Jag håller på och skissar på nästa lärobok som ska handla om det vetenskapliga hantverket; en introduktion till vetenskapen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en utmaning och jag vet inte om jag lyckas, men jag har bestämt mig för att försöka och har fått positiv respons från förlaget. Det finns en uppsjö riktigt bra böcker om vetenskap och uppsatsskrivande och jag har ingen ambition om att skriva ännu en sådan bok. Min bok ser jag snarare som ett slags introduktion till befintliga metodböcker. Genom åren har jag allt mer upplevt en saknad av en sådan bok, som svarar mot dagens studenters bristande förståelse för kunskapens väsen och det vetenskapliga hantverket. Boken jag skriver på är ett slags fortsättning på boken Hur blir högre studier högre?, som nu går att beställa från förlaget, och som kommer ut den 31 januari.
I dagens målfixerade skola och högre utbildning där fokus ligger på resultatet är det lätt att tappa bort syftet med högre utbildning, förståelse för varför det finns en högskola och varför man studerar på universitetet. Om min första bok introducerar studenterna till högre studier så är tanken med boken jag skriver på nu att ta vid där den boken slutar och komma studenterna till mötes och leda dem in i vetenskapens värld. Och väl där tänker jag mig att studenterna kan botanisera bland och förstå hur och varför man läser metodböcker. Förmågan att forska och kompetensen att förstå vad forskning är går nämligen bara att utveckla genom att skaffa sig egen erfarenhet av hantverket. Det räcker inte att läsa om metod eller okritiskt följa anvisningar, oavsett hur bra dessa är, för att utvecklas till forskare. Vetenskap kan man bara lära genom att göra, för att tala med Dewey.
Forskning är inte produktion av resultat och därför räcker det inte att fokusera på slutprodukten. Ska arbetet kunna leda till ny kunskap går det inte att kasta sig över processen. Man måste ha en idé om varför man gör det man gör. Forskning är resultatet av självständigt, kritiskt arbete. Vet man inte vad kunskap är spelar det ingen roll att man följer anvisningarna slaviskt. Jag satsade länge på att förklara allt tydligare för studenterna HUR man gör, men idag inser jag allt mer att man först måste ta ett steg tillbaka för att överblicka landskapet och därefter samtala om varför. Först när man har en egen uppfattning om vad man vill veta något kan man börja tänka på och utvärdera olika metoder för att nå den kunskapen, och först när man har skaffat sig insikt om det kan man ta till sig innehållet i metodböckerna med behållning.
Behovet av läroboken jag har för avsikt att skriva är en illustration av den kunskapsförflackning som pågått länge i vårt land. Det är sant att Sverige inte ligger lika mycket efter i relation till andra länder längre, men Pisa mäter inte absoluta utan relativa kunskaper. Och kunskapens egenvärde har urholkats betydligt i samhället, vilket visar sig i att även högt uppsatta politiker och andra makthavare varken skäms över sina okunskaper eller bryr sig om ifall de bryter löften och byter åsikt för att nå fördelar i opinionen. jag ser även det som ett resultat av målfokuseringen och resultatorienteringen, det viktiga är inte vad och varför utan att man når målet. Forskning är något helt annat, och i avsaknad av förståelse för det kan man varken bygga ett hållbart samhälle eller skriva bra uppsatser.
Kunskap kan inte beordras fram eftersom den inte självklart finns där man tror att den ska finnas. Och målet med all FORSKNING är kunskap. En annan sak som man måste förstå är att ingen äger kunskapen, samt att all kunskap alltid är resultatet av tolkning. Inga data eller resultat talar för sig själva, och ingen kan sägas ha rätt eller fel på förhand eller per definition. Jag vill se forskning som ett ständigt pågående, kritiskt granskande samtal mellan kunniga och insatta människor som söker kunskap och förståelse för världen vi lever i och tillsammans har att hantera. Forskningsförmåga ser jag vidare som en hållbarhetsfrämjande egenskap som fler behöver tillägna sig eller i alla fall skaffa sig förståelse för. Därför är jag kritisk mot New Public Management och dess fokusering på resultat, styrning och kontroll. Kunskap är en komplex och föränderlig, dynamisk helhet som hela tiden måste relateras till det aktuella sammanhanget.
Forskningsresultat har kort bäst-före-datum medan kunskap varar länge och bildning är något som finns kvar och påverkar även efter att man glömt det man en gång lärt sig. Därför är en resultatorienterad, prestationsfixerad syn på forskning akademisk och potentiellt lika förödande som de odemokratiska, totalitära rörelser som anar morgonluft i allt fler samhällen idag. Kunskap är ett slags vaccin mot fascism och populism som är enkla lösningar som lockar okunniga och ointresserade. Och forskningsförmågor är vägen fram mot bättre vetande och fördjupad förståelse för kunskapens möjligheter och begränsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar