Pedagogik och kulturkritik 3

Nomadiskt tänkande

Åsikter och tankar kan man inte ta patent på och det måste vara tillåtet att göra egna läsningar, utan att först inhämta godkännande från upphovsmannen eller upphovskvinnan. Under mina år i akademin har jag allt mer kommit att övertygas om att om humaniora har någon framtid så ligger den dels i en ökad betoning på kunskapens spridning och en allmän uppmuntran till eget kritiskt tänkande, dels i vetenskapens förmåga att ständigt såväl uppfinna som våga prova nya metoder, i dess förmåga att överskrida sina egna inneboende begränsningar (jfr Wilber 2000). Viktigt är dock att allt detta sker i en kommunikativ process. Således ser jag det som min kanske viktigaste uppgift som humanistisk forskare att locka läsaren till kritik av mina tankar och till fördjupade självstudier. Dessa tankar är en viktig konsekvens av min läsning av Gilles Deleuzes (1998:105ff), definition av ett ”nomadiskt tänkande”, som till skillnad från ett absolut, universellt tänkande …

[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara.

Deleuze menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” För mig handlar detta citat om vilka anspråk jag kan ha som forskare, det handlat vidare om hur viktigt det är att tona ner sin egen betydelse. Det nomadiska tänkandet ser jag som en strategi för att bryta sig loss från det dominerande dikotomiska tänkandet och jag använder Deleuzes tankar som ett tankeredskap för att hitta nya (och förhoppningsvis bättre) sätt att se på och förstå världen. Detta har lett mig till att se på kultur och även vetenskap, inte som något som finns, utan som ett resultatav kollektiva (i betydelsen mänskliga och icke-mänskliga aktörer i samverkan) handlingar, eller kanske snarare tillblivelser. Min slutsats av detta blir att allt som finns i världen bör betraktas som sammansättningar/assemblage (jfr Colebrook 2001) som ständigt befinner sig i en process av tillblivelse. Om läsaren inte förstår detta direkt så har jag full förståelse för det, men håll tankarna i minnet och låt mig få fortsätta lite så kanske det klarnar. Jag ska i alla fall förklara vad som ledde mig fram till min världsbild, för innan tankarna kan omsättas i handling finns det en hel del saker som måste förklaras och förtydligas, och därför skulle jag vilja glänta på dörren till …

Det rum där jag vill vara och verka

På min arbetsplats ordnade vi för ett tag sedan ett högre seminarium då vi läste och diskuterade Michel Foucaults (1993) installationsföreläsning vid Collège de France Diskursens ordning, från 1970.Vi gjorde detta eftersom vi ansåg oss ha god koll på diskursteorier, men att vi nog faktiskt inte hade läst den bok som är själva upprinnelsen till denna vetenskapliga inriktning, åtminstone inte på ”riktigt” och åtminstone inte på mycket länge. Det var väldigt nyttigt kan jag säga, och är något jag varmt rekommenderar alla att göra. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av samma kanoniserade teoretiker och texter, då kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptänker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Och för mig blev läsningen av Foucault en minst sagt omtumlande upplevelse eftersom jag i hans text hittade nycklar till lösningen på många av mina frågor kring vetenskap. Framförallt hittade jag nycklar till den förståelse av Bruno Latour som här ska diskuteras.

Vad Foucault gör i sin föreläsning är att beskriva och kritiskt granska såväl de epistemologiska som de ontologiska utgångspunkterna för det västerländska tänkandet, från Sokrates fram till 1900-talet, för att sedan avsluta föreläsningen med konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med detta tänkande. Det måste vi göra enligt Foucault, om vi på allvar vill förstå den värld vi lever i, om vi verkligen vill analysera diskursernas villkor, spel och effekter. Fast för att göra detta måste vi våga ifrågasätta vår vilja till sanning, vi måste återge diskursen dess händelsekaraktär och vi måste upphäva det betecknandes makt (Foucault 1993:36). Men den gängse uppfattningen, ute i samhället bland ”vanligt folk” är nog i hög grad fortfarande, menar jag, att vetenskapen är resultatet av en lång utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt är det i alla fall så att vetenskapen, hur man än definierar det begreppet, åtnjuter en mycket hög trovärdighet i samhället.

Foucaults förklaring till att det ser ut som det gör går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har skapats) finns ett ”begär” efter sanning och en inneboende övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjligt att förklara. Foucault menar att det blivit så eftersom filosofin har kommit att betraktas som en idealvetenskap (Foucault 1993:32f) och att den traditionella idéhistorien har underblåst sådana tendenser genom att man där samfällt sökt efter sådana saker som: ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten” och man har dessutom sällan tagit ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” på speciellt stort allvar (Foucault 1993:38). Foucaults kritik riktas här mot historievetenskapen som han menar otillbörligt tilldelats äran av att ha varit den gren av vetenskapen som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn, eller med Foucaults terminologi, ett diskursperspektiv.

Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av sin bok Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin följande om vad som kan sägas vara filosofins, mer eller mindre tydliga, kännetecken genom historien och som gett ämnet dess kontinuitet, även om det på senare tid, inte minst efter Foucault, har börjat ifrågasättas. Nordin menar att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, till det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter. Och det bör man naturligtvis inte kritisera, ingen vill väl ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula? Men det man bör diskutera (och det Foucault diskuterar) är var det sköna, det sanna och visdomen står att finna. Finns dessa egenskaper immanent i världen för oss att upptäcka, eller är det något som skapas kulturellt? Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Även det kan och bör man fundera på. Har alla frågor ett svar? Jag hävdar att så inte är fallet. Hur lång är en stund, hur smakar mjölk och varför börjar man dricka alkohol? På sådana och liknande frågor finns det inga entydiga svar, och att söka efter något sådant kan till och med vara skadligt eftersom det innebär att man som forskare tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart. Därför menar jag att det är av yttersta vikt att alltid försöka göra sig medveten om ifall den fråga man vill forska om går att besvara, och om det man inte kan svara på bör man som (jag tror Wittgenstein sa) lämna därhän, och man bör också öppet erkänna att allt inte går att bevara vetenskapligt. Vad som här anbefalles är alltså forskarmässig ödmjukhet. Foucault menar emellertid att hela vårt västerländska samhälle präglas av ett sådant begär efter ideala sanningar, och som en konsekvens av detta övertygelsen att det i historien finns inlagd en immanent rationalitet (Foucault 1993:32. Se även Latour 1993) möjlig att med vetenskapliga metoder upptäcka. Om någon till äventyrs inte har uppmärksammat det än så vill jag poängtera att jag utgår från att så inte är fallet. Sanning, verklighet och makt görsoch är resultatet av handlingar, inte något som finns däör oberoende av oss människor.

Foucault diskuterar också i Diskursens ordning hur sådana förhållanden och tankar genom historien snarare än funnits inneboende i världen, upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar vidare att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Han menar alltså att det är vetenskapens kamp för inflytande i samhället som har lett fram till den rådande synen på kunskap som något man kan äga, sanning betraktad på detta sätt blir då en konsekvens av en kamp om inflytande i samhället. Utan tron på en immanent rationalitet hade inte vetenskapen haft den position den har idag. Och förnekandet av detta spel har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets gemenskap, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36)

Foucaults slutsats blir, i min tolkning i alla fall, att alla vetenskaper, om de vill behålla sin status i ett samhälle som präglas av en högre grad av kritiskt tänkande än det vi lever i idag, måste tillåta sig själva att utsättas för en öppen granskning av det egna arbetet. Det vill säga, alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlysligt sätt, och det är också detta som är Bruno Latours (livs)projekt. Tydligast formulerat kanske i boken Pandora’s Hope (2000). Andra förslag på hur ett sådant arbete skulle kunna bedrivas finner jag även hos Donna Haraway och Gilles Deleuze. Det viktigaste jag lärt mig av dessa forskare är två saker, dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda, okonventionellt och att inte på förhand bestämma sig för något. Dels handlar det om att vara ödmjuk inför världens komplexa oöverblickbarhet och att ständigt hålla insikten aktuell, om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något.

Foucault menar att sådana strävanden och tendenser förhindras av människors närmast omättliga ”begär efter sanning.” En förklaring till hur detta begär kan ta sig uttryck i vardagen kom jag på spåren när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet. Men även om jag idag har accepterat att rymden är utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara och ju förr man inser och accepterar detta desto bättre, det tycker jag är en bra (om än högst förenklad) sammanfattning av Foucaults tankar. Och just svårigheten att acceptera detta vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Det finns tyvärr starka krafter som verkar för att Foucaults fundamentala kritik bör klassas som ovetenskaplig och irrelevant, ja till och med farlig i vissa fall. ”Det verkar [skriver han] som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen” (1993:36). Och just därför har jag uppehållit mig vid dessa tankar ganska länge. Men målet med diskussionen har varit att peka på att det finns en väg ut ur dessa kulturella låsningar (som jag menar att det handlar om). Den vägen stavas, i mitt fall, via Foucault; Bruno Latour och Actor-Nework-Theory.

Om man tidigare har varit ense inom vetenskapen om att man ska ”söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38), så måste man, fortfarande enligt Foucault, om man vill ändra på detta, förstå följande fyra alternativa ledord som han menar att det analytiska arbetet istället bör utgå från. Dessa är, 1. Händelse, som enligt Foucault bör användas som alternativ till alla tankar på skapelse. 2. Serie, menar han bör fungera som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar den ”allmänna” tanken på att det finns en originalitet i samhället. 4. Möjlighetsvillkor, slutligen förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser. Han skriver vidare,

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa.

Detta citat är också hämtat från boken Diskursens ordning(Foucault 1993:41f). För mig har det kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå Bruno Latours (1993) bok We have never been modern. I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för sitt arbete inom Collège de France) finner jag just den öppning mot ett nytt tänkande, en ny väg för mitt ämne etnologi, som jag så länge letat efter. Där finns början på en väg som leder framåt, bort från åsikter om att ett ämne som till exempel slagor och andra tröskredskap skulle kunna vara helt uttömt efter en avhandling. En väg bort från alla tankar på att ett forskarsubjekt skulle kunna äga den enda rätta tolkningen av en stor teoretiker, vilket medför att alla som vill använda denne måste antingen rådfråga ”gurun” eller ta strid för att själv efterträda honom eller henne på ”tronen”. Det är en spännande väg eftersom själva dess utgångspunkt är att ingen kan veta vart vägen leder. Den vetenskapliga vägen har inget mål, det är istället resan som är målet. Det är vidare en väg som kontinuerligt skapar det rum som den banar sig väg genom (och det är ett rum helt utan lantmätare som vaktar över olika gränser). Rummet som vägen leder igenom är därigenom – enbart på grund av att de som färdas genom rummet tänker olika och har olika intressen, fokus och rör sig genom det vid olika tidpunkter i historien – stadd i ständig förändring. Det rummet är aldrig någonsin ”sig likt”. I detta rum händer inget utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på, någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av. Och i detta rum förnekas inte materialitetens förmåga till agens, tvärt om. Tingen betraktas här som något lika väsentligt som talet, tankarna och skriften, åtminstone finns där en medvetenhet om att ingen på förhand kan bestämma vad som är överordnat eller viktigare än något annat. Allt rör sig där, hela tiden och det ses inte som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något man tar hänsyn till, och därför värderas de texter som skrivs inom detta rum bara i förhållande till dess förmåga att nå spridning och genom att de läses och diskuteras, det vill säga gör skillnad. Texterna som skrivs i det rum jag talar om blir helt enkelt värdefulla, enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.

I det rummet vill jag vara. Ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som ickemänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk. När väl det rum där jag vill verka definierats så kanske det är på sin plats att möblera det. Och därför skulle jag vilja introducera ett antal begrepp, hämtade från Latours verktygslåda, som jag sedan tänker använda i min diskussion. Först behöver jag ett begrepp för att hantera de element som ska analyseras och då har jag valt Aktör, som benämning på samtliga. Det har jag gjort för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan till exempel individer och institutioner, eller mellan alkohol och resenärer. I min analys utgår jag helt enkelt från att eftersom de alla befinner sig i samma ”rum”, så påverkar de varandra ömsesidigt och därför ska de analytisktbehandlas lika. Därigenom undviker man att på förhand bestämma vad som är relevant och vad som är irrelevant, viktigt eller oviktigt. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt. Men vad är en aktör då? Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Men lika viktigt som aktörerna är deras strukturering i rummet, dess plats i nätverket, vilket utgör ”gränsen” för det som ska undersökas. Vad som kommer att undersökas är därmed föreningarna mellan aktörer eller knutpunkterna i nätverket, vilket i mitt fall representeras av alkohol, resenärer, resebolag och platser/resmål. Alla dessa aktörer/knutpunkter och deras inbördes förbindelser kommer alltså att analyseras förutsättningslöst (Latour 1998:27).

Det rum som jag verkar i och undersöker är således fyllt av jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är själva utgångspunkten för den vetenskaplig gärning jag utför och jag betraktar mig därför också själv som en aktör bland andra aktörer, kämpande om plats och utrymme i det gemensamma rummet. Med Latour har jag övergett tanken på att man genom ”den vetenskapliga” metodenkan nå fram till visshet. Metod är bara (ganska förenklat, men dock) ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen (jfr Foucault 1993:32f). Strikt metodologi kan med Foucault vidare betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, när och var (ibid:8ff). För om vi bara lyssnar till den som arbetar efter på förhand bestämda metoder, då kommer vi med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem (se t.ex. Sourowiecki 2005), helt enkelt därför att vi inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade.

Med inspiration från Latour (1998:79) har jag därför valt ett reflexivt arbetssätt och skrivsätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen”. Det sätt jag arbetar på följer därför ingen strikt metod, inte någon annan än det sunda förnuftet och en strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri jag utgår från som de analytiska mått och steg jag finner lämpliga öppet redovisas för läsaren. Alla aspekter av detta arbete täcks alltså in av begreppet berättelse. Den vetenskap jag vill bedriva har således ganska många likheter med journalistiken och den politiska debatten, vilket är tankar hämtade från sociologen Sten Anderssons ”bokslut” över hans 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten”. En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Alltså just det slags kommunikation jag med min text vill försöka uppnå. Utgångspunkten är alltså att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), då upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna. Men det vore väl i så fall inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad vi kallar oss, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Vi måste istället göra oss fria från de tyngande bojorna, träda ut ur våra bunkrar och göra oss vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på, att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga.

Det får mig också att tänka på Donna Haraways resonemang kring Cyborgen (1991). Att vara cyborg, menar Haraway, handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att, med ett sådant perspektiv och på det sättet, lära sig avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt. Den vetenskap jag förespråkar handlar därför om att våga släppa taget om sina tankar och acceptera det faktum att dessa alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när de väl släppts ut i samhället. Och det är något som blir möjligt genom att man även inom vetenskapen vågar inse att vad man gör är att skriva berättelser. Latour menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt, menar Latour, är framförallt att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig, dess förmåga att framställa sig själva som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket. Just därför menar jag att man som kulturvetenskapare bör sträva efter att presentera sina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten förmår levandegöra världen, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med alla andra. Det handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken att vi alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar vi väljer att tro på, leva efter, och integrera i vår vardag.

Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak, och ett pedagogiskt exempel att tänka med, hämtar jag från Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet:

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scendär en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver genom hela sin bok, med hjälp av olika exempel och illustrationer, argumentet att kunskap (eller problemlösning) är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken: ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet”. Vetenskapen måste därför, menar jag, för sin egen fruktbara överlevnads skull och om den ska kunna gagna samhället, i högre grad än idag inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet och mellanmänsklig kommunikation. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tolkar verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket jag menar vore att i onödan sätta gränser för mänsklighetens och samhällets utveckling. Den typen av kulturstudier som jag vill ägna mig åt vore dessutom totalt värdelös om den inte kunde spridas till och läsas av breda lager av befolkningen, eftersom det är först när saker och ting kommuniceras mellan människor och olika tolkningar diskuteras ute i samhället som den förändring jag menar att kulturvetenskapen ska diskutera förutsättningarna för och konsekvenserna av, kan komma till stånd. Vid sidan av aktör och nätverk vill jag peka på att det som håller dessa storheter samman är förbindelser, och det är dessa som framförallt ska studeras, enligt Latour (1998:54ff), om vi vill förstå den värld vi lever i. För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket är en tanke som i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte existerar och att det inte går att fånga vetenskapligt, och att det enda vi kan göra är att studera förbindelser (mellan aktörer i nätverk).

Och om man köper detta resonemang och börjar arbeta efter Latours aktörs-nätverk-teori, då gör man precis det som Michel Foucault (1993:38) menade att man borde göra. Man utgår då från att samhället skapas ständigt genom en oändlig process av enskilda händelser,istället för att vara något som bara finns där. Vidare har man i sitt arbete integrerat tanken på att det inte finns någon enhet i världen, bara mer eller mindre sammanhållna serier. Och man utgår från att det inte finns några inre kärnor eller unika essenser, bara olika grader av regelbundenhet. Slutligen letar man inte efter några betydelser, istället söker man efter möjlighetsvillkor. Som jag tolkar Latour så har han följt Foucaults uppmaning och placerat ”slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter” (ibid:42). I sin bok We have never been modernför i alla fall Latour (1993) fram tanken på att hela det moderna projektet är just ett projekt vars syfte är att dölja det faktum att världen utgörs av ett slumpartat myller där alla tecken på ordning är ett resultat av medvetet åtskillnadsarbete. Och genom sina tankar om aktörer i nätverk har han (äntligen) gjort social-/kulturvetenskapen uppmärksam på olika materialiteters betydelser. Latour uppnår detta genom att göra följande, ”istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? Makt är inte en egenskap hos ett av dessa element var för sig, men väl hos en kedja” (1998:153f).