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Inom ramen för, genom och av, en kontinuerlig mellanmänsklig kommunikation. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är entiteter som ständigt blir till, kollektiva ”regler” och konventioner för mänskligt handlande som hela tiden skapas och omskapas processuellt.

För att nu lite tydligare knyta an till filosofen Michel Foucault (1993), som är min stora inspirationskälla, skulle jag vilja säga att mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig forskning till stor del handlar om att försöka hitta vägar och strategier att förstå och kanske till och med bemästra: ”[den] oro över att under denna vardagliga, gråa verksamhets yta förnimma makter och faror som är svåra att föreställa sig, en oro över att ana strider och segrar, dominans och slaveri bakom alla dessa ord vilkas kantighet språkbruket sedan länge slipat ner” (Foucault 1993:7). Vad Foucault här sätter fingret på är den makt som ligger och lurpassar överallt där människor möts och kommunicerar. Deleuze (1998) förtydligar Foucaults tankar genom att tala om denna makt i termer av kontroll snarare än disciplin. Det är en makt som påverkar oss människor, ofta men inte alltid, omedvetet. En makt som gynnar vissa egenskaper, tankar och grupper av individer, inte för att de harmakt, utan för att rådande förhållanden så att säga ”krattar manegen” för dem och gör att det förefaller som den naturligaste sak i världen att just de individerna eller just de tankarna utgör normen i samhället. En bra liknelse för att beskriva hur makten fungerar kan vara att tänka på en tyngdlyftare, på hur de nästan samtliga ser likadana ut. De har oproportionerligt korta ben och är inte speciellt långa någon av dem. Man skulle kunna säga att de som ser ut så har makt i gymmet, eftersom reglerna i sporten gynnar människor med deras kroppskonstitution. Ändras reglerna så tappar de som ser ut så emellertid snabbt sitt försprång. Makt är således mer en konsekvens av reglerna än av människors egenskaper. Och makten är starkt relaterad till att dessa aspekter aldrig ifrågasätts, vilket får till följd att de som utsätts för maktutövningen inte uppfattar att så är fallet och således själva är med om att upprätthålla sin egen maktlöshet. Jag tror emellertid att det är mycket svårt om inte omöjligt att fullt ut inse i hur hög grad man som kulturell varelse styrs av rådande diskurser (ett annat ord för dessa regler). Tänk bara på hur lång tid det tar innan man vinner självinsikt och förstår att man är en unik individ, ett subjekt. Tänk sedan på hur lång tid det tar att tillgodogöra sig en kritisk förmåga att bedöma och utvärdera den individ man blivit och världen man lever i. Det tar minst 15 år (och redan det är säkert för de flesta väl snålt tilltaget) och under hela denna tid påverkas vi av den kultur vi lever och växer upp i och därmed tar för given. Vi är helt enkelt utkastade i en värld som redan finns där och som vi, oavsett vad vi med tiden kommer att tycka om den, har att acceptera och finna oss i. Utgångspunkten för och det jag vill trycka på här är, att den världen har vi människor ingen direkttillgång till. Om man vill förstå det samhälle och den kultur man lever i, om man vill bryta rådande maktförhållanden (åtminstone de som av flertalet anses orättvisa) och om man vill förändra världen så måste det arbetet ske i form av kollektiva diskussioner kring olika tolkningar av verkligheten. Och man måste samtidigt inse och acceptera att den utgångspunkten också är en tolkning (Vattimo 1997:142). Men inte bara en tolkning, det är viktigt att lägga märke till. Det måste vara en tolkning eftersom det bara finns tolkningar.

Jag vill uppmärksamma och diskutera det faktum att människas konstitution är beskaffad så, att när man fokuserar och riktar koncentrationen åt ett håll, hamnar något annat oundvikligen utanför. Det är helt enkelt en ofrånkomlig konsekvens av vårt fysiska och psykiska vara. Just därför är det tolkningen som bestämmer vad vi ser eller inte ser och just därför kan tolkningar aldrig presenteras som definitiva, de måste ständigt diskuteras för att vara meningsfulla. Den stora utmaningen för kulturvetenskapen handlar därför inte bara om att förstå hur en gemensam verklighet skapas och bevaras, utan också om att konstruera lämpliga strategier som kan användas för att utsätta den kulturella verkligheten för kritik och att diskutera verktyg lämpliga för att förändra villkoren för de människor som lever i, påverkas av och samtidigt skapar och upprätthåller kulturen.

Emedan vi lever i en värld som bara går att nå intellektuellt i förmedlad form genom kommunikation på diskursiv nivå – och orsaken till detta ska främst sökas i det faktum att vi en gång för alla är hänvisade till vår mänskliga hjärna, som med kosmiska mått mätt har en ganska begränsad förmåga, vilket naturligtvis inte betyder att den inte är fantastisk, det är den, men vi måste också inse att det finns gränser för vårt vetande – så måste vi anpassa vetenskapen efter dessa förutsättningar och det är också därför vi måste ta tolkningsproblematiken på allvar. För hur lockande det än är att lyssna till karismatiska och tvärsäkra forskare, som bestämt och med hänvisning till en uppsättning metoder och dess resultat hävdar det ena eller det andra, så är det bedrägligt att ta vad de säger för sanningen, det vill säga något som inte går att diskutera eller förstå på olikasätt. Det är delvis detta Foucault menar med den oro han talar om, åtminstone är det så jag tolkar honom. Och jag menar därför att det är när vi människor (om vi nu gör det) okritiskt tar till oss det som experterna talar om, när vi så att säga lägger våra liv i deras händer, som vi är som mest mottagliga för maktutövning, just eftersom vi då själva medverkar i vår egen underordning.

Ett bra botemedel mot en sådan maktutövning kan vara att avkräva forskaren en väl genomlyst forskningsprocess där det också (och framförallt) framgår vilka samhällsvisioner och tankar på ett gott liv som arbetet bedrivits i relation till, just eftersom ingen kunskap är fri från värderingar (jfr Haraway 1991:191, 1997:25). Vad det handlar om och vad jag efterlyser är helt enkelt ett annorlunda forskarideal. Som förklaring till det ideal jag vänder mig mot och tar avstånd från vill jag peka på bibelns Johannesevangelium, där det står, (i kapitel 14:6f): ”Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader”. Överfört till vetenskapen ser man att detta ideal fortfarande hålls levande inom väldigt många discipliner. Kärt barn har många namn men vetenskapsteoretikern Donna Haraway (1997) benämner det, modest wittnes. Vad jag är kritisk till är att ett sådant forskarideal sprider (den för samhällsgemenskapen skadliga och med makt förknippade) tanken på att en ensam människa eller en vetenskaplig disciplin kan äga någon sant objektiv kunskap som står över alla former av sociala värderingar. Framförallt är jag kritisk till den önskan som finns kopplad till ett sådant tänkande om att alla vi andra ska lägga våra liv i dessa hemliga sällskaps händer. Hemliga är de eftersom allmänheten sällan får inblick i hur den kunskap de producerar skapas. För att tala med Foucault kan man säga att detta är ett konstruerat förhållande och att alla ”stora män” genom historien i själva verket blivit de genier de betraktats som genom att den stora massan av samhällsmedborgare tagit till sig deras rön och erkänt dem som värda att lyssna på.

För att förtydliga vad jag menar och vad jag vill uppnå med mitt sätt att skriva vetenskap vill jag också hänvisa till den franske sociologen och vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1993) och hans bok, We have never been modern. Där framförs viktig kritik mot många av de positivistiska vetenskapsteorier som kan sammanfattas i idealet ”the modest wittnes”. Men han kritiserar samtidigt också många så kallade postmodernister, åtminstone sådana postmodernister som oroar sig för att deras ansatser ska uppfattas som sanningar. Att lägga möda på att försöka ha det som utgångspunkt för sin forskning är slöseri med tid och kraft, menar han, dessutom är det kontraproduktivt. Latours enkla (och ”premoderna”) utgångspunkt, som ligger helt i linje med Vattimos ”svaga tänkande”, handlar om att den text som presenteras för en grupp läsare (givetvis skriven av en författare med anspråk på att bli tagen på allvar) helt och hållet måste läggas i deras händer för att kunna bli meningsfull. Det handlar alltså om att acceptera det faktum att alla böcker och tankar lever eller dör genom det som dess läsare gör med dem. Och med hänvisning till Foucault (som jag menar inte omfattas av Latours kritik mot postmodernismen, även om många av hans uttolkare gör det) skulle en sådan strategi kunna sägas handla om att man måste börja lyssna på vadsom sägs, och inte vemsom säger det. Även en dåre kan ha viktiga tankar att förmedla till världen. Men om vi redan på förhand har bestämt vem vi ska tillskriva klokskap och inflytande samt varifrån sanningen om världen ska hämtas så är det lätt att den kritiska medvetenheten i samhället urholkas. Och den tendensen vill jag försöka motverka med min text.

Att fokusera det som ärvore för mig att bortse från det faktum att tillvaron bara uppfattassom ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat som bara finns där evigt och oföränderligt. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore alltså att medvetet ljuga (om man nu ska skärpa till argumentet något) eftersom stabilitet enbart finns i en begränsad och för varje möjlig aspekt högst variabel bemärkelse. Stabiliteten är alltid relativ till vilket tidsperspektiv man talar om, alla vet till exempel att universum ständigt genomgår en processuell förändring, även om den naturligtvis går långsamt om man betraktas skeendet utifrån ett människoperspektiv. Det är viktigt att betrakta världen/samhället som något som ständigt blir till eftersom det för mig handlar om att öka förståelsen för världen. Sådana insikter är centrala om man ska kunna konstruera relevanta vetenskapliga metoder för att förstå världen.

Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på. Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Eftersom jag utgår från att kulturen skapas inom ramen för en kontinuerlig kommunikativ process ser jag det helt enkelt som viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Den sociala verkligheten ärinte, den görsoch blir ständigt till. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kandessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet. Och det vore fullkomligt förödande för alla som har några som helst pedagogiska ambitioner. Vad ska vi ha pedagoger till om världen redan föreligger där ute, oförändrad och stilla, för oss att med specifika och evigt giltiga ”vetenskapliga” metoder, upptäcka?

Ett slags programförklaring till den typ av forskning jag vill bedriva finner jag hos Michel Foucault (2002, utgiven första gången, på franska 1966), i inledningen till boken som på engelska heter, The Order of Things. Han skriver,

Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.

Foucault visar här prov på en beundransvärd ödmjukhet som jag saknar i dagens akademiska värld. Samma ödmjuka inställning finner jag även hos Nietzsche och hos Gilles Deleuze. Mitt sätt att se på och förstå världen framförs inte med anspråk på att vara helt igenom perfekta. Jag tror överhuvudtaget inte att det finns några perfekta teorier om världen, bara mer eller mindre användbara tolkningsredskap. Och det är just det jag vill presentera här, redskap att tolka världen med. Det är inte några redskap som jag uppfunnit, men väl tankar som filtrerats genom min hjärna. Tankarna är hämtade från en rad olika håll, och jag vill alltså att de ska läsas som ett förslag på lämpliga analysverktyg för att förstår den värld vi lever i. Alltså ett slags redogörelse för min kulturvetenskapliga verktygslåda, som läsaren kan botanisera i, ta det han eller hon vill och lämna det som inte passar därhän. Det läggs alldeles för mycket tid inom akademin på att strida för att just det eller dessa verktyg är de bästa. Det som fungerar kommer hur som helst att användas av dem som finner det användbart, och det som inte fungerar lämnas oundvikligen åt sitt öde. Vad tjänar det då att strida? Käre läsare, ställer du upp på mina tolkningar och tankar blir jag naturligtvis glad, annars tackar jag ödmjukt för att du tog dig tid att läsa. Och om ovanstående tankar kan hjälpa dig i ditt liv då får jag gratulera, annars önskar jag dig lycka till i sökandet efter en användbar förklaringsmodell som uppfyller dina önskemål.

Ovanstående introduktion tänker jag mig ska fungera som förklaring till mitt pedagogiska credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.Det kommer även att diskuteras lite mer ingående efter den genomgång/diskussion kring de pedagogiska aspekterna av mitt vetenskapliga projekt som nu följer.