När jag ser dagens bild kan jag inte undgå att tänka på Tranströmers dikt Romanska bågar. Inom oss öppnar sig valv bakom valv oändligt. Vi människor är större på insidan än på utsidan. Viljan övertrumfar ofta vad man kan. I min fantasi är jag kung över allt, men i realiteten är jag som folk är mest. Och alla rymmer vi valv bakom valv oändligt, och det är som det ska. Det är så här tillvaron och verkligheten fungerar. Fantasin och språket skiljer människan från djuren och ger upphov till kulturens föränderliga mångfald.
 |
| Bild: Ajan |
Bilden får mig också att associera till Gilles Deleuze begrepp virtualitet och realitet, som används för att förklara hur det går till när världen blir till, och till, och till och till, i ett ständigt flöde. Virtualitet är vad som föregår realitet, och det är i mellanrummet mellan som skillnaden repeteras, som slumpen verkar i, och som det vi känner igen som världen blir till. Att hänvisa till realiteten när man ska förklara ett fenomen, att bara ta hänsyn till det som går att iaktta, ytan är att förneka virtualitetens inre universum.
Vad är då det virtuella? Det är världens imateriella aspekter. Allt det som finns men som inte går att ta på. En sådan sak som en resa från jorden till månen började inte med att Kennedy höll sitt berömda tal, eller när Tyskarna sände V2 raketer mot England. Resan från jorden till månen började långt tidigare. Var exakt går inte att bestämma och det är heller inte så att tanken uppstod på en enda definierbar plats. Det skall snarare ses som en rörelse, en lång rad flöden som med tiden, genom att kopplas samman med andra liknande flöden, vuxit sig så pass stark att den övergått från virtualitet till realitet.
Vill man förstå ett sådant reellt och påtagligt fenomen som rymdresor måste man söka svaret mycket längre tillbaka i tiden än till NASAs ingenjörer, eller J. F. Kennedy. Flödena som under 1950-talet formerade sig i begreppet rymdkapplöpningen var många, kom från olika håll och hade funnits länge, länge. För att förstå fenomenet måste man gå tillbaka till och ta med i analysen, uppfinnandet av krut (i Kina) och en hel massa olika andra saker som per definition är omöjligt att räkna upp. Jules Verne och andra science-fiction författare, et cetera, et cetera. Och flödena är såväl materiella som immateriella. Alla dessa processer hade under 1950-talet, det kan vi konstatera idag, formerats till det vi benämner Rymdkapplöpningen.
Månresorna blir härigenom en emergent storhet. Plötsligt är det meningsfullt att tala om flödet i termer av ett eget flöde. Bara i efterhand går det att peka ut punkten där fenomenet går från virtualitet till realitet, aldrig innan. Det går inte att beställa fram en på förhand utformad realitet, det går bara att iaktta resultat. Bifurkation är ett annat ord för samma sak. Bifurkation är ett begrepp som används för att beskriva vattenflöden utan egen källa (floder som uppstår genom att biflöden från andra floder rinner samman och ger upphov till ett nytt flöde som är tillräckligt starkt för att benämnas flod).
Det virtuella är ett oändligt överflöd, ett immanent universum varifrån tankar uppstår förändras och sprider sig till den konkreta verklighet som vi alla lever i och har att hantera. Kroppen är gränssnittet mellan en begränsad yta och en oändlig insida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar