Drömmen om kontroll och måluppfyllelse utövar en stark lockelse för många. Och att få det precis som man vill är naturligtvis inte dåligt, inte i sig. Samhället blir fattigt och kulturen torftig om man inte får drömma. Men för att samhället ska bli hållbart kan drömmarna inte gå på tvärs mot hur verkligheten fungerar. När jag föreläser om detta brukar jag visa en bild på Leonardo da Vincis modell av en perpetuum mobile. Den fungerar som symbol för alla omöjliga drömmar. Fysikens lagar är helt enkelt inte förhandlingsbara. Kulturens lagar är också absoluta, det är bara det att kulturlagarna inte är och kanske heller inte går att identifiera. Strävan efter att kontrollera kvalitet och försöken att styra mänskliga verksamheter mot på förhand definierade mål bygger på föreställningen att kultur fungerar på samma sätt som produktionen av varor och tjänster, vilket återstår att bevisa. Faktum är dock att framtiden är öppen och att slumpen måste tas med i beräkningen, annars kommer systemen och kontrollen oundvikligen att ta död på kulturen.
Vi ser det överallt. Skolan uppfattas till exempel idag allt mer som ett slags tjänst, vilket bygger på tanken om att kunskap är en vara. Detta påverkar synen på lärande och ger upphov till förväntningar på att lärare ska agera som tjänare. Och det går bevisligen att organisera utbildning på det sättet. Men, och det är detta som är min poäng, vetande kan inte skapas på det sättet. Kunskap, bildning och vishet går inte att tvinga fram eftersom det är ömtåliga kvaliteter som uppstår mellan människor. Lärare kan inte lastas för att kunskapen förflackas och samhället fördummas. Nu kanske någon invänder och säger att Pisa-resultaten visar att Sverige inte längre halkar efter; fast då vill jag påminna om att Pisa är en jämförande undersökning. Om den generella kunskapsnivån sjunker syns det inte i den typen av undersökning. Och många lärare på högskolan varnar för att studenterna som kommer till högre utbildning har sämre förkunskaper, vilket påverkar möjligheterna att utveckla akademisk kunskap. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, vi får det det samhälle förtjänar.
Nomaden är en tankefigur som hjälper oss att se det vi redan vet, att världen blir till i och genom handling. Staden kanske ter sig oundviklig och given, men den är skapad. Staden har blivit till genom att vissa alternativ, strategier och flyktlinjer realiserats och är resultatet av att andra valts bort. Staden är en konsekvens, en föränderlig realitet. I en värld där klimatet förändras snabbt och där mycket talar för att människan påverkar processen genom sina handlingar och sätt att tänka kanske tiden börjar bli mogen att lyssna lite mer på nomadologisk vishet? Valet är vårt och vad vi än gör kommer vi att få leva med konsekvenserna. Det är möjligt att förneka både kulturens och klimatförändringarnas existens, men utfallet av det som görs och tänks kommer ingen undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar