Lärare är inte tjänare och producerar inga resultat

Idag kommer resultaten av den senaste Pisamätningen, men det bryr jag mig inte särskilt mycket om. Det är en indikation på hur svenska elevers kunskaper förhåller sig till elever i andra länder. Det finns inget självändamål att ligga högt och det råder osäkerhet om vad som faktiskt mäts och hur jämförbara resultaten är. Avgörande för vårt land och samhällsutvecklingen framöver är hur väl den svenska skolan fungerar, det vill säga hur mycket kunskap som utvecklas bland eleverna som senare söker sig till den högre utbildningen. Och det som Pisachefen Andreas Schleicher säger i DN är oroväckande, alldeles oavsett vilka siffror som kommer senare idag. Jag reflekterar kort kring några av hans uttalanden, med utgångspunkt i min position som lärare på högskolan.

– I dag måste vi konstruera skolsystem som utvecklar det som är unikt mänsklig hos eleverna så de inte bara utvecklas till en sorts andra klassens robotar som gör vad andra talar om för dem att göra.

Detta håller jag verkligen med om. Det är på tok för mycket fokus på mätbara resultat, vilket är precis vad maskiner producerar. Och i jämförelse med maskiner är människan underordnad, och den utvecklingen kommer inte att vända, tvärtom. Det unikt mänskliga är något annat. Vi måste röra oss uppåt i vetandets hierarki. Fakta går att mäta, kontrollera och styra mot. Kunskap är svårare och bildning kräver eget engagemang, gemensamt arbete och tar dessutom tid. Meningen med skolan, själva anledningen till att samhället investerar skattemedel i utbildningssystemet är att skapa förutsättningar för fostran av etiskt medvetna, kritiskt kompetenta medborgare som förstår vad som krävs för att värna demokratin.

Språket är en nyckelkompetens som bara kan utvecklas genom att läsa; ju mer desto bättre. Och lika viktigt är det att kunna skriva och diskutera innehållet i olika texter.

Det är en helt annan utmaning att mäta läsförståelsen i dag jämfört med för bara tjugo år sedan när Pisamätningarna startade, menar Andreas Schleicher. 

Då fanns det redaktörer och myndigheter som satte kvalitetsstämpel på skolböcker och uppslagsverk som eleverna kunde gå till för att leta reda på svaren på olika frågor. 

– I dag ska de klara av att googla fram texter som ingen riktigt vet hur de har kommit till och sedan försöka hitta en röd tråd.

Böcker är en central del av en fungerande skola. Det läggs massor med tid, resurser och fokus på systematiskt kvalitetsarbete, men eftersom arbetet och definitionen av begreppet kvalitet är hämtat från industrins produktion av varor och tjänster handlar kvaliteten i dagens svenska skola mer om det som går att mäta än om kunskap och bildning. Fakta kan man googla fram och källor kan kvalitetsstämplas, men kunskap är något helt annat, och bildning är just en sådan mänsklig egenskap som Schleicher talar om. Visst kan man läsa böcker på datorn, men eftersom datorn är fylld av förströelser som lockar och pockar på uppmärksamhet, bara ett musklick bort är det lätt att fastna där istället. Om man inte ser värdet med kvalitativa läromedel och böcker i skolan är det kanske där det brister, i ledningens och ansvariga politikers syn på skolans innehåll och uppdrag?

– Jämlikheten mellan elever är grunden inte bara för hur ett land lyckas upprätthålla ett fungerande samhällssystem, utan också hur det klarar sig ekonomiskt, säger Andreas Schleicher. 

Han har flera gånger varnat för att gapet mellan hög- och lågpresterande elever fortsätter att öka i Sverige. Han har även föreslagit att resurserna styrs om så att skolor i socioekonomiskt utsatta områden får mer.

– De länder som har lyckats bäst är de som har klarat att styra resurserna så att de mest kompetenta lärarna också finns i de mest utmanande klassrummen.

Det är alltid de med sämst förutsättningar som får stort problem. De socioekonomiskt gynnade klarar sig alltid, och det svenska skolsystemet segregerar och bidrar till växande klyftor. Anledningen till det är att man ser skolor som produktionsenheter och kunskap som en vara bland andra. Lärande är inget man får, utan något man gör. Om någon producerar något är det eleverna, inte lärarna eller skolorna. Det fria skolvalet är bra i teorin, men som det fungerar i Sverige idag är det förödande för kunskapsutvecklingen, vilket på sikt drabbar oss alla. Det finns inga genvägar till kunskap, eftersom lärande alltid är en omväg. Ensam är inte stark. Människa blir man tillsammans med andra och därför är tankarna på vi och dom liksom ökande klyftor så förödande för samhället som helhet.

Andreas Schleicher har pekat på att det fria skolvalet i Sverige leder till mindre jämlikhet. 

– När vi började med Pisa för snart tjugo år sedan såg vi att den svenska skolan hade blivit mer av, vad ska man säga, en handelsplats.

Föräldrar och elever betraktades mer som kunder. Det hade också blivit allt svårare att rekrytera behöriga lärare vilket enligt Andreas Schleicher beror på att det har skett en devalvering av lärarrollen. 

– Lärare ses litet som servicepersonal i Sverige, säger han. 

Möjligheten för aktieägare att dels plocka ut vinst från skolorna, dels kunna köra dem i konkurs (och lämpa över kostnaderna på skattebetalarna) berörs inte här, men gör att problemen förvärras. Betyg och examina är resultatet av kompetenta lärares subjektiva bedömningar av elevernas kunskaper. Inte en tjänst som man kan betala för. Om läraryrket inte handlar om kunskap och lärande är det något annat än ett läraryrke. Självklart lockas därför andra än kunskapsintresserade till arbetet. Varför skulle någon skuldsätta sig för livet och ägna år av sitt liv för att utbilda sig till lärare om man sedan inte får arbeta med lärande?! Hur kunde vi får för oss att lärare skulle vara intresserade av att producera resultat enligt standardiserade metoder, utan frihet och ansvar? Är det kunskap som är skolans uppdrag måste förutsättningarna för lärande placeras i fokus, inte föräldrarnas önskan om valfrihet och absolut inte företags begär efter att göra vinst.

För att det fria skolvalet ska fungera så måste det kombineras med en stark reglering, menar han. 

– Man kan inte bara förlita sig på att elevernas föräldrar ska ta hela ansvaret. Det är något vi har sett väldigt tydligt i Sverige, att regeringen har dragit sig tillbaka från det här väldigt viktiga ansvaret.

Avslutar med några passager från tidigare bloggposter, där jag reflekterar över hur det är på högskolan, dit eleverna som vill läsa vidare hamnar, idag. Oavsett vad Pisamätningen visar är problemen jag pekar på något som måste åtgärdas. Det går aldrig att slå sig till ro med några RESULTAT, för kunskap är något annat.

Jag saknar bildningen. Faktum är att jag känner mig snuvad på den. Som student på 1990-talet fick jag smaka på den; dörren till bildningshögskolan höll på att stängas och jag fick uppleva hur det en gång var, sedan slog dörren igen och man började tala om bildning, istället för att ägna sig åt att utveckla den och åt att bilda sig. Bildning och New Public Management är som plus och minus på en magnet, det är två oförenliga aspekter av utbildning. Försöken att målstyra, kvalitetssäkra och standardisera lärande slår sönder grunden för bildningen och skapar ett kallt och instrumentellt, debattorienterat och faktafixerat akademiskt klimat, vilket är själva antitesen till bildning. Bildning är levande, motsägelsefull och fylld av paradoxer och liknar ett samtal som vindlar sig fram, som lever sitt eget liv och förändras i enlighet med en inneboende logik som man bara kan följa, aldrig fullt ut förstå eller kontrollera. Bildning är något man hänger sig åt och överlämnar sig till, inte något man säljer, köper eller effektiviserar.

Att det är svårt eller jobbigt att studera hör man allt mer idag. Studenterna vill ha hjälp: instuderingsfrågor, läsanvisningar, föreläsningsunderlag, gärna innan och betygskriterier. Sedan vill man ha individuell feedback och tydliga, personliga utlåtanden om hur just deras text kan förbättras. Dagens studenter vill veta EXAKT vad de ska kunna, och kan man som lärare inte motivera varför man ska läsa just den boken, komma till just det seminariet eller gå den utbildning studenterna sökt, är det lärarna som får kritik. Arbetarna som på 1800-talet bildade sig ryggade inte tillbaka för problem och umbäranden. Det är på deras axlar vi alla står idag. Det var de som byggde det samhälle vi idag tar för givet. Och flickorna i Afghanistan som riskerar livet för kunskapen. Bildning handlar om att förstå vad som krävs för att lära och utvecklas, om att lyssna på andras erfarenheter och om att ställa sig vid sidan av sig själv och jämföra det man har med hur det skulle kunna vara, i både negativ och positiv bemärkelse. Bildning är jobbigt, det är inte en räkmacka; men det är mödan värd, och det är bara krävande initialt. Ju längre man håller på och ju mer man lär sig desto lättare blir det.

Att inte bara läsa läroböcker är avgörande för utvecklingen av bildning. Det finns lika mycket vishet i dikter och romaner som i vetenskapliga texter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig och där bildning är kraften som håller rörelsen igång.

Anammande av målstyrning och accepterandet av effektivitet och sparsamhet gör något med människan och kulturen, liksom med kunskapen och det påverkar tänkandet och utarmar samhällets möjlighet att nå långsiktig hållbarhet. Målet blir viktigare och viktigare i vårt resultatfixerade samhälle, och vägen betraktas allt mer som en trist, resursslukande transportsträcka som till varje pris måste minimeras. Bildning är vägen fram, inte ett mål. Så när bildningen utarmas växer ett omoget samhälle fram, som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Jag, jag, jag vill ha allt jag önskar nu, nu, nu. Helst gratis och utan ansträngning. Det är en konsekvens av logiken som styr allt fler av besluten som tas och som därmed påverkar synen på vad som är gott, önskvärt, klokt. Bestämdhet, tydlighet, fokusering, effektivisering och jaglojalitet främjas, på bekostnad av solidaritet och förståelse för komplexitet. Även nyfikenhet och öppenhet blir till problem och betraktas som hot mot den rådande ordningen, om inte bildningen värnas. Där målen måste nås till varje pris, till en så låg kostnad och så snabbt som möjligt, där finns inte plats för bildning.